Rehabilitering – var god vänta

2006-07-28 15:20:26




Trots att runt 785 000 personer i Sverige är sjukskrivna eller uppbär sjukersättning (tidigare förtidspension) så minskar insatserna för rehabilitering. Enligt experter rör det sig om en halvering av insatserna under de senaste två åren, och hårdast drabbas kvinnor. Försäkringskassan ägnar sig dock mest åt att bedöma vem som har rätt till ersättning och att maniskt jaga ”fuskare”.

Detta samtidigt som Arbetslivsinstitutet i en rapport förra hösten konstaterade att den dramatiska ökningen av antalet sjukdagar mellan 1996 och 2002 framförallt beror på att längden på sjukskrivningarna ökat, inte att fler sjukskriver sig.
I en ny rapport från Försäkringskassan (Försäkringskassan och arbetslivsinriktad rehabilitering, maj 2006) har man studerat sjukskrivningar längre än två månader som inletts 1999, 2001 samt 2003, och de åtgärder som påbörjats under sjukskrivningens första 13 månader.

Tar för lång tid

Rapporten visar att många långtidssjukskrivna kan återgå i arbete bara de får stöd och hjälp. Arbetslivsinriktad rehabilitering som exempelvis arbetsträning eller utbildning har visat sig ge goda, ibland mycket goda, resultat.
Men ofta dröjer det över ett år innan något överhuvudtaget sker för den som är sjukskriven.
Bara hälften av dem som behöver rehabilitering får hjälp inom ett år. 2003 var chansen att få rehabilitering 30 procent mindre än 1999. En del av bakgrunden till den minskade rehabiliteringen är att fler fått sjukersättning (tidigare förtidspension av hälsoskäl) de senaste åren. Under beviljad ersättningsperiod lämnas den sjuke utan någon åtgärd.

Svårlösta fall utan stöd

Enligt en rapport från Arbetslivsinstitutet förra hösten försvann också de så kallade anpassningsgrupper som tidigare fanns i kommuner, landsting och större företag under 1990-talets stora nedskärningar. Anpassningsgrupperna arbetade med de riktigt svårlösta sjukfallen och bestod i kommunerna av ledande politiker, fackliga organisationer, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och företagsläkare. Personalenheten, som hade både ekonomiska resurser och befogenheter att genomföra omplaceringar och anpassningsåtgärder, verkställde sedan gruppernas beslut.
Man har också, framförallt inom kommuner och landsting, på grund av omfattande personalneddragningars, tagit bort många tjänster med lättare arbetsuppgifter. Stora besparingar har också gjorts på själva rehabiliteringen.
Idag finns inte anpassningsgrupperna och enligt den nya rapporten fokuserar Försäkringskassan på att bedöma och ifrågasätta personers rätt till ersättning att aktiva åtgärder får stå tillbaka. Samhället lämnar hundratusentals människor i sticket.
Enligt Försäkringskassans rapport har man störst chans att få rehabilitering om man är yngre än 55 år, anställd och född i Sverige.
De regionala skillnaderna är stora. Bäst chans till rehabilitering har man om man är bosatt i Jönköpings län, sämst i Stockholms län. När det gäller att få tillbaka full arbetsförmåga efter avslutad rehabilitering gäller det att vara under 40, man och född i Sverige.
Kvinnor får mycket mer sällan tillbaka sin arbetsförmåga än män, och i tidigare studier har man konstaterat att kvinnor i regel får mindre ambitiösa åtgärder än män.
1999 gjorde arbetsträning och rehabilitering att 60 procent fler återgick i arbete än de som inte fått rehabilitering. 2003 fick många färre rehabilitering, och den gav då nästan ingen effekt alls. En förklaring till detta är enligt rapporten att man endast tagit itu med de absolut svåraste fallen. Under hela perioden återgick 40 procent av männen i arbete, men endast 8 procent av kvinnorna.

Svaga resultat för kvinnor

Kvinnor jobbar i större utsträckning inom offentlig sektor, vilket kan vara en förklaring till den väsentligt lägre återgången i arbete för kvinnor. Stig Orustfjord, försäkringsdirektör på Försäkringskassan, är bekymrad över de dåliga resultaten för kvinnor: ”Många arbetar inom vård, skola och omsorg och det verkar inte som om kommuner och landsting har så stort intresse av att de kommer tillbaka”, säger han.
Att allt mindre görs för att rehabilitera sjukskrivna är en del i det systemskifte och den välfärdsslakt som pågått sedan början av 1990-talet.
Att över 1 miljon människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden betyder att storföretagen inte har så mycket att vinna på rehabilitering av sjuka.
Det är en mänsklig tragedi som utspelas, som endast kan lösas med en socialistisk politik för bättre arbetsvillkor, högre personaltäthet och kortare arbetstid, kombinerat med återuppbyggnad av ett systematiskt arbete för rehabilitering av redan sjuka.

Davis Kaza