Händelserna fram till att Ahmadinejad svor presidenteden för andra gången som Irans president den 5 augusti har ännu en gång visat de djupa sprickorna inom de styrande klassen. Massrörelsen har efter det omdiskuterade valet 12:e juni avslöjat detta. Protesterna har varit betydande även om de protester som sker nu är begränsade.Medans den styrande gruppen kan hoppas att en blandning av ökad repression och Ahmadinejads fastställande som president kan bli slutet på den tumult som gripit landet sen mitten av juni så finns det inga garantier för detta.
De plötliga rättegångarna mot Ahmadinejads oppositioner är klart och tydligt ett försök att undertrycka oppositionen. Men det är redan tydligt att alla förhoppningar om att Iran nu skulle gå in i en period av stabilitet eftersom protesterna efter valet avtagit har visats vara ogrundade. Tvärtom, de senaste veckornas händelser har visat mer och tydligare än någonsin fördjupningen i prickorna mellan de olika grupperingarna i den styrande eliten.
Sprickorna fördjupas
Ahmedinejads val av förstahandskandidat till vice-presidentposten, Mashaie, provocerade fram djupa oroligheter. I nästan en vecka tvekade Ahmadinejad innan han gick med på Ayatollah Khamenei, den högsta ledarens krav på att inte ha Mashaie som vice-president. Till slut var Ahmadinejad tvungen att backa offentligt i frågan, även om han då bestämde sig för att utnämna Mashaie till sin personliga stabschef. Detta kan vara en faktor i den obekväma stämningen mellan Khamenei och Ahmadinejad, som var tydlig på Khameneis stödceremoni
Frågan om Mashaie provocerade fram en sammanstötning i Ahmadinejads utgående kabinett som resulterade i sparkandet av chefen för underrättelsetjänsten. Mashaieincidenten är en bra illustration på de djupa spänningarna som finns även inom den ”vinnande gruppen” inom de styrande cirklarna.
Den hastigt sammankallade och tv-sända inledningen av huvudrättegången mot runt 100 regeringsmotståndare var ett uppenbart försök att avskräcka eventuella motståndare inför presidentinvigningen. Bara några dagar innan rättegången gick man ut med att ca 20 personer skulle sitta på de anklagades bänk. Istället var det en mycket större händelse med inga försvarsadvokater och ingen tillgång för oberoende media. Karaktären för denna rättegång var att framställa det som ett spektakel med två bekännelser som tv-sänds från det statliga tv-bolaget, den ena från en föredetta vice-president och den andra från en föredetta biträdande inrikesminister.
Denna rättegång har ännu en gång visar de djupa sprickorna som når hela vägen upp i det iranska samhället, med föredetta ministrar bland de anklagade och med oppositionsledare som öppet anklagar domstolen för tortyr på de anklagade. Abtahis familj, familj till den föredetta vice-presidentens som visades upp på tv med bekännelser, gick ut med uttalandet: ”Vi accepterar inte detta som ett erkännande”.
Samhälle i förändring
Alla delar av det iranska samhället förändras just nu; även bland de religösa ledarna finns det öppna splittringar. Med till exempel the Association of the Scholars and Reserchers of Qom Seminary som kastar tvivel kring Ahmadinejads nya regims legimitet. Samtidigt har dispyten kring hans val av Mashaie avslöjat splittringar inom Ahmedinejads egna led. Det finns en öppen diskussion om de svårigheter Ahmadinejad kommer att möta under utformandet av en ny regering.
Mohsen Rouholaminis, en rådgivare till de konservativa före detta ”revolutionsgardets” ledare Rezai, som var en av de som stod mot Ahmadinejad, hittades död i fängelset. Det visade att det inte räckte med att vara son till en av Irans främsta vetenskapsmän, och att dessutom också vara konservativ, som ett försvar från Ahmadinejads brutala kraftåtgärder.
Men denna kris är inte bara en kris i den styrande toppen och över Irans framtid både inrikes och internationellt. I grunden är denna kris resultatet av de slag den fick under protesterna i juni. Trots den relativa nedgången i protester har iran nu förändrats helt och hållet genom några steg frammåt från unga lager i samhället som gått ut i masskamp. Denna kamp är inte revoltens lava som nu kyls ner till sten utan den bubblar fortfarande och kan komma att explodera ännu en gång.
För många i Iran har Ahmadinejads regering ingen legitimitet och Ayatollah Khameneis snabba och totala stöd till det officiella valresultatet den 12 Juni har fått många att ifrågasätta denne ledares position. Det faktum att det finns öppen kritik från rättegångerna från många inom eliten visar att denna kris inte är på väg att försvinna.
Bland aktivister och andra kommer det finnas en debatt om vad som bör göras nu. Många kommer se på vilka lärdommar man har att lära från revolutionen 1979. Och i synnerhet se hur massiva strejker och protester kunde fälla Shahens brutala statsapparat. Bland dessa aktivister kommer slutsattser komma fram till att liknande kamp kommer att behövas igen för att kunna vinna demokratiska, ekonomiska och sociala rättigheter.
Men för att den rörelsen ska kunna bli framgångsrik skulle den också behöva lära sig hur revolutionen 1979 inte lyckades nå sina mål och vinna demokratiska rättigheter eller upprättandeet av det som då kallades ”de fattigas republik”
Den underliggande krisen i Iran är ett resultat av både politiska, ekonomiska och sociala frågor. I början av året, innan den ekonomiska krisen hade fått ett genomslag globalt led Iran av inflation på nästan 30 procent. 21 procent av unga och 25 procent av akademikerna var arbetslösa.
De höga ungdomsarbetslöshetssiffrorna är värre än de ser ut när man förstår att 60 procent av Irans 73 miljoners invånare är under 30 år. Detta var bara ännu ett klagomål till de höga antal unga som känner sig kvävda och förtryckta av systemet.
Med detta som bakgrund är det inte så troligt att Ahmadinejad kommer att kunna njuta av långvarig stabilitet. Under hans första mandatperiod klarade Ahmadinejad att genomföra några populistiska åtgärder som otvivelaktigt gav honom stöd. Men nu finns det inte svängrum för att kunna genomföra liknande dåd med en global ekonomisk kris, speciellt när handeln, för det mesta olja, står för över 50 procent av Irans BNP. Det är möjligt att Ahmadinejad kommer att försöka sig på utrikespolitiska frågor som Israel eller USAs hot mot Iran eller andra populistiska åtgärder för att vinna stöd, handling skulle kunna utövas mot några rivaliserande element inom den styrande eliten, men ingen av dessa åtgärder skulle leda till att 1.6 miljoner jobb skulle skapas årligen för att kunna säkerställa ungas behov av anställningar.
Oberoende massrörelser av arbetare och unga behövs
För att de fundamentala rötterna till Irans kris ligger i den kapitalistiska systemet är frågan om byggandet av en oberoende rörelse av arbetare och unga elementär. En bestämd masskamp kan vinna öppna val, demokratiska rättigheter och andra eftergifter. Men att limitera sig till bara detta skulle vara en politisk revolution, villig att ge efter lite, men som snabbt skulle lämna över kontrollen över samhället till kapitalisters och elitens händer även om dessa då kommer att få ett finare omslagspapper. Som man såg efter 1979, så kommer den ekonomiska och sociala krisen inte att bli löst av denna revolution om man inte formar en arbetares och småbönders regering som kan starta den socialistiska omvandlingen i Iran.
Genom att ge ett socialistiskt alternativ kan man också vinna över de som blivit förförda av Ahmadinejad genom hans populistiska taktik och hans dåligt beslöjade antikorruptions attacker på opponenter såsom förra presidenten Rafsanjani.
En nyckelfråga i Ahmadinejads propaganda är det fortsatta hotet från västs imperialistiska krafter mot Irans regim. Det är ingen tillfällighet att anklagelser som rests mot de fängslade oppositionsledarna bland annat varit att de kan vara utländska agenter. Den brittiska imperialismen har betonats på grund av både historiska orsaker – dess roll i att få shahen på tronen och dess roll med störtandet av Mossadeq 1953 – och för att kunna lämna plats för framtida dialog med Obama.
Det är ingen tvekan om att den brittiska imperialismen och USA vill vara med och upprätta en Iransk regim som är mer vänligt inställd till dem. De vill både exploatera de illussioner som kan finnas för väst och dessutom säga sig vara stora anhängare av ”demokrati”. Det är därför västerländsk media ger publicitet till Irans kris. Men iranier som kämpar för demokratiska rättigheter borde inte ha illusioner i imperialistiska krafter. Titta bara på Washingtons stöd till det feodala enväldet i Saudiarabien.
Organisering för socialistisk förändring
Socialisters omedelbara politiska krav i Iran fokuserar kring kampen för nya val och för en konstituerande församling som kan bestämma Irans framtid och utformningen av demokratiska organ, som kommitéer eller råd, som kan både organisera kampen och säkra de fria valen till att vara fria från fusk. Samtidigt måste socialister förklara att kapitalism inte kan utveckla landet eller ständigt höja levnadsstandarden. Därför är det nödvändigt att arbetarna och småbönderna påbörjar en socialistisk samhällsomvandling.
Den stora massrörelsen mot valfusket i juni har öpnnat upp för en ny period i Iran. Ahmadinejad må njuta av sin installation som president, men denna mandatperiod kommer vara mycket stormigare än hans första. Hans ställning är försvagad av de öppna splittringarna i den styrande eliten, hans auktoritet ifrågasatt av många iranier och han fruktar en återvitalisering av protesterna. Dessa rädslor är befogade; Irans överväldigande unga befolkning kommer inte att tolerera den här situationen för all framtid. Utmaningen ligger i att bygga en rörelse som går bortom protesterna och kämpar för en socialistisk omvandling av samhället.
Robert Bechert
Committée for a Workers International
