Pragvåren tände hoppet om en ny framtid

2018-08-22 23:18:28


Sovjets ockupationsstyrkor gick in för att stoppa massornas önskan om demokratisk socialism.

Efter månader av växande missnöje mot det stalinistiska systemet i det dåvarande Tjeckoslovakien utsågs Alexander Dubcek den 5 januari 1968 till ny ledare för det styrande kommunistpartiet. Ledarskiftet och de förväntningar som det födde blev Pragvårens inledning – en tid av politisk islossning som fick ett brutalt slut när sovjetiska trupper invaderade landet natten mot den 21 augusti.
”Socialism – Ja! Ockupation – Nej!” var ett vanligt slagord som mötte de invaderade sovjetiska trupperna. Den Sovjetledda invasionen skapade en omedelbar kris inom den dåvarande så kallade kommunistiska rörelsen, som såg det stalinistiska Sovjet och Östeuropa som modeller. 
Den nya generationen vänsteraktivister vände sig bort från Moskva och började söka efter en väg till socialistisk demokrati. Pragvåren tände hoppet om en ny framtid – en förväntan som kom att genomsyra det stormiga året 1968. 
Detta är en omarbetad och nedkortad version av en artikel som publicerades i Offensiv # 809, den 17 juli 2008.

Det fanns flera orsaker till Pragvåren 1968; den stagnerade ekonomin, det ökade missnöjet med det stalinistiska systemet och de ojämlika förhållandena mellan den tjeckiska delen (områdena Böhmen och Mähren, dagens Tjeckien) och Slovakien.
Som ett svar på missnöjet och de tilltagande ekonomiska problemen försökte en del inom det styrande kommunistpartiet, som gått till eftervärlden som ”reformkommunisterna”, att genomföra omfattande förändringar inom det stalinistiska systemets ramar.
Massornas krav och de förväntningar som Pragvårens demokratiska töväder hade väckt drev denna grupp inom de styrande framåt och i januari utsågs Alexander Dubcek till ny ledare för kommunistpartiet. 

Tjeckoslovakien år 1968 var en kopia av det stalinistiska Sovjet. Makten låg i händerna på en totalitär byråkratisk förtryckarapparat som parasiterade på den förstatligade ekonomin och planekonomin och styrde i arbetarnas namn. I Sovjet uppstod stalinismen som en följd av oktoberrevolutionens isolering till Ryssland efter att den revolutionära kampen i Europa 1918-23 inte hade slutat i arbetarklassens seger och kapitalismens avskaffande.
Tjeckoslovakien var däremot från första stund ett stalinistiskt land. Det som kallades revolutionen 1948 var ingen genuin arbetarrevolution. Det var en aktion från ovan för att konsolidera stalinisternas makt.
Det råder dock inget tvivel om att kommunistpartiet hade stöd och att massorna ville avskaffa kapitalismen. Kommunistpartiet hade, särskilt i den tjeckiska delen, en massförankring och en lång kamptradition. Redan på våren 1946 hade kommunistpartiet i den tjeckiska delen en miljon medlemmar och 200 000 medlemmar i Slovakien – av en total befolkning på cirka 14 miljoner.
I valet 1946 fick kommunistpartiet drygt 40 procent av rösterna i den tjeckiska delen och över 30 procent i Slovakien. 

Efter andra världskrigets slut 1945 kontrollerades det som skulle bli Tjeckoslovakien av den sovjetiska Röda armén. Överklassen i de tjeckiska delarna hade flytt med de nazistiska ockupanterna och i Slovakien var den härskande klassen totalt komprometterad efter att ha överlämnat makten till Hitlers inhemska marionetter. De sista resterna av kapitalismen eliminerades snabbt när storföretag och andra egendomar förstatligades.
Genom att använda sig av den industri (de tjeckiska delarna hade före kriget legat i Europas industriella topp) och det kunnande som fanns kunde det nya Tjeckoslovakien formas efter 1948. År 1949 proklamerades den första femårsplanen på kommunistpartiets – som nu var det enda partiet – kongress.
Ekonomin växte snabbt, på papperet. Utvecklingen var dock ensidig och toppstyret närde ett nytt privilegierat skikt av byråkrater som förenades i kommunistpartiet. ”Under femtiotalets lopp förvandlades tjeckoslovakiska kommunistpartiet till en särpräglad maktelit. Det förlorade karaktären av ett politiskt parti i traditionell mening”, skrev Zdenek Hejzlar i sin bok Prag i skuggan av Moskva – reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien (Hejzlar deltog i Pragvåren och 1968 var han chef för den tjeckoslovakiska radion. Efter Sovjets inmarsch blev han en av de första som rensades ut).
Parti- och statsfunktionärerna levde ”i grund och botten ett parasiterande liv”, som en av Pragvårens chefsarkitekter, Zdenek Mlynar, skrev i boken Nattfrost.
Till följd av bristen på demokrati och kontroll underifrån tenderade planekonomins fördelar bli kortvariga. Redan i början av 1960-talet stagnerade ekonomin, särskilt jordbruket, och det rådde livsmedelbrist.

Att Tjeckoslovakien var en relativt utvecklad ekonomi gjorde att problemen med byråkratiskt styre och godtyckliga planer – istället för arbetarstyre och en demokratisk utarbetad plan för behov och hållbar utveckling – uppenbarade sig tidigare än i andra stalinistiska länder. Och så fort det handlade om förnyelse, om att skapa och utveckla ny teknik, arbetsorganisationer och så vidare, blev byråkratin en direkt hämsko på utvecklingen.
Som svar på den ekonomiska krisen i början av 1960-talet kom allt fler i den styrande byråkratin att börja tala om behovet av marknadslösningar. Företag skulle konkurrera med varandra och produktionen skulle inriktas på världsmarknaden. Konkurrens från utlandet och mellan företagen skulle tvinga fram såväl investeringar som utslagning. Konkurrensen skulle även fungera som ett sätt att hålla nere lönerna och arbetarnas önskemål om en större del av nationalinkomsten.
”En marknadsorienterad socialistisk ekonomi”, vilket var den term som användes i Tjeckoslovakien, är till sin natur en orimlighet, som öppnar vägen för kapitalismens återinträde. Med marknadens intåg följer också utslagning, privatiseringar och större makt till enskilda företag och i förlängningen koncentration av kapital och ägande till ett fåtal. Lösningen på stagnationen låg istället i en kamp för verkligt folkstyre på grundval av demokratiska råd, självständiga fackföreningar, förenings- och mötesfrihet, pressfrihet i dess egentliga bemärkelse, garanterade demokratiska rättigheter till minoriteter och förkortad arbetsdag så att människor har tid att delta i styret av samhället samt för att ge alla en reell möjlighet att njuta av livet och dess rikedomar. 

Som så ofta i historien var studenter, unga och intellektuella de första att visa sitt missnöje öppet. Redan 1967 demonstrerade studenterna. Protesterna började med demonstrationer för bättre villkor på universiteten, men övergick snabbt i en rörelse för ökad politisk frihet.
Författarna och andra kulturarbetare var än mer djärva och frispråkiga. På Författarförbundets kongress sommaren 1967 riktades skarp kritik mot den styrande klicken, som blev allt mer isolerad. I ett desperat försök att vrida klockan tillbaka försökte man hålla sig kvar vid makten med hjälp av repression och censur.
Men när massorna kliver in på scenen och rädslan försvinner skapas ett nytt samhällsklimat som gör det svårt, om inte omöjligt, för en regim att fortsätta styra med samma gamla metoder som människor öppet börjar revoltera emot.
Det var inte heller så att de styrande bara släppte på censuren, utan det var massorna som svepte den åt sidan. Media och kulturliv andades en ny frisk luft, vilken byråkratin var oförmögen att kväva. Nya oberoende organisationer började uppstå som KAN (De engagerade partilösas förbund) och K-231, som krävde upprättelse för alla dem som hade drabbats av stalinismens terror. Inom fackföreningarna såddes frön till vad som skulle ha kunnat utvecklas till självständiga fack. Gammelstalinister sparkades ut från fackföreningarna och nya aktivister tog över. De officiella ungdomsorganisationerna splittrades.
Dessutom utmanades regimen – byråkratin var framför allt tjeckisk – av ökade krav i Slovakien på nationellt likaberättigande och riktade satsningar för att skapa jämlika villkor. Skillnaderna vad gäller BNP/capita kan åskådliggöras av att förhållandet mellan den tjeckiska delen och Slovakien 1965 var 100: 71, till den sistnämndas nackdel. 

Den nationella frågan var en viktig del i Pragvårens framväxt. Tjeckoslovakien var inte ens på papperet en federation och mängder av slovakiska kommunister som hade rensats ut anklagades för ”borgerlig nationalism”. En av dem var Gustav Husak, som senare blev Moskvas förman i Tjeckoslovakien. En av historiens tragiska ironier är att en av de som hjälpte samme Husak tillbaka till makten under 1960-talet var hans företrädare Dubcek.
I sina memoarer skriver Dubcek att under 1967 blev : ”en direktkonfrontation oundviklig mellan reformvänner och reformmotståndare”. Striden inom byråkratin – staten och partiet – ledde till att kommunistpartiets ledare Antonin Novotny sparkades i januari 1968 och att Dubcek utsågs till ny ledare. Novotny kvarstod emellertid som president i några månader till.
Dessa förändringar i toppen, som de styrande av nöd var tvungna till och som Moskva tillfälligt och motvilligt beviljade, brukar betecknas som Pragvårens startpunkt.
I slutet av mars avgick Novotny även som president och i april publicerade kommunistpartiet sitt nya Aktionsprogram, som skisserade ”Tjeckoslovakiens väg till socialism”. Aktionsprogrammet kritiserade det byråkratiska styret eller det man kallar ”den revolutionära diktaturens metoder”. De styrande lovade större frihet och öppenhet, men inte rätten att bilda fria, självständiga fackföreningar och nya partier.
I Aktionsprogrammet uttalar sig den nya ledningen för fortsatta marknadsreformer och även för ökad lönespridning.
Utvecklingen mot marknadsrelationer – lönespridning och att företag som ansågs olönsamma skulle läggas ned – gjorde att arbetarna till en början intog en avvaktande attityd till de signaler som den nya partitoppen sände ut. Snart började emellertid Novotnys män (alla som styrde var män) att rensas ut från fabriker och arbetsplatser.
Även inom det officiella facket (ROH) utvecklades en rörelse för självständiga fack. Under 1968 förlorade staten och partiet kontrollen över fackföreningsrörelsen.
”Nya krafter tog över de fackliga styrelserna och kommunistpartiets celler i facken, som skulle utgöra basen för partiets kontroll, upphörde med sin verksamhet. Även om partimedlemmar fortfarande satt på nyckelposter inom facket blev ROH i huvudsak en självständig organisation, i den meningen att facken själva fattade beslut i personfrågor utan partiets godkännande. Med sina 5,5 miljoner medlemmar [80 procent av arbetskraften] besatte facken en enorm möjlighet att utmana partiets makt.” (Kieran Williams: The Prague Spring and its aftermath). 

Under Pragvåren gick massornas krav och förväntningar betydligt längre än vad Dubcek & Co önskade. Behovet av att bilda nya partier och full förenings- och mötesfrihet diskuterades öppet.
De styrandes reaktion på manifestet De 2 000 orden gav besked om partitoppens oro och att rörelsen inte kunde kontrolleras från toppen. Uppropet hade undertecknats av en rad kända personligheter. Vad som mest oroade den nya parti- och statsledningen var formuleringen om att: ”Demokratiseringsprocessen måste fortsätta och människor som har missbrukat sin makt måste avsättas”. Enligt manifestet finns det många sätt att få bort dem: ”offentlig kritik, resolutioner, demonstrationer, insamling av medel för att pensionera dem, strejker och bojkott”.
Manifestet uppmanade också till bildandet av gräsrotskommittéer ”som tar sig an problem som andra har vägrat att ta upp”. Det avslutas med orden ”vi stödjer regeringen så länge den gör vad vi ber den om, till och med med vapen i hand”.
Avslutningsorden var också en varning till Moskva och de andra staliniststaterna om att en eventuell invasion, precis som i Ungern 1956, skulle mötas av ett beväpnat folk. 

Två dagar efter publiceringen av manifestet De 2 000 orden antog kommunistpartiets ledning, som var panikslagen, ett uttalande där det stod att de som stödjer manifestet ”vänder sig mot partiets nya politik”. Efteråt försvarade sig många reformkommunister med att tiden inte var mogen för ett sådant manifest och att det var ”otaktiskt” samt i onödan provocerade Moskva – när det i själva verket var deras politik och maningar som blev ett hinder för en framgångsrik kamp, vilket blev tydligt inte minst efter invasionen.
Sanningen är att även Pragvårens partiledning fruktade ett nytt Ungern 1956, där kommunistpartiet och stasmakten bröt samman, arbetarna bildade egna demokratiska organ, beväpnade sig och för en tid hade makten. Så långt gick det aldrig i Tjeckoslovakien.
Redan i maj-juni hördes röster i Tjeckoslovakien som sa att man måste förbereda sig inför en eventuell sovjetisk invasion, men Dubcek förnekade detta hot och brännmärkte de som sade att man måste vara beredd på att försvara sig samt vädja om stöd och solidaritetsaktioner från arbetare och unga i andra länder.
Hur mycket som var en produkt av oförlåtlig naivitet och önsketänkande kan aldrig med bestämdhet sägas, men långt innan augusti stod det klart att regimen i Sovjet, ivrigt understödda av stalinistiska hökar i Polen och Östtyskland, hade inlett förberedelserna för en invasion.
I början av 1968 hade Polen skakats av studentprotester och i studentdemonstrationerna fanns plakat som sade att: ”Polen väntar på sin Dubcek”. I Ungern följde man spänt händelseutvecklingen i Tjeckoslovakien och även i Sovjet fanns tecken till ökad kritik mot de styrande.
”Från det ögonblick då Dubcek kom till makten i januari var Kremls mardröm att de tjeckoslovakiska reformerna skulle initiera en rörelse som skulle sprida sig som en präriebrand över Central­europa.” (Mark Kurlansky: 1968)
Fruktan för att utvecklingen i Tjeckoslovakien skulle sprida sig var det avgörande skälet till den Sovjetledda invasionen. Ett annat skäl var att Sovjetbyråkratin inte längre trodde att Dubcekledningen kunde stå upp mot de allt mer långtgående kraven på genomgripande förändringar; att utvecklingen i Tjeckoslovakien skulle gå i riktning mot vad som hände i Ungern 1956.

Under juli-augusti trappades striden upp mellan ledningen i Prag och Moskva med allierade. Samtidigt pågick föreberedelserna för det tjeckoslovakiska kommunistpartiets kongress den 9 september. Ett av skälen till att inmarschen ägde rum natten mot den 21 augusti var att förhindra kongressen att äga rum eftersom den skulle ge fullt stöd till den nya ledningen och Pragvårens förändringar. Det i sin tur skulle ge stimulans till ökad opposition i andra stalinistländer.
USA-imperialismens respons på inmarschen kan symbolisera kapitalisternas reaktion. USA använde inmarschen som ett slagträ mot vänstern, men egentligen brydde man sig inte. Det var viktigare att upprätthålla de kontakter man hade börjat etablera med härskarna i Moskva efter det kalla kriget. Talande är att medan de sovjetiska pansarvagnarna ryckte in i Tjeckoslovakien höll USA:s utrikesminister Dean Rusk ett tal till Demokraternas programkommitté om de framgångar som hade uppnåtts i förhandlingarna med Sovjet.
Fanns det några inflytelserika grupper i Tjeckoslovakien som ville återupprätta kapitalismen och närde de styrande förhoppningen om en återgång till kapitalismen? Dubcek med flera förnekar detta kategoriskt i sina memoarer. ”Inte ens de mest radikala ville återgå till tiden före 1948 eller 1945”, skriver Zdenek Hejzlar.
Men det fanns de som blickade mot Jugoslavien och dess speciella kombination av stalinism och marknad samt relativt självständiga ställning gentemot Sovjet.  

I en opinionsundersökning som gjordes i mitten av juli 1968 säger 89 procent att de är för en fortsatt utveckling av de socialistiska förhållandena i samhället, medan endast 5 procent önskade en tillbakagång till kapitalismen.
I ett utkast till ett dokument som skulle diskuteras på partikongressen den 9 september hette det att: ”den socialism vi strävar efter kräver för sin utveckling ett större mått av frihet än kapitalismen – större tryck- och yttrandefrihet, församlings- och föreningsfrihet samt större frihet att resa”.
Men det fanns ingen klar uppfattning om hur man skulle nå dit och reformkommunisterna satt fast i sin egen motsägelse om att vilja förändra men inte spränga systemets maktstrukturer. Vidare innebar det recept man skrev ut mot stagnationen – marknadsreformer – ingen lösning, utan istället skulle nya problem adderas.
Det skulle ha krävt en politisk revolution – att arbetarklassen störtade det byråkratiska styret – för att införa socialistisk demokrati, en nödvändighet för att påbörja en utveckling mot socialism och det klasslösa samhället.
Invasionsstyrkorna och Kreml hade ursprungligen tänkt sig att ett gäng handplockade tjeckoslovakiska Moskvatrogna stalinister skulle ta över efter den 21 augusti. Invasionen var dock så hatad att de tilltänkta marionetterna vacklade och inte vågade träda fram. 

Trots den massiva truppinsatsen misslyckades invasionsstyrkorna att ta över radion och kunde inte förhindra att den partikongress som skulle ha hållits den 9 september hölls den 22 augusti i en fabrikslokal. Dessutom stod invasionsarmén utan försörjning och i Kreml räknade man med väpnat motstånd i Prag.
De Sovjetledda styrkorna mötte emellertid inget väpnat motstånd, utan ett motstånd i form av en timmes total generalstrejk den 23 augusti som helt stannade landet. Men i avsaknad av organisationer som var beredda att driva kampen vidare blev den en symboliskt viktig handling och inte ett avstamp för nya massmobiliseringar.
Det fanns emellertid hjältemodiga unga som med nästan bara händerna försökte stoppa stridsvagnarna. Många sovjetiska soldater som inbillats att de var i Tjeckoslovakien för att stoppa ”kontrarevolutionen” ändrade sig snabbt när de möttes av folksamlingar. ”Liksom i Ungern 1956 blev ryssarna tvungna att ta hem de mest desillusionerade förbanden och ersätta dem med nya soldater.” (Jahn Otto Johansen: Tjeckoslovakiens ödestimma).
För att ge sken av att Sovjetledarna hade andra planer än att placera sina allierade vid makten kidnappades den tjeckiska parti- och statsledningen och fördes till Moskva för ”samtal”. Där sattes de under stark press; ”Skriv under, annars…”. Till sist slöts, i slutet av augusti, en överenskommelse (Moskvaprotokollet) som kan liknas vid en kapitulation som endast en, Fantisek Kriegel, vägrade att underteckna.

Uppgörelsen i Moskva, som gjordes med förevändningen att undvika blodbad, innebar att ockupationsstyrkorna blev kvar och dessutom att de första utrensningarna sanktionerades. Det hindrade inte dödsoffer: den 3 september hade 72 människor dödats sedan invasionen och över 800 hade skadats.
Dubcek & Co fick sitta kvar, utan makt och på nåder av de verkliga makthavarna – ockupationsstyrkorna – som stod itu att fullt ut återupprätta den stalinistiska diktaturen.
Det var arbetarna och ungdomarna som på olika sätt tog upp kampen mot invasionen, genom strejker, små väpnade aktioner, protester, fraternisering och så vidare. Och protesterna fortsatte i flera månader, samtidigt som allt fler i toppen gick över till Moskva och ockupationstrupperna eller bara gav upp.
Den 28 oktober genomfördes protester runt om i Tjeckoslovakien och den 7 november byggdes barrikader i Prag.
”Till min bestörtning gav resolutionen [partiledningens beslut om att man måste vidta hårdare åtgärder mot de som opponerade sig öppet mot invasionen] upphov till ett starkt ogillade hos allmänheten. Universitetsstudenterna inledde en tredagarsstrejk i Prag och Brno”, skriver Dubcek i sina memoarer och erkänner att befolkningen ”hatade alla eftergifter till ryssarna”.
Studenterna som strejkade i november 1968 vände sig till arbetarna och de gav även ut ett tiopunktsmanifest.
I manifestet deklarerade studenterna att de var övertygade socialister och krävde en rad rättigheter som rätten att organisera sig, pressfrihet och arbetarråd.
”Hundratals fackliga organisationer uttalade sitt stöd för studenterna och genomförde en 15 minuter lång sympatistrejk. Men precis som studenterna valde även fackföreningarna att backa inför perspektivet av en öppen och stor konflikt.” (Kieran Williams: The Prague Spring and its aftermath). 

I december 1968 och en bit in i januari 1969 uppstod en sista möjlighet att vända utvecklingen. Ockupationsmakten krävde nya utrensningar. Studenterna och exempelvis metallfacket, med en miljon medlemmar, hotade med generalstrejk om så skedde, men drog tillbaka strejkhotet efter en vädjan från Dubcek med flera.
I sin förtvivlan över utvecklingen försökte en ung student, Jan Palach, att bränna sig till döds i Prag i början av 1969. Han dog två dagar senare av brännskadorna. Palach krävde generalstrejk och han var djupt missnöjd med alla eftergifter som hade gjorts. Hans självmord följdes av andra som brände sig till döds.
Sorgemarschen till Palachs minne den 20 januari och begravningen några dagar senare övergick i massdemonstrationer. Massprotesterna i januari slutade i stridigheter mellan polis och studenter. 200 studenter arresterades. Det blev en avgörande vändpunkt.
Efter januari 1969 kunde ockupationsmakten och dess allierade konsolidera sin ställning – Pragvåren var definitivt till ända. Alla som kunde utgöra en opposition bestraffades. En halv miljon partimedlemmar rensades ut och många förlorade sina jobb. Dubcek och andra blev ickepersoner. 

I Tjeckoslovakien skapade inmarschen en grund för kapitalismens återupprättande i människors medvetenhet, vilket märktes tydligt när stalinismen rasade samman i sammetsrevolutionen 1989 och en nyliberal regim kom till makten. På 1990-talet splittrades Tjeckoslovakien upp.
Nederlaget 1968 och kapitalismens återupprättande drygt tjugo år senare lägger fortfarande en förlamande hand över kampen. Men de senaste åren av politisk kris och strejker i Tjeckien samt de massprotester som följde efter mordet på journalisten Ján Kuciak i Slovakien tidigare i år ger en glimt av vad som väntar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!