Under valrörelsen 1994 var Carl Bildt så hatad att det sågs som fullkomligt normalt att statsministern blev utbuad när han visade sig offentligt. Den borgerliga fyrklöverregeringen fick packa ihop sina pinaler ef- ter bara tre år i Rosenbad (mandatperioderna var på tre år på den tiden) och dess stödparti – Ny Demokrati – åkte ur riksdagen med huvudet före.Socialdemokraterna hade bland annat lovat en höjning av barn- och studiebidraget i valrörelsen i september. Redan i december läckte det ut att nästa års budget istället innehöll en sänkning av bidraget på 150 kronor per månad plus borttagna sommarmånader. När sedan budgeten kom i januari innehöll den de största nedskärningarna av välfärden som något västland någonsin sett. Även för Sverige var det unikt. ”Aldrig någonsin tidigare har en så kraftig neddragning av statens utgifter föresla- gits” skrev regeringen själv i budgetpropositionen. Nedskärningarna och skattehöjningarna kallades med nyspråk för ”förstärkning” av budgeten, förstärkningen beräknades bli 114 miljarder kronor från 1995 till 1998.
Tillsammans med nya paket till hösten drabbade attacken följande grupper: minskat barn- och studiebidrag, sänkt sjukersättning, föräldraförsäkring och a-kassa till 75 procent av inkomsten, slopad a-kassa för ungdomar under 20 år, sänkt folkpension, höjd skatt för pensionärer, 44 000 hushåll utan barn och med åldern över 29 år förlorade bostadsbidraget. Egenavgifter som alla löntaga- re betalar höjdes från 60 till 80 kronor, grundavdraget sänktes med 300 kronor, höjd kommunalskatt i 30 kommuner, i många kommuner höjdes avgifter för förskola, kollektivtrafik m m. Hyrorna höjdes över hela landet då subventioner togs bort. Bidragsförskottet för underhållskyldiga sänktes. Sänkta socialbidrag. Basbeloppen skulle inte längre räknas upp med inflationen vilket urholkade pensioner och studiemedel.
Först ut att reagera var eleverna. Under januari till mars red den största ungdomsrörelsen på decennier över landet. På totalt fyra protestdagar demonstrerade sammantaget 45 000 elever, oftast i form av skolstrejker.
Det mest intressanta var spridningen på proteströrelsen. På inte mindre än 51 orter demonstrerade elever mot sänkningen av barn- och studiebidraget. På några ställen var det den största demonstrationen sedan urminnes tider, såsom 2 500 i Helsingborg, 500 i Örnsköldsvik, 500 i Borlänge, 350 i Ånge, 200 i Vindeln, 300 i Hagfors och på några orter kanske den första demonstrationen, såsom i Malung, där 300 elever demon- strerade och demonstrationerna i Markaryd, Tingryd och Ryd. I Stockholm strejkade och demonstrerade elever från 100 skolor. Elevkampanjen, som ledde och samordnade protesterna, växte från 1 000 medlemmar i början av året till 2 500 medlemmar några månader senare.
Göran Persson var finansminister. Han blev symbolen för nedskärningarna. Under hela proteströrelsen vägrade han eller någon representant för regeringen att möta eleverna. I slutändan sänktes barn-och studiebidraget med 110 kronor istället för föreslagna 150 kronor. Sänkningen av CSN-kortet stoppades.
Vad eleverna däremot lyckades med var att inspirera andra grupper till protester. Fackföreningsordföranden på lokal nivå bjöds ofta in till elevdemonstrationerna för att ge sitt stöd i appelltal. Den 18 februari samlades en ungdoms- och arbetarkonferens i Husby med 300 deltagare från hela landet. Man beslutade att nästa elevprotestdag, den 16 mars, skulle bli en gemensam protestdag för ungdomar och fackliga. Den 16 mars var det nog fortfarande ungdomar som dominerade scenen, men grunden för ett samarbete hade lagts.
Inför första maj började ilskan underifrån komma upp till ytan. Den 19 april tågade 300 arbetslösa över Sandöbron till monumentet i Ådalen i protest mot regeringspolitiken. Samtidigt marscherade 400 arbetslösa i Malmö. En tvärfacklig arbetsgrupp, TAG, samlade till en demonstration den 25 april på Mynttorget. LO-sektionen i Helsingborg deltog med banderollen ”Vi röstade på er, skit blev det”. På flera håll startades alternativa första maj-tåg eller att LO-sektioner bojkottade första maj, som i Pajala och Kiruna. På Industrifackets kongress stödde en fjärdedel av delegaterna förslaget om en politisk general- strejk mot regeringen.
Senare samma vår fördjupades detta samarbete mellan socialister, elevkämpar och fackligt aktiva. En gemensam valsedel för EU-parlamentsvalet sattes upp med namnet Rättvise- listan. Rättviselistan hade fem regionala listor med kandidater. I valet erhöll RL 14 800 röster, vilket inte räck- te långt för en plats i EU-parlamentet men som dock var det högsta resultatet för en lista till vänster om vänsterpartiet någonsin.
Det socialdemokratiska partiet besvarade kampen underifrån med att låta den impopulära Göran Persson bli statminister efter Ingvar Carlsson.
Under hösten 1996 visade kommunalarna och SKTF:arna på sina oumbärliga men alldeles för lågt avlö- nade arbeten under en tre veckor lång strejk. Strejken var en efterlängtad kraftmätning som dock lamslogs av en mesig strejktatik från ledningarna, som avstod från att ta ut hela massan av medlemmar samtidigt. Det 11,9 procents lönelyft över tre år som avtalet var värt kompenserade knappt för hälften av de försämringar och skattehöjningar som drabbbade löntagare. Samtidigt hotades 39 000 jobb av total utradering p g a kommunala nedskärningar, vilket förstås skulle leda till en tyngre arbetsbörda för dem som jobbade kvar.
Även fastighetsanställda, sjuksköterskor och handelsanställda var ute i strejk under 1995. För Handels del tog det sju veckor av militant kamp för att tvinga det amerikanska företaget Toys R Us att teckna kollektivavtal.
Rättviselistans efterföljare blev Upprop för Rättvisa – en budkavle som samlade till en nationell protest utanför socialdemokraternas extrakongress den 16 mars 1996. Efter år av attacker hade en självorganisering börjat gro bland utsatta grup- per. Nya föreningar och nätverk växte fram bland arbetslösa, långtidssjukskrivna, ensamstående föräldrar, änkor, funktionshindrade, folkhögskole- elever m fl grupper. Dessa förenade sig bakom uppropet, som drevs på av radikala fackklubbar främst inom Gruv, Metall, Industrifacket. Trä i Åstorp och SEKO och Kommunal i Stockholm, till en färgsprakande bredd och mångfald där uppemot 100 organisationer skrev på uppropet.
ALF, Arbetslösas förening, i Västervik var en av dessa nykomlingar.
– Vi antog uppropet på ett medlemsmöte med 44 av våra 140 arbetslösa medlemmar och nu på lördag går vi ut med en drive på stan. Nästa vecka deltar vi i en debatt mot högerspöket Vidar Andersson. Vi hoppas att få hjälp av LO-sektionen Norra Kalmar att skicka flera bussar till Stockholm, sa ALF:s ordförande i en intervju i Offensiv inför demonstrationen.
100 folkhögskolestuderande på ett möte i Jakobsberg antog uppropet som därefter snabbt spred sig på folkhögskolorna. Ett annat aktivistskikt som deltog var några av de flyktingförsvarare i landet som kämpade dagligen, mest kända var hela befolkning- en i Åsele som fysiskt försökte, men misslyckades med att stoppa utvisningen av familjen Sincari.
Protesten den 16 mars, Rättvisedagen, var en riktig uppvisning. 2 000 deltog varav många kom med bussar från Kiruna, Umeå, Luleå, Jönköping, Linköping, Göteborg, Västervik, Karlskrona, Malmö och Helsingborg. Längst fram i tåget med budskapet ”Rör inte assistansreformen” kom demonstranter i rullstolar som drogs av gruvarbetare.
– Att också vi med funktionshinder blev synliga efter århundraden av förtryck där vi alltid kommit sist eller inte alls fått synas var som jubel i mitt hjärta, skrev en av aktivisterna, Eva Lindberg, efteråt.
Tåget gick till Folkets Hus på Norra bantorget. Kontrasten mellan den ensamstående mamman som vittnade om hur hon förlorar 1 440 kronor per månad p g a S-regeringens politik och de S-pampar som anlände till partiets extra kongress i limousine var slående.
500 deltog på Rättvisekonferensen samma dag. Mycket kritik riktades även mot fackföreningarnas ledningar, som lät bli att ta riktig kamp. Konkret formulerades kravet på att LO:s repskap den 10 juni måste bryta med Göran Perssons regering och utlysa en protestdag till hösten, såsom det gjordes mot Bildtregeringen i början av 1990-talet. Konferensen tog sikte på den fortsatta kampen, först med protester då vårbudgeten skulle läggas fram i april med 20 nya miljarder kronor i nedskärningar och därefter på första maj. Några av parollerna man antog var: Upprop för Rättvisa. • 90 procent i ersättning nu! • Riv upp pensionsbeslutet försvara ATP. • Nej till Fattigsverige. • Omedelbart stopp för alla uppsägningar och privatiseringar. • Slå tillbaka SAF, stärk arbetsrätten. • Bryt marknadens diktatur.
Till våren blossade en ny het strid upp kring sjukvården i Stockholms läns landsting. Aldrig förut hade ett så stort vårdnedskärningspaket sett dagens ljus, 3 miljarder kronor skulle bort, två akutmottagningar läggas ner, en lång rad vårdcentraler skulle stryka med och som vanligt skulle psykiskt sjuka drabbas hårdast. I ett läge av fortsatt massarbetslöshet hotades 6 000 tjänster.
Organisationerna inom Upprop för Rättvisa var med och startade nätverket Rädda Vården, där patienter och personal genomförde demonstrationer, omkramningar (personalen slog en jättering kring sitt sjukhus) maratonlopp m m för att stoppa nedskärningarna, men landstingsmajoriteten bestående av S, V och MP stod fast vid sin vårdslakt.
Landstingsrådet Gunnar Ågren från vänsterpartiet var faktiskt den som oftast gick ut på landstingstrappan, inte för att ge sitt stöd till demonstranterna utan för att försvara nedskärningarna. På riksplanet var V noga med att påpeka att de minsann slutit upp bakom 114 av regeringens 126 nedskärningsmiljarder, under mandatperiodens första månader fram till våren 1995, då S bytte stödparti till Centerpartiet.
I slutet av sommaren slog arbetslösheten nytt rekord. Totalt var 600 000 arbetslösa, 13,5 procent, varav 10,5 procent öppet arbetslösa. Med alla avskedanden i kommuner, stat och landsting hade kvinnors arbetslöshet vid det här laget gått om männens. 30 procent av arbetarhushållen levde på inkomster under socialbidragsnormen.
Nya grupper av arbetslösa höjde sina röster. I Borås samlade föreningen Uppropet till en protest med 600 demonstranter som fick se hur en docka föreställandes en arbetslös föll fritt från ett hustak – utan fallskärm. Från Transport i Gävle och den driftiga aktivisten Therese Rajaniemi kom initiativet till en landsomfattande protest- dag den 17 oktober och en den 26 november. Samtidigt hade de arbetslösa tjänstemännen på TCO/TVB:s aktivitetscentrum utlyst den 12 december som protestdag.
De olika initiativen samordnades med Upprop för Rättvisa och rörelsen växte. Att bara samla till demonstration efter demonstration skulle dock inte räcka för att stoppa regeringens attacker. Kraftfullare tag än så krävdes.
Arbetarförbundet Offensiv, RS föregångare, hade hela tiden varit en drivande kraft i Upprop för Rättvisa, genom bland annat kampanjgeneralen och Offensivredaktören Arne Johansson, offensivare med fackliga po- sitioner i Industrifacket i Helsingborg, i Kommunal sektion 31 i Stockholm och genom Elevkampanjen. Andra fackliga gräsrötter var medlemmar i Socialistiska Partiet, vänstersocialdemokrater eller oberoende.
Arbetarförbundet Offensivs medlemmar reste kravet på att LO måste utlysa en politisk generalstrejk, ett krav som fick allt större genklang. På demonstrationen den 26 november, som samlade 7 000-8 000 deltagare, hade vi en banderoll med texten ”Stanna Sverige 12 12 12”. Alltså att strejken skulle börja den 12 december kl 12. Vi uppmanade att man skulle förbereda lokalt för en strejk underifrån om LO-ledningen inte tryckte på startknappen, något Nils-Erik Wikberg från Gruvtolvan ockå sa i sitt tal. Transport i Gävle, landets gruvavdelningar och många klubbar bland Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Industrifacket, Kommunal och SEKO uttalade sig för en generalstrejk. Runt om i landet ägde dessutom stora demonstrationer med arbetslösa rum, som när 2 500 personer buade ut arbetsmarknadsminister Margaretha Winberg på Järntorget i Göteborg.
”Sverige är i uppror mot Perssons politik. Det är explosivt. Bevare oss för vad som kan hända” skrev Expressen den 24 oktober.
Hade en klar ledning givits från gräsrotsrörelsen, hade faktiskt strejker kunnat utbryta. I detta läge gick emellertid LO-ledningen in för att försöka ta över rörelsen och avleda den. Therese Rajaniemi hade först uttalat sig knivskarpt för en generalstrejk, men på demonstrationen den 26 oktober sa hon istället att demonstranterna skulle besinna sig och invänta en träff mellan henne själv, Transports ledning och Göran Persson. Arne Johansson blockerades från att tala på demonstrationen.
Därefter splittrades rörelsen. Några Rättvisemarscher ägde rum på våren 1997. Inga större attacker stoppades, men lokalt kunde segrar uppnås, som när offensivare och pensio- närer ockuperade vårdcentralen i Hagsätra i södra Stockholm och räddade den från nedläggning.
Under perioden 1994 till 1998 beslutade S-regeringen om 126 miljarder kronor i budgetåtstramningar. Göran Persson skämdes inte för detta, utan brukade snarare skryta om detta världsrekord. Ja, han fick ju ideligen pryda finanstidningarnas framsidor.
Det var inte så att det rådde full kris i ekonomin under hela 1990-talet. BNP började falla 1991 och till och med 1993 hade ekonomin fallit med 5 procent, men därefter rådde det stark tillväxt i två år. När de värsta slagen kom mot arbetslösa och sjukskrivna 1996 och 1997 låg vinsterna i företagen återigen på topp. Det som hände var att lågavlönade fick betala priset för kapitalismens räddningspaket från krisens första år.
Enligt bankkriskommittén kostade statens stödköp av bankernas dåliga lån 68 miljarder kronor (en siffra som också nämnts är 40 miljarder kronor), en skattereform som gynnade de rika kostade staten 50 miljarder kronor och massarbetslösheten beräknades kosta 100 miljarder kronor.
Dessa kostnader skapade ett budgetunderskott på över 10 procent och över 250 miljarder kronor. Så oavsett siffrorna i ekonomitabellerna fortsatte krisen för barn, gamla, sjuka, arbetslösa, ungdomar, lågavlönade och ensamstående under hela årtiondet. Inte på grund av någon sorts naturlag utan för att både politikerna och kapitalisterna valde det.
Ingen politisk kraft på riksplanet förde de drabbades talan. Parallellt med kravet på en politisk generalstrejk växte också kravet på ett nytt arbetarparti. Grafikerna i Landskrona föreslog till LO-kongressen hösten 1996 ett bildande av ett nytt arbetarparti som försvarar de svaga i samhället.
Arbetarförbundet Offensiv hade en stark medlemstillväxt under dessa år. År 1997 drog vi själva slutsatsen att vi måste byta namn och mer tydligt framstå som ett parti. Rättvisepartiet Socialisterna var och är dock för litet för att fylla det politiska vakuum som råder. Den kris för kapitalismen som inleddes förra året är långt mycket allvarligare och djupare än den på 1990-talet. Med erfarenheterna från förra krisen i bakfickan måste vi kämpa för att de attacker som väntar ska besvaras med proteströrelser som både är starka nog att verkligen stoppa attackerna och som leder till skapandet av ett nytt stort politiskt alter- nativ för arbetarklassen.
Elin Gauffin
