I den rödgröna vårbudgeten utlovas vissa skillnader i fördelningspoliti- ken som i bästa fall kan motivera såväl arbetslösa, pensionärer, ensamstående småbarnsföräld- rar och sjuka som arbetare och miljövänner att rata högeralliansen ihöstens val.
Dessvärre lever inte de löften som listas i de rödgrönas budgetalternativ Ny färdriktning – Fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige upp till den anspråksfulla titeln. För det krävs det att facken rustas till kamp för högre löner och fasta jobb på vinsternas bekostnad, att en plan utarbetas för både upprustad välfärd och en klimatomställning av trafiken, bostäderna och industrin samt att privatiseringarna och hela den nyliberala högerpolitiken rivs upp i grunden – med en socialistisk arbetarpolitik.
Högeralliansen har systematiskt underminerat vad som t ex av författarna till Bokslut Reinfeldt (Ordfront, 2009) kallas ”de tre hörnpelarna” i den svenska välfärdsmodellen – partsrelationerna mellan kapital och arbete, det generella socialförsäkringssystemet och den offentliga sektorns välfärds- tjänster. Bakom den falska retoriken om ”en arbetslinje” m m har syftet varit att befästa en nyliberal modell där kapitalet ges fritt spelrum att öka sina vinster genom försvagade fack och ”flexibla” låglönejobb, ökade klass- och könsklyftor och privatiserade välfärdstjänster.
Första maj visade en växande otålighet att äntligen få göra upp räkningen med Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs högerallians.
Men då krävs också att deras omvända Robin Hood-politik ställs på huvudet med ett program som inte väjer för den nödvändiga uppgörelsen med kapitalismens spekulanter.
I de rödgrönas ”Ny färdriktning”, som mest klagar över ökade klyftor i ett annars ”fantastiskt land” med ett ”innovativt” näringsliv, ”kreativa entreprenörer” och ”parter som tar ett stort ansvar för en fungerande lönebildning”, finns inte ett spår av någon sådan insikt.
Visst utlovar Mona Sahlins allians ett antal välkomna återställare. Även om dessa är helt otillräckliga för att riva upp deras nyliberala systemskiften – räcker de för att få Reinfeldt och Borg att skria om återgång till ett ”bidragssamhälle”.
Viktigast är en viss reparation av a-kassan och sjukförsäkringen samt åtgärder mot den skattediskriminering av pensionärer, arbetslösa och sjuka som skapats av regeringens så kallade jobbskatteavdrag.
A-kassan förbättras genom att ”taket” höjs så att alla som haft en månadslön på upp till 27 000 kronor garanteras en ersättning på 80 procent – om än bara i 100 dagar, varefter den åter sänks till 70 procent.
Enligt Mona Sahlin och Tomas Östros höjer detta andelen som får ut 80 procent från 10 till 80 procent. Om LO-kravet på en återgång till 90 procent på sikt sägs dock inte ett ord.
A-kassan ska betalas med ett minskat grundavdrag i skatten på 150 kronor för alla – oavsett om man är medlem eller ej. Genom att den som är medlem sedan får göra ett avdrag för den a-kasseavgift som är högre än 80 kronor skapas ett styrmedel för att få dem som gått ur att återvända, samtidigt som de orättvisa, differentierade avgifterna avskaffas.
Dessa åtgärder stärker förutom de arbetslösa även a-kassan och därmed indirekt även facken en aning.
Även i sjukförsäkringen höjs taket för en 80-procentig ersättning för den som haft inkomster i två steg till 30 000 kronor år 2012. Det är också ett framsteg att den ”stupstock” som utförsäkrat tiotusentals efter 180 dagar slopas.
Samtidigt behåller även de rödgröna en skärpt ”prövning” av den sjukes arbetsförmåga – efter sex veckor, tre månader och sedan ”bredare än hos den befintliga arbetsgivaren” efter sex månader – enligt ett snarlikt tänk som i alliansens s k ”arbetslinje”. Först vid 58 års ålder vill de rödgröna kunna medge en förtida pension.
Skatten på pensioner ska enligt Mona Sahlin & Co sänkas så att skattediskrimineringen efter jobbskatteavdragen halveras. På sikt ska hela skillnaden bort.
Däremot berörs inte med ett enda ord den stora försämring som orsakas av 1990-talets pensionsreform, eller den diskriminering som betyder att en hyresrätt beskattas med 2 000 kronor mer i månaden än en bostadsrätt eller en villa.
Utöver förbättringar av socialförsäkringarna och beskattningen av pensionärer lovar de rödgröna 12 miljarder kronor extra till kommuner och landsting under de närmaste två åren, vilket de hoppas ska ge 10-15 000 jobb.
Att detta är litet i förhållande till de växande behoven, och som ganska säkert kommer att matchas av högeralliansen, visas av att kommunerna bara ifjol förlorade 25 000 jobb. För att, som de säger sig vilja, höja kvaliteten i välfärden, skulle en helt annan nivå krävas – med minst 100-150 000 nya välfärdsjobb i kommuner och landsting.
En öronbedövande tystnad råder i de rödgrönas budget om den för Sverige unika och skandalösa miljardrullning av skattepengar som i dag slösas på riskkapitalbolag och andra privata ägare till privatiserade verksamheter inom skola, vård och omsorg – eller för den skull av Apoteket o s v. För en ny rödgrön regering är idag, som man slog fast på den senaste S-kongressen, privat eller offentligt ägande ”en icke-fråga”.
De rödgröna säger sig ha ”ett brett program för 100 000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser”.
Trots en viss satsning på gröna projekt och ökat bostadsbyggande handlar detta till stor del om praktik- och i och för sig mycket behövliga 44 000 utbildningsplatser.
Vissa investeringar utlovas. Detta gäller inte minst den så kallat ”största investeringen i järnväg och kollektivtrafik” i modern tid, med två höghastighetsbanor (Ostlänken och Göte- borg-Borås), start för Norrbotniabanan, vissa satsningar på urban trafik i Stockholm, tidigareläggning av Västlänken samt hamn- och kombiterminaler.
Dessvärre sker även denna satsning i blygsam skala och från en extremt låg nivå, både med hänsyn till behoven och för att bryta massarbetslösheten. Till och med andra EU-länder har satsat betydligt mer.
Målsättningen att fördubbla produktionen av hyresrätter och att införa ett utökat ROT-program för en påbörjad renovering av till exempel skolor och det så kallade miljonprogrammets hyresrätter, tillsammans med energibesparande insatser, är självklart välkomna. Likaså de ökade satsningar på förnybar energi, baserade på ”vind, vatten och skog”.
Vad som saknas är både en sammanhållen plan för sådana investeringar i tillräcklig skala och en finan- siering som inte stupar på byggföretagens och bankernas skyhöga bygg- och lånekostnader. Mot bakgrund av den fortsatta finanskrisen borde ett förstatligande av de stora bankerna och byggbolagen, som också kan säkra en profit- och spekulationsfri finansiering av de stora samhällsbyg- garprojekt som nu krävs, vara en central del i en verkligt rödgrön politik.
Trovärdigheten i att finansera både välfärden och de nödvändiga investeringarna urholkas också kraftigt av att Sahlin, Ohly och paret Wetterstrand-Eriksson godtar 90 procent av de stora skattesänkningar med 100 miljar- der kronor som högeralliansen gynnat de rika mest med – genom fyra jobbskatteavdrag och borttagna förmögenhets- och fastighetsskatter.
Av dessa skattesänkningar på 100 miljarder kronor har den rikaste tiondelen fått lika mycket som 60 procent av folket och den rikaste procenten lika mycket som 25 procent av folket.
Även om de rödgröna nu vill höja inkomstskatten med 2 miljarder kronor för de som tjänar över 40 000 kronor i månaden, återinföra en liten skatt på förmögenheter och dyra villor med taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor och höja skatten på ben- sin, tobak och alkohol, betyder detta att de välbeställda får behålla det mes- ta av sina enorma skatteklipp.
Några hundra mer i plånboken för pensionärer, ensamma föräldrar, sjuka och arbetslösa är sjävklart viktigt för dem – medan 300 kronor mer i månaden inte är någon match för de 10 procent som tjänar mest. De rödgröna vågar inte låta de rika betala.
Till en finansiering av välfärden, klimatomställning och gröna jobb blir det litet kvar.
Detta trots en höjning av skatten på vattenkraft och kärnkraft, som med all säkerhet övervältras på hushållen och en kilometerskatt på tunga fordon, som ska finansiera avgifter och räntor till bankerna på de lån på 55,3 miljarder kronor man vill ta för att betala de närmaste tio årens infrastrukturinvesteringar.
Sedan de stora företagen har anställt en massaker på jobb som ökat arbetslösheten med 100 000, mer drastiskt än i andra jämförbara EU-länder, lär det heller inte räcka långt att som S, V och MP vilja ”göra det lätta-re för entreprenörer att starta företag, att ta in kapital, anställa och expandera”.
Även om de rödgröna vill dra ned 2 miljarder kronor på kostnaden för krigsmakten, kvarstår också det faktum att S, V och MP vare sig tänker avbryta Sveriges deltagande i USA:s krig i Afghanistan eller det nära Natosamarbetet.
Arne Johansson
RS / Offensiv står för ▼
- Höjda löner och beskattning av de rika på vinsternas bekostnad.
- 90 procents ersättning i a-kassa och sjukförsäkring m m och riv upp pensionsreformen.
- En socialistisk plan för minst 200 000 nya jobb genom upprustad välfärd och klimatomställning av trafiken, bostäderna och industrin.
- Återta all privatiserad verksamhet i kommunal och statlig ägo.
- Förstatliga banker och storföretag under demokratisk löntagarkontroll.
- Sverige ut ur Afghanistan och NATO ut ur Sverige.
- Kämpande och demokratiska fack och ett nytt socialistiskt arbetarparti.
