Hur kunde Sverigedemokraterna nå nästan 340 000 röster, 5,7 procent? Här är svaret:- 20 år av nedmontering av välfärden, som kulminerade med högerregeringens attacker efter valet 2006.
- Effekterna av bank- och industrikrisen sedan 2008 ökade osäkerheten och klyftorna ytterligare.
- Den akuta bristen på en kämpande arbetarrörelse ger rasismen utrymme.
Dagens Nyheters politiske redaktör, Peter Wolodarski, hänvisar i söndagens DN till att det finns en ”invandrarkritisk opinion” och att SD:s valre- sultat därför inte kom som en chock. ”Men det överraskande med SD:s framgångar är knappast att de skedde i årets val utan att de inte inträffade tidigare.” och ”Med SD:s framgångar tvingas den svenska självbilden bli mer realistisk. Precis som i andra länder finns det i vår egen mylla ett lager av rädsla, oro och motvilja mot den andre”.
Den nederländske statsvetaren Cas Mudde, presenterad som ”expert” i SVT:s Agenda, uttryckte en liknande uppfattning: ”SD är resultatet av existerande främlingsfientliga åsikter”.
Men vad Peter Wolodarski inte försöker sig på är att förklara varför genombrottet sker nu. Varför har en konstant ”invandrarkritisk opinion” slagit igenom just 2010? Efter 4 år av attacker på a-kassan, sjuka och pensionärer; efter en global finanskris där de svenska bankerna fick statliga garantier trots miljardbonusar; när 50 000 jobb försvann inom industrin och 25 000 jobb inom kommunerna.
Peter Wolodarski vägrar att se sambandet mellan högerpolitiken och krisen på ena sidan och SD:s valresultat på den andra. Istället hänvisar han till rasistiska åsikter i SOM-institutets mätningar, vilket fäster uppmärksamheten på rasistiska strömningar i befolkningen istället för på arbetslöshet och nedskärningar orsakade av politiker och direktörer.
Peter Wolodarski hänvisar också till den svenska ”rasforskningen” på 1920-och 30-talen. ”Bilden av Sverige som ett alltigenom tolerant och antirasistiskt samhälle har därför aldrig hållit för en granskning”. Men vilka var rasisterna på den tiden och vilka kämpande emot? Inom den akademiska världen, i kungahuset och högerpolitiker fanns ett uttalat stöd för ras- biologin och även nazismen i Tyskland. Mot detta stod arbetarrörelsen, medvetna arbetare som var socialister och kommunister.
Det rykte Wolodarski hänvisar till är inte ”svenskt”, utan har uppstått ur arbetarrörelsens kamp. Strejker och hotet om strejker och arbetarkamp tvingade fram reformer, välfärdsbygge och höjd levnadsstandard under flera decennier efter andra världskriget. Det var denna utveckling som pressade tillbaka rasismen och tvinga-de högern att anpassa sig.
Cas Mudde, ”experten” i SVT, tror att rasismen beror på ökad invandring: ”Framför allt så kom invandringen igång relativt sent i Sverige. I Frankrike och Tyskland hade man tidigt gästarbetare men det var först på 1990-talet som flyktingar strömmade in i Sverige.”
Detta är ett okunnigt uttalande som leder till politiska slutsatser som gynnar SD. Redan på 1960-talet var invandringen relativt stor till Sverige. År 1970 kom 77 326 personer till Sverige. Under toppåret på 1990-talet kom 83 598 personer, många flyktingar från f d Jugoslavien. Men de följande fem åren, 1995-1999, kom som mest 49 000 under ett år till Sverige.
Sverigedemokraterna och dess allierade partier runt om i Europa är rasister och vinklar därmed sin propa- ganda i alla frågor så att fokus hamnar på invandring, men detta sker i stort sett oavsett antalet invandrare. I Finland med lägre invandring än i Sverige hade partiet Sannfinnarna över 10 procent i en opinionsmätning i augusti i år.
Cas Mudde sade i tv att ”många väljare anser att frågor kring invandringen och multikulturalismen inte diskuterats”. Som så ofta sa han dock inte hur han anser att dessa frågor ska diskuteras eller gav exempel på någonstans där denna utgångspunkt begränsat rasismen.
Det som behöver diskuteras och göras efter valet för att stoppa SD-rasismen måste ske underifrån. Cas Mudde påpekade i Agenda att en hårdare politik mot invandrare och flyktingar har genomförts i hela Europa under de senaste 20 åren. Omedvetet slog han huvudet på spiken.
I den nyliberala politik som attackerar offentlig välfärd, fackföreningar och arbetares villkor är försämringarna för invandrare och flyktingar en viktig beståndsdel. I EU-projektets privatiseringar och avregleringar ingår murar mot och jakt på flyktingar.
De rasistiska partierna har fått ökat utrymme av denna politik, både genom att utnyttja försämringar för vanligt folk och genom att flyktingar redan är misstänkliggjorda. En strate-gi och politik mot rasism måste därför också angripa den högerpolitik som gett rasistpartierna utrymme. Det är därför som etablerade politiker inte kan stoppa rasistpartierna, vilket utvecklingen i Europa har visat.
Per-Åke Westerlund
RS kämpar för ▼
- Stoppa rasisternas splittring! Gemensam kamp för arbete, utbildning, sjukvård och bostäder åt alla. För gemensam alleuropeisk kamp mot krisen.
- Försvara alla arbetares och arbetslösas villkor. Facken måste ta strid mot försämrade villkor för alla och mot rasism. För ett nytt demokratiskt socialistiskt arbetarparti.
- Stoppa högerpolitik och nedskärningar. Låt banker och storföretag betala upprustad välfärd och höjda löner.
