| BOK |
| Titel: Mig äger ingen. Författare: Åsa Linderborg. Förlag: Atlas, 2007. |
Pappa Leif har alkoholproblem som är så stora att han gömmer sina lönekuvert. Han är härdarmästare och tjänar bra – låt vara till priset av en förstörd kropp. Ändå gapar plånboken tom i slutet på varje månad och han tvingas ta med sig dottern och äta hemma hos föräldrarna, som han även ibland ber om ”lall”.
Det är ett porträtt av en man som inte riktigt verkar veta hur han ska bete sig i vuxenkostym, och som verkar vara livrädd för att någon ska förstå hur osäker han är. Lägenheten är oklanderligt städad och fönstren ser ut som om de har inretts av en trägen hemmafru. Men Leif och Åsa sover utan lakan i sängarna och lever mer på öl respektive godis än husmanskost. Leif sätter niten i arbetet lika högt som rätten att slappa efter arbetsdagens slut. Han missar inte en dag på metallverket, förutom när han är sjukskriven för brutet nyckelben eller ryggskott.
Leif har arbetarklassens osäkerhet inför varje slags diffus överhet när han filar och filar på namnteckningen på checken innan han vågar visa den för kassörskorna i snabbköpet eller när han i skräck för att stava fel får sin syster att fylla i skolintyget.
Mamma Tanja är istället medelklass, trygg nog för att vara radikal. I mamma Tanjas hem höll man kommunistiska möten och diskuterade kvinnans frigörelse, Leifs mamma var hemmafru och familjen sparade till en kristallkrona. Morfar säger att det är arbetarklassens uppgift att leda revolutionen och tittar uppfordrande på Leif, ”arbetaren”, som inte för sitt liv kan se hur det skulle gå till. Mamma Tanja är inte förtryckt men kämpar för de förtryckta och går i demonstrationer.
Näven i fickan
Pappa Leif känner sig förtryckt men knyter näven i fickan. Han organiserar sig inte, han går inga studiecirklar. Skulle han få chansen att välja mellan att införa socialismen och att vinna en miljon i morgon skulle han välja miljonen, enligt Åsa. Men han har hajat läget. Han konstaterar – utan att ha läst Lön, pris, och profit av Karl Marx – att:– Jag stämplar in tre minuter över sju och jobbar till sex minuter över fyra. Jag sliter som ett svin i åtta timmar och får betalt för fyra. Resten stoppar Wallenberg i sin egen ficka.
Åsa Linderborg har en beundransvärd förmåga att hålla sig ifrån det sentimentala.
Alla fallgroparna finns där: underdogperspektivet, den gode men ack så trashankige hjälten, den svårt nersupne, att berätta om sin egen far. Men inte en enda gång går hon i fällan. Resultatet är en mycket personlig, men också mycket nyktert berättad historia som samtidigt säger många och viktiga saker om arbetarklassen och sjuttiotalets radikalism. Om Upp till kamp! skulle jämföras med Mig äger ingen, är det möjligt att den sistnämnda skulle avgå med segern ifråga om färgstarka och levande tidsmarkörer.
Ulrika Waaranperä
