Renzis nedgång har redan börjat

2014-04-13 15:08:22

foto: Il Fatto Quotidiano / Flickr CC
Ingen ljusning med Renzi vid makten.

Matteo Renzi har tillkännagivit sina planer på att ”rädda” den italienska ekonomin från dess långvariga recession. ”Repomannen” tar under en tunn slöja av ”rättvisa” tillbaka med den högra handen vad han ger med den vänstra. Artikeln nedan ger bakgrunden till hans väg uppåt till makten – den tredje icke valda italianska premiärministern på tre år.

”Håll dig lugn, Enrico!”, lyder det twittrande som Matteo Renzi, den nyvalde sekretaren för Demokratiska partiet och Florens borgmästare gjorde i sin uppmaning till premiärminister Enrico Letto en vecka innan partistyrelsemötet och hans framtvingade avgång för att Renzo skulle ta över hans post.

Varför beslöt sig denna oupphörliga kritiker av palatsmanövrer, när han hade svurit på att bara ville få en regeringspost efter att ha valts in, för att sänka en partikollega genom en åtgärd värdig den gamla kristdemokratiska byråkratin på 1980-talet? Därför att alternativet skulle ha varit ett långvarigt söndervittrande av hans ledarskap, med risk för nyval efter ett eller två år, som sekreterare för Lettas parti och bestraffad för vad hans mediokra regering gjort (eller inte gjort). Detta skulle ha inneburit att segern hade lämnats över till Grillo eller än en gång till en Berlusconi som framstår som död men som alltid är redo att återuppstå till livet igen.

I valet mellan att garanterat hamna i regeringsställning utan val och rädslan för risken av att inte komma in efter inväntandet av folkets godkännande, valde Renzi, den italienska politikens pojken med guldbyxorna, den förstnämnda vägen. Med det tillvägagångssättet fick han en dålig start på sin karriär; han gjorde de många som sett honom som den enda politikern kapabel att ”avbyråkratisera” italiensk politik besvikna. 

Det blev värre då han upprättade ministerlistan tillsammans med ”byråkraternas byråkrat” – republikens president, Giorgio Napolitano, som fick honom att ta in den forna  Internationella Valutafonden-företrädaren Padoan som ekonomiminister (istället för Graziano Del Rio, Renzos högra hand) och inlade veto mot utnämnandet av magistratären Gratti (ogillad av Berlusconi) som justieminister.

Renzi tillkännagav omedelbart efter sitt makttillträde en rekordsättande ”vägkarta”: En vallagsreform i februari, arbetsmarknadsfrågor i mars, beskattning och institutionella reformer i april. Regeringen riskerar att behöva avgå till sommaren då den inte har något mer att göra. Men detta är helt klart mer fråga om en drömbok än om en vägkarta.

Man kan faktiskt säga att Renzi dagen innan han högg Letta i ryggen stod på höjdpunkten av sin framgång. Dagen efter påbörjades hans nedåtgående spiral. Varför? Därför att de gamla ”PD-topparna” är besegrade men inte döda; de väntar på att den nya premiärministern ska trampa ner sig i den parlamentariska kvicksanden. 

Detta därför att majoriteten är exakt densamma som den som stödde Letta och också därför att Renzis närmaste allierade, Alfano, är Berlusconis tidigare högra hand. 

Därför att Berlusconi uttrycker stöd för Renzi, men efter brytningen med Alfano förblir i opposition och är kapabel till inflytande i Renzis regering och samtidigt kan profitera på dess misslyckanden. Det är dock mest på grund av att den italienska borgarklassen, som stödjer honom helhjärtat och presenterar honom som ”det enda alternativet till att trojkan tar över” (vilket faktiskt redan har hänt med Montiregeringen, vilket inte fungerade).

Renzis första kliv ut på det internationella fältet bekräftar att inte ens hans rykte om sig som en politiker som talar ”klarspråk” håller för verklighetens test: ”Den ryska invasionen av Krim är fel, men Ukraina måste säkerställa att den ryska minoritetens rättigheter garanteras (grovt översatt: ”Italien gör affärer med både Ryssland och Ukraina, så vi måste vänta och se vad som händer!”).

Problemet är att det idag finns stora förhoppningar på Renzi, både från de härskande klasserna (privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar) och från delar av den intellektuella medelklassen och även en del arbetare och unga (kampen mot arbetslösheten, begränsningar av politikerprivilegierna). Men bortsett ifrån hans karisma har han inte den materiella styrkan att kunna ingripa effektivt i någon av dessa frågor.

För några månader sedan, under de vilda transportstrejkerna i Genua, ställde Renzi in sitt besök i staden av rädsla för protester. Och en riksdagstidning kommenterade efter ett mötet organiserat av ControCorrente (CWI i Italien) i Genua mellan Naninni, ledaren för transportarbetarna i Florens, och kollegorna i Genua: ”Renzi, som var inbjuden till Genua för att förklara sig, valde att inte visa sig. Istället kom transportarbetarfackets ledare i Florens, Alessandro Naninini, för att samtala med arbetarna.” Renzi kan emellertid inte längre komma undan.

De vilda strejkerna i Genua och Florens i slutet av förra året visade vad som kan hända när arbetarnas ilska exploderar och en fackförening inte är kapabel att kontrollera den. Sammanstötningen mellan ledningarna för CGIL och FIOM bekräftar att det pågår ett öppet krig även inom den fackliga byråkratin.

För några månader sedan beslutade sig Landini, ledaren för metallarbetarfacket FIOM, för att inte producera ett alternativt dokument inför CGIL-kongressen. Detta överlämnade oppositionens banér till FIOM:s förre sekretare, Cremaschi – som står till vänster men som är helt utan stöd på arbetsplatserna. 

Detta var ett korrekt beslut med tanke bristen på intresse från arbetarnas sida för en debatt före kongressen (deltagandet i den är väldigt lågt). Det fanns ingen grund för att öppna upp en intern konflikt inom CGIL. Det är dock sant att Landini påbörjade en diskussion innan kongressen, med illusionen om att det skulle kunna få en effekt på CGIL-byråkratin. Han har efter valet av Renzi som ledare för Demokratiska partiet på ett liknande sätt lurat sig själv till att tro att han skulle kunna ha ett inflytande på honom [Renzi] och utöva påtryckningar på honom i en del av FIOM:s hjärtefrågor (facklig demokrati, arbetsmarknaden).

ControCorrente finns och verkar som en liten organisation som ännu inte har en möjlighet att kunna påverka italiensk politik i någon avgörande grad. Samtidigt har vi dock ett handlingsprogram för de kommande månaderna.

Dagen efter Lettaregeringens fall skrev vi en ledare publicerad på vår hemsida: ”Välkommen Renzi! Vi väntar på dig på de arbetsplatser du vill privatisera, på de skolor för vilka du skär ner anslagen, på stadstorgen som du försöker sälja ut till dina sponsorer, framför ditt högkvarter för ditt parti av lobbyister och karriärister. För två månader sedan, när du befann dig i Genua och tusentals arbetare gick ut i strejk och ockuperade gatorna för att försvara sina jobb, beslöt du dig för att det var bättre att inte synas. Det är ett tecken på din svaghet och för oss en vägvisare till framtiden”. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!