Polen 1980-81: Arbetarrevolt för verklig demokrati

2010-09-30 14:45:50




Upprinnelsen till dessa historis­ka händelser var de föreslagna prishöjningar som regimen annonserade på sommaren 1980.
Den regim som styrde i Polen ef­ter andra världskrigets slut 1945 och fram till 1989 var redan från början en kopia av stalinismens Sovjet – en totalitär och byråkratisk maktapparat som styrde i arbetarnas namn, men som inte hade något med verklig socialism att göra.
Samma dag (den 1 juli 1980) som prishöjningarna på livsmedel började gälla gick arbetarna vid traktorfabriken Ursus ut i strejk. Två veckor senare genomförde arbetarna i Lublin ockupationsstrejker, under några da­gar styrde man staden. De krävde inte bara att prishöjningarna skulle dras tillbaka, utan också att byråkraternas förmåner skulle minska.
Det var en föraning om vad som skulle hända i Gdansk och i andra städer kring Östersjökusten månaden därpå.

Den 14 augusti 1980 inleddes den strejk på Leninvarvet i Gdansk som skulle skriva historia. Efter att ha dragit lärdomar av tidigare strejker beslu­tade arbetarna att stanna kvar på ar- betsplatsen och ockupera varvet.
Ett av de strejkandes främsta krav var att Anna Walentynowicz skulle åt­eranställas. Hon hade avskedats en vecka tidigare på grund av sina envisa försök att bygga en fri fackförening på varvet. (Anna Walentynowicz, som senare blev djupt besviken på vad som sedan hände med Solidaritet ef­ter 1989, var en av dem som dog när det polska presidentplanet störtade i april i år).
Förutom att Anna Walentynowicz skulle återanställas krävde arbetarna också att Lech Walesa skulle få sitt jobb tillbaka. Walesa, som tagit sig in på varvet på strejkdagen, hade avskedats flera gånger på grund av sitt motstånd mot de styrande.
Totalt innehöll den kravlista som utarbetades på första strejkdagen fem krav, men i takt med att strejkrörelsen växte blev kravlistan både längre och allt mer politisk.
På Leninvarvets andra strejkdag gick bland annat arbetarna vid Polens största varv, Pariskommunen i Gdynia, ut i strejk. Snart hade strejkerna spritts till en rad orter. Att strejken spreds så snabbt gav arbetarna stärkt självförtroende. Känslan av att en se­ger var möjlig började ersätta den oro som funnits inledningsvis om att regimen skulle kunna isolera strejken och krossa den på samma sätt som man gjorde 1970, då hundratals arbetare sköts till döds utanför Leninvarvet. (Ett av kraven från Leninvarvets arbetare var att ett monument skulle byggas till minnet av dödsoffren från 1970.)

Den accelererande strejkrörelsen och den uppåtstigande kampviljan förhindrade till exempel att strejken på Leninvarvet avbröts redan efter drygt två dygn.
På den tredje strejkdagen slöts nämligen en överenskommelse mellan strejkledningen på Leninvarvet, med Lech Walesa i spetsen, och myndigheterna – men när uppgörelsen blev känd revolterade arbetarna. Särskilt stor var ilskan bland de yngre arbetarna, som ställde sig vid grindarna och övertalade sina arbetskamrater att fortsätta strejken.
I och med att strejken fortsatte på Leninvarvet hade den byråkratiska regimens försök att splittra arbetarna misslyckats. Den 16 augusti blev därmed en av många viktiga vändpunkter som utmärkte den revolutionära process som utvecklades.
De unga arbetarna var, precis som under andra revolutioner, de mest beslutsamma och de som drev kampen framåt med sin entusiasm och djärvhet. (Med revolution åsyftas att massorna träder in på den politiska are- nan för att själv forma sin framtid).

En tredjedel av industriarbetarna i Polen var under 25 år. Det var en ny generation arbetare som hade vuxit fram under 1970-talet. Till skillnad från sina föräldrar hade de inga framsteg att vänta: Polen befann sig i ekonomisk kris sedan slutet av 1970-talet. Vidare bar de inte på ärren efter tidigare nederlag.
Efter den 16 augusti bildades en gemensam strejkkommitté (MKS) för att samordna den strejkrörelse som utvecklades vid Östersjökusten och i andra delar av Polen. Inom loppet av två veckor var 500 strejkande arbetsplatser representerade i denna strejkkommitté, som lade grunden för det som snart skulle bli en ny oberoende fackförening, NSZZ Solidarnosc (Den oavhängiga, självstyrande fackföreningen Solidari­tet), en arbetarorganisation som hade över 10 miljoner medlemmar som mest (13 miljoner om man inkluderar landsbygdens och studenternas Solidaritet), och 40 000 anställda heltidsfunktionärer. Totalt organiserade Solidaritetrörelsen mer än en tredjedel av Polens befolkning!

Den gemensamma strejkkommitténs 21-punktsprogram innehöll flera krav som pekade i riktning mot en politisk revolution – störtandet av den styrande byråkratin och upprättandet av en socialistisk demokrati. Till exempel:
  • Självständiga fackföreningar och strejkrätt.
  • Tryckfrihet och att oppositionel­la skulle ha tillgång till massmedia.
  • Att alla som avskedades 1970 och 1976 skulle återanställas.
  • Frigivande av alla politiska fång­ar.
  • Bort med polisens, säkerhetspolisens och partiapparatens privilegier.
  • Sänkt pensionsålder.
  • Full behovstäckning i barnomsorgen.
Det enda krav som verkligen saknades var kravet på flerpartisystem och fria val.

Ett program är dock inte bara en serie krav, utan måste också baseras på ett perspektiv på hur kraven ska kunna infrias och inte minst resultera i bestående förbättringar samt en insikt om vilken typ av kamp och organisation som krävs för att realisera programmet. Denna förståelse och insikt fanns tyvärr inte inom strejkkommittén.
Avsaknaden av medvetna revolutionärer i strejkkommittén medför-
de att de experter och rådgivare som arbetarna anlitade fick ett oförtjänt stort utrymme.
Denna grupp av rådgivare, eller de intellektuella som de själv kallade sig, spelade oftast en tillbakahållande och konservativ roll, vilket motiverades med att ”Makten” (partiet och staten) bara kunde utmanas stegvis till följd av ”geopolitiska realiteter”, det vill sä­ga närheten till Sovjet och hotet om en Sovjetledd invasion likt den av Tjeckoslovakien 1968. Flera av dem, inte minst de rådgivare som stod den katolska kyrkan nära, var också positivt inställda till kapitalism och marknadsekonomi.
Bland rådgivarna fanns också Kommittén för arbetarnas försvar (KOR) som bildades efter strejkerna 1976 och som sedan bytte namn till Kommittén för samhälleligt självförsvar (KSS). KSS-KOR hade vunnit respekt och erkännande genom sitt försvar för arbetarna som drabbats av repressalier och sin orädda opposition mot regimen.
En av KOR-KSS ledare var Jacek Kuron, vars huvudtes var att revolutionen ”måste vara självbegränsan­de”, vilket var en hopplös självmotsä- gelse.
Från början bekände sig KSS-KOR till demokratisk socialism, men utvecklades sedan alltmer i borgerlig riktning.

Hotet om en sovjetisk invasion eller militärkupp kunde ingen vifta bort, utan underströk behovet av att utarbeta taktik och politik för att splittra och neutralisera statens väpnade styrkor samt vädja om stöd från arbetare i andra länder. Dessa åtgärder var ab­solut nödvändiga för att rusta massrörelsen inför den konfrontation som väntade, men så skedde inte och det skulle visa sig bli ödesdigert.
Arbetarnas kamp tvingade dock den styrande byråkratin att göra efter­gifter, om än tillfälliga, som saknade motsvarighet. Att de styrande inte såg någon annan utväg än att acceptera arbetarnas krav på att få bilda fackfö­reningar som var oberoende av staten och partiet – fröet till den socialistiska demokratin är arbetarnas självständi­ga organisering – visade hur skakad regimen var.

Oavsett om det kallades fackfö­rening eller inte skulle denna organisering inom ramen för en diktatur mycket snart resa frågan om vem som skulle ha den politiska makten.
Den uppåtstigande strejkrörelsen gav inte regimen något annat val än att börja förhandla.
Regeringen tvingades komma till Leninvarvet, som arbetarna hade pyntat med en jättelik banderoll med texten: ”Arbetare på alla fabriker – förena er”.
Huvuddelen av förhandlingarna fördes öppet inför arbetarna. ”Varje ord från det slutna förhandlingsrummet går via högtalare direkt till delegaterna som samlats med pressen i stora mötessalen. Det går också ut över varvets radionät, till fabrikshallarna, till grindarna, till stadsborna”, rapporterade Mika Larsson i sin ögonvittnesskildring Det började i Gdansk.
Efter dagar av segdragna förhandlingar, med högtalarnätet på, och mot bakgrund av allt fler strejker runt om i Polen nåddes en uppgörelse den 31 augusti. Solidarnosc föddes. Veckan därpå blev Stanislaw Kania ny partichef efter Edward Gierek, som sparkades ut i kylan.

Statsapparaten och kommunistpartiet befanns sig i en djup kris. Det paradoxala var att de styrande endast kunde sätta sin tillit till de mer moderata krafterna inom Solidarnosc och deras förmåga att hålla tillbaka de militanta arbetarna.
Trots regimens försök till sabotage av uppgörelsen i Gdansk växte den nya organisationen på ett lavinartat sätt. Frågan är om någon arbetarorganisation i historien haft en sådan medlemstillväxt. På bara 16 dagar fick Solidarnosc tre miljoner medlemmar! När facket och dess stadgar officiellt registreras av Högsta domstolen i november, efter hot om generalstrejk, hade man redan drygt 9 miljoner medlemmar.
Vågen av organisering följdes av en radikalisering och politisering. Studenterna bildade sitt Solidaritet följt av ett böndernas och landsbygdens Solidaritet. Till skillnad från andra stalinistiska länder var jordbruket inte kollektiviserat i Polen. År 1980 fanns det 3,5 miljoner bönder i Polen, som nu började organisera sig och använ­da sig av arbetarnas kampmetoder.

Regimen gav dock inte upp försöken att i praktiken riva upp uppgörelsen med Solidarnosc – ännu inte i form av ett frontalangrepp, utan mer i form av provokativa attacker på enskilda punkter som då det gällde lediga lördagar och den officiella regist- reringen av landsbygdens Solidaritet. Trots provokationerna fortsatte emellertid de tongivande inom Solidarnosc att vädja till regimen om att sluta ett varaktigt samarbetsavtal (socialt kontrakt) samtidigt som Walesa & Co än mer frenetiskt försökte stoppa regionala och lokala strejker.
Samarbetsinviternas utgångspunkt var den akuta ekonomiska krisen. Ekonomin var på väg ned i ett svart hål och det rådde stor brist på livsmedel. Nationalinkomsten (ungefär som bruttonationalprodukten BNP) sjönk 1980 med drygt 5 procent. Krisens djup illustrerades av det allt vanligare slagordet: ”Ett hungrigt folk ät- er sina ledare”.
Den ekonomiska krisen bidrog till att frågan ”Vem ska styra landet?” blev än mer brännande. Och eftersom Solidarnoscs ledning inte var beväpnad med en politik för och ett perspektiv på att ta makten, kunde man bara hoppas på att den historis­ka kompromissen från augusti 1980 skulle för evigt befästas i ett slags långvarigt samregerande, vilket var en farlig illusion.

Varför skulle arbetarna, som tillkämpat sig demokratiska fri- och rättigheter, acceptera diktatur och byråkratins privilegier? Flera av de loka­la och även regionala strejkerna rikta- des direkt mot de styrandes privilegi­er.
Det fanns tydliga inslag av dubbel­makt i Polen 1980-81; å ena sidan staten och partiet och å andra sidan den organiserade massrörelsen.
Två maktcentra kan inte leva sida vid sida under någon längre tid utan en oundviklig kollision om vem som till sist ska ha den beslutande makten. I det avseendet hade byråkraterna rätt när de sade ”att makten inte kunde delas”.

Det var något som exempelvis KSS-KOR:s ideologer förbisåg. De trodde att arbetarklassens organisering i sig skulle lägga grunden för en utveckling där ”Makten” långsamt skulle kunna undermineras.
Arbetarklassens självständiga organisering handlar dock ytterst om politik och program. Utan en i grunden revolutionär politik kan inte arbe-tarklassens organisationer, särskilt i perioder av kris och revolution, behålla sitt oberoende.
En revolutionär politik förutsätter ett revolutionärt parti som kan organisera och förbereda arbetarklassen för en strid om makten – och frågan om makten restes i Polen 1981 ge­nom kampens och händelseutvecklingens egen dynamik.

I februari 1981 utsågs general Wojciech Jaruzelski till ny premiärminister i Polen. Enligt Walesa var han ”en man i uniform som man kan lita på”, men Jaruzelski skulle bli den som skulle komma att stå i spetsen för militärkuppen i december samma år.
Nederlaget var dock inte givet, ut­an en följd av att ledningen för Solidarnosc, ivrigt påhejad av alla rådgiva- re, var oförmögen att utveckla kampen vidare efter generalstrejken den 27 mars 1981.
Generalstrejken, som varade i fyra timmar och som skulle följas av en endags generalstrejk den 31 mars, var ett svar på att säkerhetspolisen hade misshandlat ledande medlemmar i Solidarnosc i staden Bydgoszcz. Det­ta var en provokation och över hela Polen började Solidarnoscavdelningar förbereda för nya ockupationsstrejker.
Den 27 mars stannade landet. Generalstrejken var en enorm styrke­uppvisning och visade på hur isolerad regimen hade blivit. Till och med det styrande partiets medlemmar deltog i den, trots att ledningen hade förbjudit dem att göra det.
Om det hade funnits ett revolutionärt parti vid den tidpunkten som hade kunnat ge ett perspektiv på hur man skulle gå vidare så hade arbetar­na kunnat gripa makten.

Men istället kunde Walesa, över huvudet på medlemmarna, sluta en uppgörelse med regimen dagarna in­nan den 31 mars och generalstrejken. Uppgörelsen kom till stånd under stark påverkan från de kapitalistiska ledarna i Europa och USA, påven i Rom och omgavs av rykten om en nära förestående sovjetisk invasion.
Västländernas regeringar frukta-de en arbetarrevolution i Polen lika mycket som de styrande i Moskva gjorde det. Det som ledarna i Väst o­gillade var ”Solidaritets socialistiska framtoning… dess program betonade jämlikhet och ett kompromisslöst försvar av välfärden; en majoritet av Soli-daritets medlemmar var emot priva- tiseringar av basindustrin. Det stöd som fanns för att arbetarna ska ta kontroll över Polens industrier var generande för högern [läs borgerliga partier och regeringar] i Väst”, noterade Timothy Garton Ash i sin bok The Polish Revolution.
Uppgörelsen i mars var ett förrädiskt svek. Solidarnosc hade proklamerat en ensidig vapenvila och desarmerat masskampen, vilket var precis vad regimen behövde för att få tid att rensa ut de soldater, befäl och poliser man ansåg vara ”opålitliga”.

Efter misslyckandet i mars 1981 började Solidarnosc förlora i styrka. Och ju mer tiden led desto svårare blev det att upprätthålla kampmoralen, missmodet bredde ut sig och förstärktes av den allt djupare ekonomis- ka krisen.
Visserligen genomfördes strejker och hungermarscher även på hösten och Solidarnosc första och enda kongress i september-oktober 1981 gav besked om att det fanns en växande opposition mot Walesa, men den ha­de utvecklats för sent och den stod utan ett alternativt politiskt program.

Den 13 december 1981 slog regimen till genom en militärkupp och undantagstillstånd. Solidarnosc krossades och tusentals aktivister sattes i fängelse. Arbetarnas nederlag banade väg för kapitalismens återupprättande i Polen.
Den härskande byråkratin gav i praktiken upp under 1980-talet och under skydd av militärstyret började man omvandla sig till den nya kapitalistklassen.
I det val som genomfördes 1989 vann Walesas nya kapitalistiska Solidaritet en jordskredsseger och han själv utsågs till Polens president 1990.
Det nya svaga Solidaritet som byggdes upp 1989-90 och som idag är starkt lierad med högern hade inget gemensamt med arbetarorganisationen Solidarnosc 1980-81, utan var dessvärre ett instrument för att återupprätta kapitalismen.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!