Reinfeldtkoden. Den ädla konsten att rasera den svenska modellen (Föreningen Ordfront, 2014) är titeln på författartrion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Sohunens nya bok. I boken görs en grundlig genomgång av de många omfattande förändringar till det sämre som högeralliansen genomfört sedan man kom till makten hösten 2006.
Reinfeldtkoden, som är en uppföljning av författarnas tidigare granskning av Alliansen i allmänhet och de så kallade Nya Moderaterna i synnerhet, är fullstoppad med fakta och argument mot högerpolitiken. Att boken kommer lagom till valet garanterar ytterligare spridning, vilket är välförtjänt. Reinfeldtkoden är att rekommendera.
”Vill vi verklige ha ett sådant samhälle som Alliansregeringen håller på att skapa med sitt systemskifte?”, frågar författarna. Det nekande svar de självfallet ger har idag ett massivt stöd från en majoritet av befolkningen. Enligt SOM-institutets senaste mätning, som presenterades i april, är stödet för välfärdsstaten rekordstarkt och det redan starka motståndet mot vinster i vård, skola och omsorg ökar.
Verkligheten har revolterat mot två decennier av så kallade marknadslösningar med ständiga avregleringar och privatiseringar. Det kraftiga opinionsskiftet, som ännu väntar på att få klara politiska uttryck, har resulterat i att stödet till Alliansregeringen och dess högerpolitik är stadigt sjunkande.
Mot den bakgrunden hade man kunnat vänta sig lite mer djärvhet från författarnas sida när det gäller frågan: hur kan vi vrida samhällsutvecklingen rätt igen? Det finns skäl att misstänka att författarnas gemensamma hemvist – Socialdemokraterna som antingen är eller har varit anställda av LO eller LO-förbund – spelat in. Stefan Löfvens socialdemokrater kommer väldigt lindrigt undan, även om Socialdemokraterna också pekas ut som ansvariga för det borgerliga systemskifte som påbörjades redan i mitten av 1980-talet.
Men Reinfeldtkoden är främst en bok om vad som har hänt sedan Alliansen tog makten hösten 2006.Många nickar nog instämmande i den beskrivning som Reinfeldtkoden gör av Sverige efter åtta år med Reinfeldt & Co. ”De senaste åren har det spridit sig en känsla av att någonting håller på att gå sönder i Sverige. En känsla av obehag som om mattan håller på att ryckas bort under ens fötter.”
I en oerhört snabbt takt har välfärden monterats ned och sålts ut, samtidigt som arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå och klassklyftorna ökar i en omfattning och hastighet utan motstycke.
Den gamla svenska modellen, baserad på såväl en ständigt expanderande kapitalism som generell välfärdspolitik och ett institutionaliserat klassamarbete mellan stat, kapitalister och facktoppar, började vittra sönder redan på 1980-talet. Sedan dess har demonteringen fortsatt i en allt snabbare takt och en ny, nyliberal marknadsstyrd modell har skapats. Det finns ingen möjlighet att vrida tiden tillbaka, och så länge kapitalismen består kommer attackerna på jobb, villkor och välfärd att fortsätta.
Alliansregeringen har allt sedan starten haft en medveten politik för att rasera det som funnits kvar av den gamla svenska modellen, menar författarna och pekar särskilt ut högerns strävan att försvaga facken och det batteri av försämringar som genomförs för att riva hindren mot en utpräglad låglönemarknad.
Det första Alliansen gjorde när man tog makten var att avskaffa löntagarnas rätt till skatteavdrag för medlemsavgiften till fack och a-kassa. Därefter följde införandet av en särskild finansieringsavgift till a-kassan, som chockhöjde medlemsavgifterna till a-kassan. ”Totalt fick löntagarna betala 10 miljarder kronor mer för en försäkring som man redan hade avstått lön för att få.”
Motståndet mot den försämrade a-kassan var kompakt och bland gräsrötterna restes krav på att facken borde utlysa politisk strejk, vilket vann stort stöd. I november 2006 fick de rödgröna över 51 procent i SIFO:s väljarbarometer och de fyra allianspartierna hade rasat ned till runt 43 procent. Alla förutsättningar fanns för att redan då sätta punkt för Alliansen. Men LO och TCO-ledningen valde att lägga sig platt på marken, och istället för en politisk strejk och en kampanj för att fälla regeringen blev det en pliktskyldig demonstration den dag riksdagen klubbade igenom den sämre och dyrare a-kassan.
De första slagen mot a-kassan följdes sedan av flera. De försämrade villkoren för arbetslösa var en medveten politik för att pressa löner och tvinga arbetslösa att ta vilket jobb som helst till vilka villkor och löner som helst.
Ett annat motiv var för att helt enkelt göra det för dyrt att vara med i fack och a-kassa. Åren efter 2006 förlorade facken närmare en halv miljon medlemmar och den fackliga organisationsgraden minskade från över 80 procent 2005 till 68 procent 2012.
Facktopparnas svek i striden om a-kassan bidrog också till att sänka kampmoralen och sprida en känsla av att högerns attacker inte kunde stoppas. Svaghet inbjuder alltid till aggressivitet.
Den skadeskjutna regeringen kunde komma igen och på bred skala genomföra sina orättvisa skattesänkningar i kombination med drakoniska attacker på inte minst sjukförsäkringen.
Den ”stupstock” som regeringen införde i sjukförsäkringen 2009 var ett brutalt slag mot landets långtidssjuka. ”Konsekvensen av det nya regelverket har lett till att vid årsskiftet har knappt 78 000 personer blivit utförsäkrade, det vill säga passerat den bortre parantesen i sjukförsäkringen [utförsäkrad efter 6 månader].” År 2012 skedde första utförsäkringarna för andra gången. ”Dessa personer hade alltså inte, som det var tänkt, rehabiliterats och fått jobb.”
Arbetslösa, sjuka och äldre är de som främst fått betala regeringens många gåvor till redan rika, banker och storbolag.
”Privatisera mera” har alltid varit Alliansens slagord. Sedan år 2000 har den privatdrivna välfärden exploderat och efter 2006 har takten i privatiseringarna ökat ännu snabbare.
”År 2012 gick 104,3 miljarder kronor av välfärdens resurser till privata aktörer, vilket var en fördubbling från 2005. Omkring 87 miljarder kronor av dessa 104 miljarder gick till vinstdrivande aktiebolag.”
Bland de vinstdrivna aktiebolagen dominerar ett fåtal privatägda vård- och skolkoncerner, oftast ägda av riskkapitalbolag. Plundring av välfärden har blivit en mycket lönsam affär för kapitalisterna. Den privata skoljätten Academedia tjänar flera hundra miljoner kronor varje år, pengar som genom intrikat skatteplanering inte beskattas.
I fjol planerades 333 miljoner kronor bort från att beskattas – i snitt 6 200 kronor per skolelev, räknat på de drygt 30 skolbolagen i bolaget, enligt Aftonbladets granskning av Academedia i april.
Attando Care tjänar en halv miljard kronor om året. Vinsterna kommer från lägre bemanning, fler tillfälligt anställda och omänskliga besparingar på allt.
Sedan 2006 har Alliansen sålt ut statliga tillgångar till ett värde av 160 miljarder kronor och man står itu med att utarbeta en ny säljlista för 2014-2018. Om man vinner valet vill säga. Men det är inte troligt.
Även efter att Reinfeldts gäng av plundrare sparkats kommer det finnas behov av kamp och organiserat motstånd mot fortsatt borgerligt systemskifte och för arbetarrörelsen socialistiska pånyttfödelse om vi ska kunna börja forma ett samhälle där gemensamma behov. styr – inte profit. ■
