foto: Offensiv
Den antirasistiska kampen är också en kamp mot högerpolitik och kapitalism.
Som ett resultat av nyfattigdom, ökade klyftor, nedskärningar, massarbetslöshet, raserad välfärd samt avsaknaden av ett socialistiskt massparti som tagit kamp mot utvecklingen har Sverigedemokraterna kunnat gå framåt till att pendla mellan tredje och näst största parti. I spåren av SD har sedan en mer våldsam nazistisk rörelse kunnat bre ut sig.
I korthet kan vi säga att högerpolitiken öppnade dörren för SD som i sin tur banade väg för fascisterna. Det är därför viktigt att den framväxande antifascistiska rörelsen diskuterar och tar fram ett program inte bara för hur vi stoppar fascisterna på gatan utan också hur vi kan stoppa SD:s framgångar i opinionen. För att klara detta krävs en klar syn på hur rasismen kan växa och etablera sig.
Dagens kapitalistiska system bygger på förtryck, ojämlikhet och exploatering där en liten klick berikar sig på frukterna av majoritetens arbete. Genom att utnyttja billig arbetskraft och ställa människor mot varandra har kapitalet genom nyliberalismen skapat en konkurrens mellan människor för att försvåra vår gemensamma kamp.
Rasistiska krafter utnyttjar den otrygghet människor känner i vardagen för att skapa främlingsfientlighet. Dessa krafter får nytt syre när de etablerade partierna drar åt samma håll genom den statliga rasismen mot flyktingar och migranter.
Det är nu 72 år sedan andra världskrigets blodbad avslutades och tredje rikets mardröm fick ett slut, men förintelsens legoknektars stöveltramp marscherar på nytt och nazistiska och extremnationalistiska partier går fram på Europas gator och tar plats i parlament och regeringar. Rasistiska vanföreställningar sprids samtidigt som miljoner människor är i behov av stöd när de drivits från hem och trygghet av krig, terror och klimatförstöring.
Att rasister och fascister lyckas få en plattform handlar om avsaknaden av ett arbetaralternativ mot den nyliberala politikens försämringar. Med en tydlig profil mot högerpolitikens orättvisor kan mångdubbelt fler mobiliseras mot rasism och nazism.
För att stoppa fascisterna på gatan krävs stora välorganiserade massprotester, för att stoppa rasisterna i parlamenten måste vi bekämpa såväl borgerlighetens som socialdemokratins nedmontering av vårt gemensamma välfärdssystem. SD och deras motsvarighet internationellt bygger sina framgångar på den polarisering som skapas i spåren av otrygghet. Detta kan bara brytas av att på nytt kämpa för ett demokratiskt socialistiskt samhälle som ger trygghet och framtidstro.
Den polarisering vi ser handlar om mer än idéer, det handlar om klasskamp. Starka krafter vill förstärka och återupprätta det gamla klassamhället och dess maktordning och använder sig av rasismen för att splittra människor som annars kan kämpa tillsammans.
Den samlade vänster-, folk- och arbetarrörelsen måste därför skapa en mäktig motpol, dels för att på plats stoppa nazisterna, det är i rent självförsvar, men också ta kamp för ett politiskt alternativ.
Etablissemangets ”enighet över blockgränser” kan aldrig stoppa rasism och fascism, det är deras politik som utgör grogrunden för den.
Vi står därför i direkt konfrontation mot den liberala antirasism som begränsar sig till moraliska fördömanden av idéer och attityder, men nonchalerar klassförhållanden. De stannar vid att peka ut rasismen som dumhet och okunskap för att förhindra en verklig debatt, kamp och gemensamma arbetar- och välfärdsprotester.
Antifascismen handlar inte om våld, vår styrka är vårt antal. Men vi har rätt att bruka det våld nöden kräver i självförsvar. Socialister står för fredliga och väldisciplinerade massaktioner. Vi bekämpar statens våld mot migranter och flyktingar och den strukturella rasism som drabbar minoritetsfolk, vi bekämpar det gatuvåld och öppna rasistattacker som fascisterna genomför. Vi litar inte på att polis och myndigheter gör detta åt oss. De har gång på gång visat sig stå på andra sidan.
Det är vänster-, folk- och arbetarrörelsens ansvar att skydda våra kamrater vid aktiviteter, möten och demonstrationer. Egna funktionärer med rätten att skydda våra möten, demonstrationer och andra verksamheter är en självklarhet.
Vi förkastar metoder som oprovocerade våldsattacker mot grupper och enskilda, vilket motverkar syftet, misskrediterar antirasismen och ger staten en ursäkt att angripa oss. Antirasismen behöver idag växa, vi måste agera så att fler deltar, inte marginalisera oss till de som är beredda att slåss.
I bygget av en enhetsfront mot rasism och fascism krävs både politiska svar, argument och upplysning, men också direkta aktioner och kollektiva diskussioner.
Vi måste bygga motståndsfickor på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden redo att snabbt mobilisera till demonstrationer och blockader samtidigt som vi förstärker lokalsamhällets självorganisering som motkraft till samhällsutvecklingen.
Antifascistiska massmobiliseringar visar antirasismens kraft, samtidigt som det ger de som deltar ett självförtroende om den kollektiva styrkan i att gå samman. Det lägger den bästa grunden för fortsatt kamp. ■
