Revolten från ”Vi, folket” fick muren att rasa

De massiva protesterna och folkrörelserna som under lång tid pågick blev början på slutet för det delade Berlin (Foto: Bundesarchiv / Wikipedia CC).

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Berlinmurens öppnande den 9 november 1989 var höjdpunkten av en flera månader lång rörelse underifrån för demokratiska rättigheter i det dåvarande DDR (Östtyskland). Det har också på många sätt blivit symbolen för stalinismens kollaps.

Kännetecknen för stalinism var en statlig industri och ekonomi som kontrollerades av en stalinistisk byråkrati utan insyn eller möjlighet för påverkan från golvet.
”Byråkratin åtnjuter sina privilegier i form av maktmissbruk. Den döljer sin inkomst; den låtsas att den inte ens existerar som en speciell social grupp. Den har tilldelat sig en enorm andel av nationalinkomsten, vilket har karaktär av social parasitering. Allt detta gör det härskande skiktets ställning i högsta grad motsägelsefull, tvetydig och ovärdig, trots dess totala makt och den rökridå av smicker som döljer detta”, förklarade Leo Trotskij 1936, fyra år innan han mördades av Stalins agenter (Lenin och Trotskij var den ryska socialistiska oktoberrevolutionens förgrundsgestalter och tillsammans tog de också upp striden mot den tilltagande byråkratisering som följde på grund av imperialismens krig och blockader mot revolutionen och dess isolering). 

Systemet i det före detta Sovjet­unionen och exempelvis DDR som den härskande klicken omväxlande kallade för socialistisk eller kommunistisk var i själva verket långt ifrån den demokratiska socialism som var oktoberrevolutionens ideal och det som Marx och Engels stod för.
Stalinismens framväxt i Sovjetunionen under 1920-talet var en följd av att den ryska socialistiska oktoberrevolutionen blev isolerad till följd av revolutionernas nederlag i Europa 1918-23. Revolutionens isolering, tillsammans med Rysslands ekonomiska svaghet och imperialismens krig och blockader, banade vägen för att en byråkratisk elit under Stalins ledning kunde ta makten. Under och efter andra världskriget utvidgades stalinismens inflytande över delar av Asien samt Östeuropa, det så kallade östblocket. 
Efter andra världskriget delades Tyskland av segermakterna. Västra Tyskland, som 1949 blev Västtyskland (BRD), var under västmakternas kontroll, medan östra Tyskland (DDR) var under Sovjetunionens kontroll. Huvudstaden Berlin, belägen i östra Tyskland, delades i sin tur upp i Öst- respektive Västberlin. Gränserna var till en början inte stängda och både i öst och väst fanns det antikapitalistiska stämningar. Men varje form av självorganisering stoppades.
I Östtyskland blev SED den stalinistiska maktapparatens verktyg och statsbärande parti, som med hjälp av Ministerium für Staatssicherheit (Stasi) inleddes en omfattande kontroll av befolkningen. 

Uppskattningsvis en tredjedel av den industri som fanns kvar i östra Tyskland efter kriget monterades ner och fördes till Sovjet som krigsskadestånd. Även västmakterna hämtade industriell kapacitet från sina respektive zoner, men började under 1950-talet att genomföra stora investeringar för att bygga upp den västtyska ekonomin.
Först efter 1953 påbörjades en återuppbyggnad i DDR, fast i enlighet med den stalinistiska modell som hade etablerats i Sovjet, vilken innebar ensidig satsning på tung industri. Detta gjorde att levnadsstandarden mellan väst och öst gled isär. 
Den västtyska kapitalismen hade ett stort behov av arbetskraft som framför allt lockade unga. Stalinismen visade sig vara oförmögen att konkurrera med kapitalismen, utan förlitade sig på övervakning och kontroll av sin befolkning. 
Gränserna mellan öst och väst stängdes och den 13 augusti 1961 byggdes Berlinmuren.
Bristen på demokrati och medbestämmande gjorde att östblocket alltmer hamnade i ekonomisk kris under 1970- och 80-talet. En statlig ekonomi kräver delaktighet från människorna, både ekonomisk och politisk. Planen i den så kallade planekonomin bestämdes av byråkrater som satt i toppen och som tog beslut utan verklighetsförankring. Missnöjet i det stalinistiska blocket tog sitt uttryck till exempel i bildandet av det oberoende facket Solidarnosc i Polen 1980. 
År 1985 kom Michael Gorbatjov till makten i Sovjetunionen. Han försökte att med reformer uppifrån delvis öppna ekonomin mot väst för att på så sätt kunna säkra byråkratins överlevnad. Hans kända begrepp Perestrojka (som kan översättas som omdaning, förnyelse) och Glasnost (öppenhet) fick stor genklang hos befolkningen i DDR. Till exempel lästes sovjetiska tidskrifter som utgavs på tyska med nytt intresse då de började innehålla regimkritiska artiklar. Regimen i DDR reagerade med att förbjuda dessa, precis som flera sovjetiska filmer.

Miljöförstörelsen blev en fråga som kom att börja samla motståndet i DDR under 1980-talet. Inom jordbruket var användningen av giftig gödsel och pesticider standard. Luftföroreningarna från kemisk och tung industri ledde i vissa regioner till att vartannat barn drabbades av lungsjukdomar. Främst i och kring kyrkorna kunde miljögrupper få en fristad och organisera sig.
1986 bildades i Berlin ”Umweltbibliotek” (miljöbibliotek) som kom att spela en roll även under 1989. Här delades förbjuden litteratur ut, politik diskuterades och flygblad trycktes. När Stasi 1987 stormade lokalerna och arresterade flera ledde det till ännu fler protester.

Även i andra öststater fortsatte motståndet att formera sig. Sprickorna i den stalinistiska fasaden började visa sig när Polens och Ungerns regimer började öppna för oppositionella grupper och för inflytande från väst. Så förklarades det den 2 maj 1989 att gränsen mellan Ungern och Österrike skulle rivas. Redan året innan hade allt fler officiellt ansökt om att få utresa från DDR till väst. 
Utresevågen, som den också kallades, påskyndades av flera händelser. En viktig faktor var kommunalvalet den 7 maj. Som tidigare fanns det bara ett val – det statsbärande SED och stödpartiernas så kallade Nationella frontens enhetslista. Möjligheten för opposition var att göra valsedeln ogiltig eller vägra rösta, och flera upprop för bojkott spreds.
Det fanns också flera oppositionella grupper som själva räknade valdeltagandet. När valresultaten tillkännagavs med ett valdeltagande på 99,8 procent, med 98,85 procent av rösterna för enhetslistan, var valförfalskandet uppenbart och känslan av att något behöver hända blev än mer utbredd.
Det var främst ungdomar och unga vuxna som den sjunde varje månad protesterade på Alexanderplatz i Berlin. Flera av samlingarna under augusti och september blev brutalt attackerade av Stasi-­funktionärer.

Tysklands återförenande fullbordade den kapitalistiska restaurationen i östra Tyskland och blev samtidigt början på en exempellös industrislakt och nedmontering av tidigare samhällsfunktioner.

En annan händelse som påverkade medvetenheten var massakern på Himmelska fridens torg i Peking, Kina i juni 1989. DDR-regeringen försvarade öppet den kinesiska regimens agerande – underförstått skulle en liknande massaker kunna ske i Östtyskland om protesterna växte.
Trots hot om en ”kinesisk lösning” fortsatte oppositionella grupper att samlas, samtidigt som massflykten från DDR fortsatte under sommarmånaderna. Först hundratals och sedan tusentals utvandrade till Västtyskland via Ungern.
Den 19 augusti genomfördes en ”pan­europeisk picknick” där gränsen tillfälligt öppnades och nära 700 DDR-medborgare kunde korsa gränsen mot väst.
Efter att Ungerns regering den 10 september beslutade att inte längre följa DDR:s utresebestämmelser växte människoströmmen. 25 000 personer lämnade sammanlagt DDR mot Västtyskland på denna väg fram till slutet av september. 

Under september 1989 följde flera avgörande händelser. Den 4 september samlades för första gången människor till en måndagsdemonstration och trots arresteringar en vecka senare blev demonstrationerna allt större. I Berlin fortsatte samtidigt demonstrationerna mot valfusket. 
Att måndagsdemonstrationen den 25 september i Leipzig, med 8 000 deltagare, hade ändrat huvudparollen från ”Vi vill ut” till ”Vi stannar här” kom att markera en kvalitativ vändning. 
Även om det fanns många medborgarrättsgrupper – under 1980-talet hade det bildats mer än 200 olika freds-, miljö- och rättvisegrupper – fanns det ingen klar oppositionell ledning och ännu mindre ett klart program. Huvudfrågorna var demokratiska fri- och rättigheter, från början framför allt rätten att resa (utomlands), men mer och mer också press- och församlingsfrihet samt fria val.
Den 10 september kom ett grundningsupprop för ”Neues Forum” som blev den viktigaste samlingspunkten för medborgarrörelsen vilken krävde demokratisk dialog. I snabb takt bildades flera organisationer; de viktigaste var ”Demokratischer Aufbruch” som senare skulle bli Kristdemokraterna, ”Demokrati Jetzt”, socialdemokratiska SDP och ”Vereinigte Linke”.
Att det snart var den 7 oktober 1989, 40-årsdagen av DDR:s grundande, var sannolikt skälet till varför regimen den 30 september gick med på att de tusentals människor som uppehöll sig i den västtyska ambassaden i Prag fick resa ut med tåg igenom DDR. Natten mellan den 3 och 4 oktober kom det till tumultartade scener i Dresden där tusentals mestadels unga människor hade samlats för att hoppa på tåget. Polisen gick hårt fram och det kom till regelrätta gatustrider. 

Detta blev uppladdningen till den 7 oktober, då DDR-byråkratin gjorde ett försök att visa en sammanhållen fasad. Denna sprack dock samma kväll då människor samlades på flera platser i landet, med de största demonstrationerna i Berlin, Plauen, Leipzig och Dresden. Redan inför denna dag hade informationen spridit sig att delar av armén hade beväpnats och gjorts redo för ingripande.
Måndagen den 9 oktober samlades det återigen till måndagsdemonstration i Leipzig, med 70 000 deltagare – den dittills största. Det visade sig att det fanns en splittring i regimen och militärattacken som många hade fruktat uteblev. 
Den 17 oktober avgick regeringschefen Erich Honecker. Detta gav rörelsen än mer luft under vingarna och de kommande veckorna blev antalet större för varje måndag med höjdpunkten på 400 000 deltagare den 6 november. Demonstrationerna spred sig också geografiskt till de flesta större städerna under andra halvan av oktober. 
Den 4 november hölls den största manifestationen med 1 miljon deltagare i Berlin. Denna öppnades med orden: ”Det här är ingen manifestation, utan en massdemonstration för socialism”. De närmaste dagarna kom det fler eftergifter, hela regeringen trädde tillbaka och det infördes amnesti för de som gripits under demonstrationerna. Men den revolutionära händelseutvecklingen fortsatte. 

Murens fall och Tysklands återförenande blev de stalinistiska öststaternas dödssuck (Foto: Sue Ream / Wikipedia CC).

Den 9 november öppnades slutligen muren. Efter att de nya resebestämmelserna hade aviserats på en presskonferens strömmade människorna omedelbart till Berlins gränsövergångar och när de inte stoppades av gränssoldaterna var murens fall ett faktum.
Efter gränsöppnandet blev dock maktvakuumet tydligt. SED, som formellt fortfarande var kvar vid makten, bjöd in medborgarrörelsen till rundabordssamtal. Flera av organisationerna inom medborgarrörelsen stod för en reformering av systemet, inte för kapitalismens återupprättande. Men det saknades ett program och en strategi för vad som skulle ske efter gränsöppnandet. Den västtyske kanslern Helmut Kohl kunde därför med lätthet kliva in på den politiska scenen. En annan viktig beståndsdel i den fortsatta utvecklingen var att vidden av DDR:s ekonomiska kris uppenbarade sig mer och mer ju längre tid som fortlöpte. 

Bara tre veckor efter murens fall, den 28 november, presenterade Kohl sitt 10-punktsprogram för en tysk återförening. Drygt en vecka senare påbörjades rundabordssamtalen och då var SED i upplösning. 
Massdemonstrationerna fortsatte dock, men nu hade parollen ändrats från ”Vi är folket” till ”Vi är ETT folk”. För många framstod Kohls plan som det enda alternativet. Fortfarande var frågan öppen över vad som skulle hända med Stasi. Ryktet spreds att funktionärer höll på att förstöra akterna. Den 4 december ockuperades Stasi-kontor runtom i landet och den 15 januari samlades 100 000 människor i Berlin, på uppmaning av Neues Forum, och Stasihögkvarteret intogs. 
Medborgarrörelser som Neues Forum var fortfarande en mobiliserande kraft, men manifestationernas politiska betydelse var nedåtgående. Det blev tydligt i de sista valen som hölls i DDR den 8 mars 1990. Konservativa ”Allianz für Deutschland” fick 48 procent och blev valets segrare, medan Bündnis 90, ett samlingsparti av flera oppositionella organisationer, fick ynka 2,9 procent.
Högeralliansen hade gått till val med löfte om en valutaunion, där 1 DDR-mark kunde växlas till 1 västtysk D-mark, som genomfördes den 1 juli 1990. Den 3 oktober 1990 upphörde DDR att existera och Tyskland återförenades. Detta fullbordade den kapitalistiska restaurationen i östra Tyskland och blev samtidigt början på en exempellös industrislakt och nedmontering av tidigare samhällsfunktioner.
Massarbetslösheten, helt okänd fram till dess, bredde ut sig. Kvinnor drabbades värst. En särskild myndighet, Treuhand, fick ansvaret för att genomföra privatiseringen av det forna DDR:s statliga bolag som hade 4 miljoner anställda. Fram till 1994 hade denna siffra krympt till 1,4 miljoner anställda. Två tredjedelar av alla arbetsplatser försvann. 
Stalinismens kollaps i Öst gav kapitalismen nya marknader som till en början kunde dämpa systemets kristendenser. Men framför allt inkasserade kapitalismen en politisk-ideologisk triumf som blev inledningen till omfattande angrepp på löner och rättigheter världen över samt en våg av nyliberala privatiseringar, avregleringar och nedskärningar.

Fortfarande, 30 år efter murens fall, anser två av tre i östra Tyskland att de är andra klassens medborgare. I alla ledande positioner – inom ekonomin, rättsväsendet, idrott, kultur med mera – är östtyskarna extremt underrepresenterade. Det ”blomstrande landskap” som Helmut Kohl lovade 1989 uteblev. Istället ser vi ett polariserat politiskt landskap där högerextremism vinner mark, men där samtidigt människorna organiserar sig i motstånd och där öppenheten för socialistiska idéer är stor. 
Det som saknades 1989 var ett parti som kunde ge en ledning i protesterna och sprida kunskap om demokratisk socialism. Idag, med ekonomi- och klimatkriser, är bygget av ett sådant parti fortfarande högst på dagordningen.