Protester med starka liknelser till de under den arabiska våren år 2011 har blossat upp i Marocko.
Fiskhandlaren Mouhcine Fikris fruktansvärda död i den Marockanska staden Al Hoceïma har väckt en enorm ilska runt om i landet och på sociala medier har filmsekvensen med hans död blivit viral. 40 000 beräknas ha följt Mouhcines kropp till den sista vilan i hans hemregion.
Den 31-årige Mouhcine krossades till döds när han klättrade in i en sopbil för att försöka rädda sin fångst som hade blivit konfiskerad av myndigheterna då det under den tiden på året är olagligt att fiska svärdfisk. Fisknäringen är en sektor som har blivit allt mer kontrollerad och privatiserad, samtidigt som det för många i regionen är en mycket viktig inkomstkälla.
Meningarna går isär om Mouhcines död var en olycka eller om myndighetspersoner beordrade igångsättandet av maskinen när Mouhcine var inne i det bakre utrymmet på sopbilen.
Sedan Mouhcines död har demonstrationer hållits i över 20 städer, däribland Casablanca, Fès, Marrakech och huvudstaden Rabat. Butiker har hållit stängt och fiskare, taxichaufförer och studenter har strejkat i solidaritet.
Protesterna vänder sig emot polisbrutaliteten, myndigheternas trakasserier, straffrihet, korruption och en brutal nyliberal ekonomisk politik.
Fyra miljoner i Marocko lever under fattigdomsgränsen som ligger på ungefär 10 kronor om dagen. Antalet miljonärer har under de senaste åren ökat, samtidigt som antalet fattiga och arbetslösa inte har sjunkit. Landet har en ungdomsarbetslöshet på 20,6 procent och i storstadsregionerna är den på vissa ställen så hög som 39,9 procent.
Den offentliga sektorn är i ett massivt förfall, samtidigt som privatiseringar av skolan ökar segregationen. Privatiseringarna av de statligt ägda industrierna på 1990-talet, pådrivna av IMF och världsbanken, motiverades med löften om sänkt arbetslöshet, höjd levnadsstandard, minskad korruption och byråkratisering, men det var inte de statliga företag som gick dåligt som såldes ut till det privata utan tvärtom de lönsamma.
De som kunde göra sig en hacka på de billiga statliga företagen var kapitalisterna närmast makteliten. En av de rikaste affärsmännen, Aziz Akhennouch, har gått över till politiken och är numera jordbruks- och fiskeminister.
Protesterna som har blossat upp kan också ses som en fortsättning på protesterna i Marocko under den så kallade arabiska våren 2011. Demonstrationerna nu har bland annat varit organiserade av den 20 februari-rörelsen som under den arabiska våren organiserade protester.
Minnena och lärdomarna från då finns kvar: i Al Hoceïma brändes fem demonstranter till döds under den arabiska våren och fortfarande har ingen ställts till svars för morden. Mouhcines död och de efterföljande reaktionerna har också liknats vid händelserna precis innan den arabiska våren då den tunisiske grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi tog livet av sig genom att tända eld på sig själv efter att upprepade gånger ha blivit trakasserad och förödmjukad av myndigheterna.
Men erfarenheterna från den arabiska våren finns även kvar hos makteliten som istället för att slå ner protesterna försöker blidka demonstranterna. Med intentionen att lugna ner den upphetsade stämningen och den folkliga resningen har både kungen och regeringen utlovat en utredning och bestraffning av de ansvariga och åklagarna hävdar att 11 personer redan har blivit gripna.
Att protesterna kommer just nu är minst sagt olägligt för eliten då Marocko är värd för klimattoppmötet COP22 som hålls den 7-18 november. Toppmötet är ett sätt för den marockanska staten att vinna anseende, men efter flera intensiva månader av förberedelser riskerar nu internationell medias uppmärksamhet att riktas mot protesterna. ■
