Under de senaste månaderna har det skett en snabb förändring av såväl det ekonomiska som det sociala och politiska landskapet i Portugal.Klyftan mellan rika och fattiga i Portugal är den största i hela EU. En tredjedel av befolkningen har fallit under eller riskerar att falla under fattigdomsgränsen.
De stigande mat- och bränslepriserna har provocerat fram en social oro, och eftersom hälften av de fattiga är arbetande fattiga är det bara frånvaron av en verklig politisk röst för arbetarklassen som har hindrat missnöjet att explodera i en förrevolutionär situation.
De stora traditionella kapitalistiska partierna förblir i djup kris. Det konservativa Folkpartiet (PP) håller på att förlora sin sociala bas och det ”liberala” socialdemokratiska partiet (PSD) befinner sig i konstant tumult. PSD har valt en ny ledare – den förra satt bara på sin post i 6 månader – och valet föll på den förra finansministern, Manuela Ferreira Leite, en nyliberal ”hök”.
Men ledarbytet ändrar inte på att inte ens kapitalistiska kommentatorer tror att PSD har någon chans att bygga ett alternativ till den ”socialistparti”-ledda regeringen under premiärminister Jose Socrates.
Samtidigt protesterar fiskarna mot den senaste tidens massiva bränsleprishöjningar. Blockader lamslår landet. Bränslet tar slut. Långtradarchaufförerna strejkar och nu ansluter sig också lastbils- och varubudbilschaufförerna. Regeringen kan komma att försöka sätta in polisen mot blockaderna.
Än så länge har de fackliga ledningarna varit motståndare till strejker och demonstrationer. Men polisingripanden kan komma att tvinga dem att utlysa kampaktioner.
De postanställda och tågförarna har strejkat. De sociala rörelserna växer.
Den 5 juni var återigen omkring 200 000 personer ute på Lissabons gator. Demonstrationen organiserades av den största fackliga landsorganisationen (CGTP).
Under de senaste två åren har de nationella fackliga demonstrationerna haft deltagarantal på 120 000, 150 000 och 200 000 arbetare. Den senaste ägde rum på själva dagen för undertecknandet av Lissabonfördraget.
CGTP uppmanar dessvärre fortfarande inte till vare sig generalstrejk eller förbereder för en sådan genom arbetsplatskommittéer och fullskalig mobilisering. Istället har man utlyst regionala demonstrationer i slutet på juni – trots att situationen är brännande här och nu!
Vad som behövs är ett program för att organisera en verklig kamp mot denna regering och än mer mot detta brutala system som dagligen skärper utsugningen och fattigdomen. Inom Lissabons kommunalarbetarfack gör vi uttalanden som uppmanar till mer generaliserade aktioner och verklig kamp.
I vissa avseenden kan man på gator och arbetsplatser i 2008 års Portugal känna samma vindar som innan den stora generalstrejken i Frankrike i maj-juni 1968, med inslag av Portugal i mars 1974 – dagarna innan revolutionen som störtade Caetano.
Idag behöver vi, mer än någonsin tidigare, ett socialistiskt program och en kämpande, arbetarklassförankrad och demokratisk politisk röst.
Det är målet som Socialismo Revolucionário i Portugal kämpar i riktning mot.
José David Gergório
Socialismo Revolucionário (CWI Portugal)
