foto: Melker Dahlstrand / Sveriges riksdag
Trots alla Löfvens eftergifter blev C inte nöjda.
Efter Centerns tvärvändning är regeringsfrågan tre månader efter valet på nytt helt öppen. För att kunna bilda ny regering var Socialdemokraterna beredda att ta rejäla kliv högerut och för att om möjligt få med sig Annie Lööf på tåget igen har Stefan Löfven lovat nya eftergifter.
I samtalen och förslaget till uppgörelse hade Socialdemokraterna lovat att sänka värnskatten, höja brytpunkten och utvidga rut-avdraget, samt att ”inte längre återkomma med förslag om vinstbegränsningar i välfärden, varken i form av utredningar eller lagförslag. Även marknadshyror för nybyggda bostäder ingick i överenskommelsen, och värdarna skulle slippa den 15-årsgräns som idag gäller för att ta ut fri hyra”, enligt Sveriges Radio Ekot i tisdags.
Vidare lovade Socialdemokraterna en utredning om hur arbetsrätten kunde ändras (läs försämras).
Ytterligare eftergifter skulle innebära att Centerns provokativa, ultimativa och nyliberala kravlista i det närmaste blev den regeringsförklaring som en eventuell ny Stefan Löfven-ledd regering avger. Om det går så långt återstår att se.
Det är tydligt att Socialdemokraterna är beredda att vika ner sig ännu mer för att kunna regera över blockgränserna. I sin replik till Annie Lööf i måndags slog Löfven fast att de eftergifter som Socialdemokraterna har gjort ligger fast, och ”att vi är fortsatt redo att göra eftergifter och bjuda till”.
Det är betydligt mer ovisst vad Centern egentligen vill uppnå. Uppgifter gör också gällande att Annie Lööf inte fick resten av partiledningen att godta det förslag till uppgörelse som fanns, och det tycks som att även Liberalerna har överraskats av Centerns vändning.
I vilket fall får Centerns besked – att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister – som omedelbar följd att M och KD:s budgetförslag, som stöds av SD, får majoritet i riksdagens budgetomröstning.
Det nya läge som har uppstått har fått flera proffstyckare och ledarskribenter av skilda kulörer att på nytt drömma om ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna – en stor koalition likt Tysklands krisande och impopulära regering.
Även LO:s tidning Arbetet skriver i en ledarkommentar den 11 december att: ”Det finns två partier som kan lösa regeringskrisen nu på en gång, Socialdemokraterna och Moderaterna. Partierna som är störst och mest kompromissinriktade, kan vara den minst dåliga utvägen nu när mittenpartierna sviker. Moderaterna och Socialdemokraterna står närmare varandra i många frågor än vad många tror. Detta gäller till exempel försvaret, lag och rätt, skatter och migration. I flertalet voteringar i riksdagen röstar partierna lika. Inom arbetsrätten har Socialdemokraterna och Moderaterna betydligt större samsyn än vad Socialdemokraterna har med Centern”.
Nästan identiska ordalag hittar man i Expressen, som på ledarsidan länge har kampanjat för en S-M-regering och som menar att det är den enda ”regering som kan få saker och ting gjorda”.
I sak finns det inga avgrundsdjupa skillnader mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Skillnaderna är egentligen inte mycket större än mellan ”mittenpartierna” och S. Men medan C och L åtminstone hittills har sagt nej till att regera med stöd av SD är M och KD beredda att göra det, vilket ritar konturerna till ett nytt blå-brunt block.
Det skulle sannolikt krävas en akut kris med samma dramatiska krisförlopp som under 1990-talets början då en inofficiell koalition mellan S och M styrde, för att en S-M-regering överhuvudtaget ska vara tänkbar. Men där är vi inte än, vilket ger för handen att nya vändningar och misslyckande väntar innan alternativen kan reduceras till endast två: ny regering – eller extraval.
Det i sin tur skulle öppna för att Stefan Löfven kanske till sist får bilda regering på nåder av C och L.
Men dagens politiska kris innehåller en så stor portion av osäkerhet och oförutsägbarhet att inget bestämt kan sägas om utfallet. Vem och vilka som ska bilda ny regering är nu en mer öppen fråga än tidigare.
Klart är dock att i försöken att bilda regering har det politiska etablissemanget gått ännu längre högerut, vilket varslar om behovet av att trappa upp det motstånd som redan har börjat organiseras mot exempelvis marknadshyror, och att det brådskar att bli med i kampen för att bygga ett nytt kämpande socialistiskt arbetarparti.
