Perus kamp skakar regeringen

2013-08-26 16:40:57




Perus regering har under den senaste tiden skakats av en rad kriser och arbetsmarknadskonflikter. Bussförare, trafikledare och sjukvårdspersonal har under augusti gått ut i samhällsförlamande strejker samtidigt som förtroendet för presidenten är rekordlågt. 

Ekonomin i Peru har länge varit den snabbast växande på kontinenten med en snittillväxt på 6,5 procent per år sedan 2003. När nu ekonomin saktar in, exporterna minskar och mineralpriset sjunker växer missnöjet inom kapitalistklassen. Samtidigt reser fler och fler av Perus fattiga den relevanta frågan om vi inte fick någon del alls av tillväxten under de goda åren, vilket öde väntar då under en ekonomisk nedgång?
När Ollanta Humala valdes till president för två år sedan var det som en centervänsterkandidat mot de konservativa och det djupt korrupta kristdemokratiska partiets skräcködla, Keiko Fujimori. 
De högervridna mediadrakarna spädde på bilden av två djupt motsatta kandidater där Ollanta Humala var ”mer vänster än Hugo Chavez” och även den peruanske nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, gav sig in i debatten och beskrev dem som två extremer: en med rötterna i den bloddrypande Fujimoridynastin (Keiko) och en som vill göra en kubansk revolution på peruansk mark (Ollanta). 
Detta bidrog motsägelsefullt nog till att höja förväntningarna på Latinamerikas ”nya vänsterpresident” för de miljoner peruanska arbetare och fattiga som gick till valurnorna. Förväntingar som snart vändes till besvikelse och demoralisering.

Socialister varnade redan då för att Humala inte alls var en vänsterkandidat. Viljan och beslutsamheten hos Perus fattiga att inte välja Keiko Fujimori, halvdiktatorn Alberto Fujimoris dotter, till republikens president i valets andra omgång 2011 var förståelig. Men Humala representerar inte arbetarklassen, utan den populistiska delen av Perus härskande klass. 
Utan en rörelse underifrån var den nya regeringen dömd att uppfylla alla krav som ställdes av landets härskande gruvmagnater och internationella företagare, precis som de föregående presidenterna Toledo och Garcia.
Detta avslöjades inte minst i den stora Cajamarcakonflikten förra året, där cajamarcanernas sista rena ­dricksvatten ställdes mot gruvmagnaternas profithunger, och Humala skamlöst ställde sig på kapitalets sida. Att bli av med den förra presidenten Alan Garcia var ett glädjerus för många, men det räcker inte att välja nya politiker. 
Utan en kraft underifrån av arbetare, studenter och fattiga kommer de nya ansiktena att begå samma misstag, brott och medvetna attacker mot folket som valt dem – oavsett partifärg och vallöften.

Humalas hela regeringsperiod har skakats av korruptionsskandaler och ministrar har bytts ut i hög takt för att hålla presidentens namn rent.
Den senaste korruptionsskandalen kallas för den stora uppdelningen, (la repartija), där flera viktiga poster i det peruanska rättsväsendet delats ut till maffian(!). 
Uppdelningen skedde mellan de tre stora partierna i den peruanska kongressen: presidentens nationalistiska Gana Peru (Perus Seger), socialdemokratiska APRA och ultrakonservativa Fujimoristerna. 
I uppgörelsen fanns bland annat poster i konstitutionstribunalen och posten Folkets Försvarare gick till ett par gangsters. Även högermedia medger att det var ett resultat av en smutsig uppgörelse. Men kongressen backade efter lördagen den 22 juli då en mäktig demonstration samlade över 30 000 vredgade peruaner från hela landet i en marsch mot regeringens politik. Längst fram gick fackföreningsfederationen CGTP med delegationer från hela landet genom i en marsch genom centrala Lima, till högsta domstolen. 
Demonstrationen var så lång att den ockuperade flera avenyers samtliga filer samtidigt och flera rader av poliser spärrade av centrala Lima för att hindra demonstranterna från att komma fram till kongressbyggnaden och presidentpalatset. På de regeringsvänliga nyheterna kunde upprörda demonstranter höra att de egentligen bara var cirka 500, framförallt medlemmar i APRA, som gått till våldsamt angrepp mot polisen.
Demonstrationer är inte det enda uttrycket för folkets ilska. I 23 dagar har sjuksköterskor och läkare inom sjukvårdssektorn förlamat landet i en obegränsad och riksomfattande strejk gällande anställningsvillkor och löner. Vårdköerna har blivit olidligt långa och flera dödsfall har rapporterats i media på grund av bristen på personal. 
Ett nytt kollektivavtal skrevs slutligen på den 14 augusti där vårdarbetarna vann vissa eftergifter. Knappt hade bläcket torkat på det nya kollektivavtalet förrän nya strejker utlystes, nu på flygplatser och inom Limas busstrafik.

Susan Mosquera Vargas, en av de tusentals arbetare och studenter som protesterade den 27 juli, är aktiv i Iniciativa Ciudadana – en förening mot korruption och för folkinflytande.
– Det är dags att ungdomarna tar ställning vad gäller statens beslut, eftersom de påverkar oss och vår framtid. I särskilt allvarliga situationer som denna så är det viktigt att arbetare och studenter går ut i gemensam kamp för att göra folkets röst hörd. Vi ska inte bara manifestera vår ilska, vi måste kräva förändring. När många går ut och protesterar så tänker makthavarna till innan de tar ett förhastat och felaktigt beslut.
– I högermedia har man bara visat APRA-anhängare som protesterat. Men i demonstrationen fanns det knappt några sådana. APRA är ett parti i allvarlig kris. De försökte utnytja tillfället för att visa upp sig men folket gick inte på det, trots att deras ungdomsförbund gjorde allt för att sno kameratiden. 
– De nyhetskällor som alls nämnde dem antingen sympatiserar med APRA eller så finns det pengar under bordet inblandat, de var inte med i protesterna, avslutar hon.

På sex månader har presidentens förtroende rasat från 50 till 30 procent. Samtidigt saktar ekonomin in, vilket upprör Perus kapitalistklass som lärt sig att älska sin president som, för att låna tidskriften The Economists ord, blev vald som vänsterkandidat men styrt landet som en konservativ borgare. 
Det betyder inte att regeringen saknar stöd. Humala är en tidigare militär och vad det kan leda till om hans sympatier dalar ner till Toledos eller Garcias nivåer är oklart. Som sista utväg visar Perus historia tydligare än något annat land att borgarklassen alltid är redo att luta sig på militärens makt om så behövs, när demokratin inte längre tjänar kapitalets intressen. 
Behovet för Perus arbetare och fattiga att bilda sin egen politiska organisation, formation och program är skriande. Inte som valplattformar åt nya populistiska parlamentariker, utan som språngbräda för folkets kamp för maktövertagande.

Bilbo Göransson