Resedagbok från den socialistiska kampen i Israel/Palestina

av Elin Gauffin

Kampen och rörelserna mot krig, högerpolitik och förtryck diskuterades under sommarlägret (Foto: Elin Gauffin).

Sedan Offensiv skrev om Israel/Palestina för två veckor sedan har nyval utlysts då Netanyahu inte har lyckats formera en regering efter valet i april. Detta och framför allt kampen och rörelserna mot krig, högerpolitik och förtryck diskuterades på Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtarakis sommarläger (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Israel/Palestina), där Offensiv var på plats.

– Inget av de kapitalistiska blocken har, för första gången någonsin, kunnat forma en regering. Det är interna konflikter inom etablissemanget som inte handlar om en personlig konflikt mellan Netanayhu och Lieberman, utan om olika strategier i kriget mot arbetarklassen och kriget mot palestinier. Vi skrev i vår tidning inför valet att det kunde bli ett omval. Det här innebär en viktig öppning av den politiska situationen. 
Så inledde Yasha Marmer seminariet om det nya politiska läget i landet. En lång era av Benjamin Netanyahus allt mer krigiska och korrupta styre går mot sitt slut.
– Netanyahu framstår nu som sårbar för massorna, en ny regering kommer att kunna pressas av kampen underifrån.

– Polarisering är det tydligaste karaktärsdraget. Det har varit stora rörelser i Israel/Palestina de senaste åren och befolkningen i stort har rört sig till vänster. För två veckor sedan demonstrerade 50 000 mot Netanyahus korruptionshärva och hans försök att undkomma en rättsprocess genom att stifta specialdesignade lagar. 
– För två år sedan var det en stor rörelse mot utvisning av flyktingar. 2018 såg två nya historiska företeelser, den första hbtq+-strejken i världen i augusti och kvinnostrejken mot mord på kvinnor i december (i Tel Aviv marscherade 30 000 palestinier och judar tillsammans, vilket är mycket ovanligt). 

– Palestinierna fortsätter att demonstrera vid stängslet i Gaza där de är instängda och blockerade. 40 000 deltog på årsdagen av den värsta massakern på oväpnade fredagsdemonstranter 2018. Det finns en rörelse mot en ny oljerigg utanför Haifa och den unga klimatkampen FridaysForFutures har även intagit Israel.
– Det politiska styret har rört sig i motsatt riktning. Den humanitära krisen i Gaza blir värre och värre för varje dag i och med att FN:s program för mat, sjukvård och utbildning har kollapsat (när USA dragit in allt bistånd) och blockaden fortsätter.
– Potentialen för ett nytt krig är verklig. Netanyahu gör inget för att undvika ett nytt krig. Det finns en historia av att skicka bomber mot Gaza för att få tyst på hemmaopinionen och avleda sociala rörelser underifrån. Trumps så kallade historiska fredsmöte i Bahrain nu i slutet av juni handlar om ekonomisk intervention – imperialism.

Många intressanta punkter fanns på det socialistiska lägret (Foto: Elin Gauffin).

De senaste årens ekonomiska tillväxt har möjliggjort några överenskommelser mellan facket och staten/kapitalägare som på detta sätt har köpt sig lite lugn. Men Israels ekonomi är på väg in i en kris då exporten bromsar in som en följd av utvecklingen i världen. Priset på grönsaker och annan mat är på väg upp. Nu förbereds för budgetnedskärningar; bland annat har det varslats om höjd pensionsålder för kvinnor. Dessa har skjutits upp till följd av den politiska krisen, men protester har redan ägt rum.
Inget parti går emot fabriksnedläggningarna i södra Israel (porslinsfabrik och städutrustningstillverkning). Genom att hota med en generalstrejk förra året nådde Histadrut (motsvarande svenska LO) ett avtal om att höja säkerheten på byggarbetsplatserna. Detta efter att 73 byggarbetare omkommit de två senaste åren. Det är framför allt migrantarbetare och palestinier som jobbar på byggena.
Järnvägsarbetarna tar kamp mot outsourcing och har strejkat. Detta återaktualiserade ett hot om att inskränka strejkrätten, vilket kanske kommer upp igen efter nyvalet.

Ett socialistiskt krigsmotstånd appellerar till arbetarklasserna på båda sidor att resa sig mot det förtryck som de själva drabbas av.

Shahar Benhorin firade Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtarakis 20-årsjubileum i sitt anförande på sommarlägret. Organisationen har deltagit i facklig kamp bland socialarbetare, har stått för organisering av vänsteropposition inom Histadrut, deltagit i kampen för höjd minimilön som vanns och varit med och byggt upp en ny fackförening, Arbetarmakt, för att nämna något av allt de gjort genom åren. 
De har alltid varit aktiva i studentkamp, bland annat mot skoluniform, och var först på plats när torgprotesterna bröt ut 2011 (då de hade förutspått den arabiska våren som spred sig).
– Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtaraki går alltid med fanan högt i den internationella solidariteten. Vi är den enda vänsterorganisationen i Israel/Palestina som är med i en international. Det går inte att bygga en seriös revolutionär kraft utan internationalismen. Här finns de allra tydligaste bevisen på detta sedan Nakba, 1948 – den kapitalistiska ”lösningen” som betyder krig och fördrivning, nationalism och rasism.

Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtaraki kämpar för ett socialistiskt Palestina i federation med ett socialistiskt Israel. Det betyder att palestiniernas fråga inte kan lösas inom ramarna för det kapitalistiska systemet, vilket de över 70 åren av verkningslösa FN-resolutionen mer än övertydligt bevisar. 
Uri Bar-Shalom Agmon talade om en marxistisk syn på nationella frågan:
– Varför insisterar vi på en socialistisk lösning och inte först på att förespråka vilken som helst palestinsk stat och sedan ta kampen för socialism? Även om Israel skulle dra sig tillbaka från Gaza och Västbanken och ett annat Osloavtal skulle uppnås skulle den israeliska kapitalistklassen aldrig ge den palestinska staten rätt att ha militär eller konkurrera ekonomiskt och utmana Israel. Konflikten skulle bara hamna på en ny nivå. 
– Nya nationer som Sydsudan visar på omöjligheten, det har blivit inbördeskrig, svält och flyktingar.
– Det skulle bara bli den pale­stinska borgarklassen som får självständighet, medan de arbetande massorna förblir förtryckta. Vi måste varna för det som liberaler, vänstern och kommunistpartiet säger om en återgång till Osloavtalet. Det finns inget ekonomiskt utrymme under kapitalismen för de 7 miljoner palestinska flyktingarna att återvända – de behöver ju jobb, hus och likvärdig skola.

Nederlagen efter två intifador och den allt mer desperata situationen i Gaza gör att uppgivenheten om det kan bli någon lösning överhuvudtaget breder ut sig. Netanyahu har byggt sitt styre på en ständigt upptrappad blockad- och bosättarpolitk – till och med militärledningen har en mer försiktig approach. Förevändningen för aggressiviteten var att det skulle ge regeringen kontroll över Gaza, men det har ju blivit tvärtom och nu kan de inte kontrollera Hamas alls.
– Desperationen bland palestinier ökar när de märker att det inte finns någon chans till förhandlingar, vilket är förståeligt när det inte finns någon att tala med. Unga palestinier går tillbaka till idén om en abstrakt enstatslösning, sa Shahar Benhorin.

När man kommer utifrån för första gången som jag gör är det svårt att förstå hur segregerat det israeliska samhället är. Lägret äger rum i den vackra byn Neve Salom som betyder ”fredens oas”. Den etablerades 1969 och är en av få platser där palestinier och judar har bestämt sig för att bo tillsammans i samma lokalsamhälle. Uri är uppvuxen här. Hans mamma förklarar för mig att hon gjorde valet att flytta till byn för att det var det enda sättet att hennes barn skulle gå i en skola med palestinier.
Överallt på gator, tåg och bussar syns soldater med gevär. Det är ungdomar som är på väg hem från värnplikten som alla måste göra mellan 19 och 21 års ålder. Det går att vägra; dessa dagar går det att komma undan av hälsoskäl, vilket kanske så många som en av fem gör. Men en av mina kompisar är upprörd över hur accepterad värnplikten är, att alla hennes vänner låter sina barn åka. 
Jag möter två medelålders män under min vecka som berättar om den omvälvande upplevelsen av att bära vapen mot ett oskyddat folk. Den ena blev fysiskt sjuk och skickades hem från sin repmånad på Västbanken och kommer aldrig att åka tillbaka. Den andra, Gil Feldman, var till och med officer.
– Jag trodde att vi måste lyda order, men jag såg vilken misär det var i de palestinska flyktinglägren. De är slavar under den israeliska kapitalismen. Jag förstod att armén bygger på en rasistisk överhetsideologi. Jag lämnade sionismen och blev marxist (och läkare).
– Den generella israeliska befolkningen blir absorberad i ideologin och hegemonin i radio och TV och får en helt förvriden verklighetsbild även av liberala tidningar som Haaretz. Så de tror att det bara finns en, palestinsk, aggression och att Israel är en rättvis armé som erbjudit dem allt (Osloavtalet), men de fortsätter bara att bråka.

Jag trodde att vi måste lyda order, men jag såg vilken misär det var i de palestinska flyktinglägren. De är slavar under den israeliska kapitalismen. Jag förstod att armén bygger på en rasistisk överhetsideologi. Jag lämnade sionismen och blev marxist (och läkare).

Andra kamrater berättar för mig om att det breda stödet för israelisk så kallad säkerhetspolitik kommer av rädsla. De har alla suttit i skyddsrum under de olika krigen och det sker terrordåd då och då. En fredsdemonstration som appellerar till judar i dagens läge i Tel Aviv skulle vara väldigt liten och kanske bara samla några hundra. 
När Israel bombar Gaza har det stöd av den stora majoriteten och ett brutalt krig skulle inledningsvis få masstöd om folk trodde att det skulle ge en lösning.
Det är därför socialister på båda sidor kämpar för att bryta upp nationalismen efter klasslinjen. Hamas raketer har motsatt effekt. De får bara den judiska arbetarklassen att sluta upp bakom eliten i rädsla, och det är också vad den religiösa högernationalismen inom Hamas vill. Ett socialistiskt krigsmotstånd appellerar istället till arbetarklasserna på båda sidor att resa sig mot det förtryck som de själva också drabbas av.

Ari Meuhauser är aktiv i Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtarakis partiförening i Jerusalem. Det är ett hårt politiskt klimat i den delade staden. Han berättar att det inte går att ha öppna försäljningar av deras socialistiska tidning i den judiska delen. Extrema högergrupper kan då gå till våldsangrepp. 
Det är huvudsakligen två falanger. La Familla kommer ur fotbollsligan Ultras Beitar. Men sedan en av deras ledare svängde om och blev aktiv antirasist spelar de en mindre roll.
Den andra grupperingen heter Lehava och inriktar sig på att förhindra och bryta upp mixade parförhållanden och äktenskap i ”det heliga landet”. Det jagar alltså upp judisk-palestinska par och trakasserar dem. Lehava värvar sina fotsoldater bland fattiga och arbetslösa genom att locka med pizza och gemenskap. Den här grupperingen har kopplingar till den kahanistiska politiken som är en form av ortodox religiös extremhöger (utvisa alla palestinier som inte accepterar att leva som ickemedborgare samt inslag av terrordåd). 
En falang av kahanismen ingår i den högerkoalition som Netanyahu medvetet har uppmuntrat och stött de senaste åren och även i den senaste valkampanjen för att de skulle bli invalda i Knesset (riksdagen) och hjälpa honom till makten. De blev invalda, men nu blir det nyval.

Jag frågar Ari hur det är i den östra delen av Jerusalem.
– Vi kan inte ha aktiviteter i Östra Jerusalem. Vi skulle inte bli attackerade av våldsgrupper, men det skulle ses med stor misstänksamhet och misstas för att vi var utsända av säkerhetspolisen, bosättare eller polisen. Det är som två städer med två murar i. Den politiska/militära muren mellan östra och västra Jerusalem är inte fysisk, men ytterst reell. Sedan går separationsmuren rakt igenom östra Jerusalem.
– På universitet kan vi ha tidningsförsäljningar. Där går palestinier och judar tillsammans. Precis intill universitetet finns ett pale­stinskt bostadsområde. Vi deltar i solidaritetsarbetet för dem eftersom det är stor nöd där och de har i princip ingen service.

Efter sommarlägret håller vi ett öppet möte om den globala kvinnorörelsen i Tel Aviv. Kamraterna berättar om Slut walks som fortfarande pågår i Israel. Slut walks (mot sexuella trakasserier) uppstod i många länder 2011/2012 och kan ses som upprinnelsen till den tredje vågen av global kvinnorörelse. Nu är det Slut walks och Prideparadssäsong, så det är promenader och parader i alla större städer. 
Slut walks i Tel Aviv var större än någonsin och 37 personer skrev upp sig på Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtarakis kontaktlista.
På Prideparaden i Jerusalem deltog 25 000. Den nya justitieministern som Netanyahu hade utsett, Amir Ohana, är homosexuell. Men han blev utbuad och utslängd från Jerusalem Pride. Paraderna är väldigt avpolitiserade och jippoaktiga, men de har i år tagit ett litet steg åt vänster. Parollen för Tel Aviv Pride är ”Vi tar kampen”. 
När jag åker hem nås jag av två nyheter. Israel har bombat Gaza den natten. Men Prideparaden i Tel Aviv blev den största någonsin med en kvarts miljon deltagare och 42 skrev upp sitt intresse för socialismen.