Revolutionär kamp gav kvinnor rösträtt

2015-04-08 14:16:52


Suffragetterna lyfte frågan om kvinnors rättigheter och samlade till massaktioner, bland annat en jättedemonstration i Storbritannien med 250 000 deltagare. Men bristen på politiskt program gjorde att rörelsen spårade ur.



Detta är fortsättningen på artikeln Kvinnokampens historia i Offensiv # 1 141. Båda texterna finns ursprungligen i skriften Marxism och Feminism. Medan första delen koncentrerade sig på arbetsmarknaden och den fackliga organiseringen handlar denna artikel om den påföljande rösträttskampen.

År 1862 hade ogifta kvinnor fått samma rösträtt som män, medan gifta kvinnor inte var myndiga och därmed saknade rösträtt. Att kvinnan inte hade rösträtt användes som förevändning av arbetsgivarna att diskriminera och utsuga kvinnorna. En myndig kvinna blev omyndig då hon gifte sig. Då var hon alltså under mannens förmyndarskap och en del av honom.
Våldtäkter inom familjen var inget brott. En gift kvinna fick bara lönearbeta med mannens tillåtelse. Kvinnor var utan rösträtt för att de var kvinnor – de tillhörde mannen. Män som inte hade rösträtt saknade den beroende på sin klasställning.
Eftersom det krävdes en årsinkomst på minst 800 kronor (motsvarar idag 50 000 kronor) saknade även de flesta arbetare rösträtt i praktiken. Den kommunala rösträtten var graderad på en 5 000-gradig fyrkskala (ju mer skatt du betalade desto fler röster fick du). Det blev sedan en 40-gradig skala.

Den liberala kvinnoröströrelsen stod inte för ”allmän rösträtt” utan ”lika rösträtt för kvinnor och män”, vilket enbart innebar rösträtt för överklassens kvinnor. Sophie Adlersparre hade år 1884 grundat Fredrika Bremerförbundet.
Hon menade att Gud hade skapat kvinnor och män likvärdiga och att staten också borde behandla könen lika. Kvinnor borde ha rätt till alla arbetsfält och utbildningar som lockar dem. Exempelvis deltog Ellen Fries, den första kvinnan som tog doktorsexamen, i Fredrika Bremerförbundet.
Kata Dalström var en av de allra främsta agitatorerna under arbetarrörelsens uppbyggnad. Under tre decennier reste hon outtröttlig över hela landet och höll föredrag, satte upp fackföreningar och socialdemokratiska klubbar. Kata Dalströms första offentliga tal hölls för Stockholms allmänna kvinnoklubb år 1894. Hon talade om rösträtt.
Dalström hade lämnat den borgerliga kvinnorörelsen och anslöt sig till socialdemokratin 1890. Hon vittnade om hur det borgerliga Fredrika Bremerförbundet struntade i kommunala och sociala frågor.
Den socialistiska kvinnorörelsen drev genom åren krav på lika lön för lika arbete (kvinnor hade ofta hälften av männens löner), höjda löner, bättre arbetsmiljö, rätten till arbete, 8 timmars arbetsdag (det vill säga en halvering), rätt till bra bostäder (90 procent av arbetarfamiljerna bodde i ett rum och kök), rätt till fritid, bort med smutslitteraturen, utbildning fri från kyrkans inflytande, moderskapsförsäkring, ensamstående mammors rätt, änkepension, BB, barnkolonier, barnmorskehjälp, undervisning i spädbarnsvård, mot fosterfördrivningslagen och för allmän rösträtt. Främst den syndikalistiska rörelsen krävde preventivmedel.

Frågan om förhållandet mellan den socialistiska och den borgerliga kvinnorörelsen har granskats av feminister i efterhand som har frågat sig om inte ett samgående skulle ha gynnat kvinnokampen. I detta skuldbeläggs marxistiska ledare för ståndpunkten att arbetarkvinnor måste organisera sig inom arbetarrörelsen. Debatten var självklart livlig även på den tiden.
Socialdemokratin tillät individuellt medlemskap i Landsföreningen för kvinnans politiska rättigheter (den borgerliga rösträttsrörelsen, LKPR), men inte ett samgående med S-kvinnoklubbarna. Den internationella socialistiska kvinnokonferensen år 1907 förespråkade också den en klassbaserad organisering. Betoning på klass är i själva verket till godo även för överklassens kvinnors frigörelse. Detta ef-
tersom kvinnoförtrycket, genusordningen, har sin bas i klassamhället.

Eleanor Marx – dotter till Karl Marx – förklarar i sitt förord till den engelska utgåvan av Bebels bok Kvinnan och Socialismen att den marxistiska analysen gav klarhet i hela kvinnofrågan.
”Grundläggande fakta är att frågan är ekonomisk. Kvinnans position vilar som allt annat i vårt komplexa moderna samhälle på en ekonomisk grund. Hade inte Bebel förklarat någonting annat än detta i sitt verk hade det för den saken skull ändå varit värdefull. […] De som attackerar den nuvarande behandlingen av kvinnor utan att söka förklaringar i det moderna samhällets ekonomi är som doktorn som behandlar en enskild åkomma utan att undersöka kroppens generella hälsotillstånd.” (Eleanor Marx & Edward Avelling, The Women Question).
Eleanor Marx kritiserar den vid den tiden, år 1886, officiella kvinnorörelsen på tre punkter: Den involverar nästan uteslutande medel- och överklasskvinnor, den genomskådar inte samhället, den studerar inte samhällets historiska utveckling och är inte beredd att kräva någonting som skulle utmana rådande begränsningar i samhället. Hon menar att man måste se bortom en formell jämställdhet på papper. Angående kampen för rätt till skilsmässa slår den väldigt olika mellan fattig och rik samt mellan man och kvinna. Hon varnade för att utan ekonomisk jämlikhet skulle rätten till skilsmässa utnyttjas av männen som lätt skulle lämna kvinnor och barn medan en arbetarkvinna har mycket svårare att ta detta steg till ytterligare fattigdom.

Den största kvinnofrågan i världen kring förra sekelskiftet var kampen för rösträtt. Hur vann kvinnorna rösträtt, vilken var kraften till förändring, vilka kampmetoder gav framgång? Hur slog genus kontra klass igenom i denna fråga?
Landsföreningen för kvinnans politiska rättigheter bildades år 1903. LKPR hade som mest 17 000
medlemmar i 213 föreningar år 1913. Metoden man använde sig av var lam: En namninsamling, som visserligen omfattade hela 350 000
underskrifter.
År 1902 hade LO använt generalstrejken för att sätta kraft bakom rösträttskravet och arbetarklassen visade upp sin fulla styrka. Vid den tiden hade arbetsgivarna inte ens erkänt föreningsrätten och regeringen hade till och med infört Åkarpslagar (som gjorde det förbjudet att ens uppmana folk att inte agera strejkbrytare).
Men år 1902 steg 120 000 arbetare fram, 85 procent av alla industriarbetare, organiserade likväl som oorganiserade, i en politisk strejk i samband med att riksdagen debatterade frågan om rösträtt. Därefter krävde majoriteten av medlemmarna en ny strejk år efter år, men LO-ledningen vek alltid undan.

Inom det socialdemokratiska partiet pågick en strid. S-ledaren Hjalmar Branting hade börjat kompromissa med den liberala regeringen under Karl Staaff och hade år 1905 fått igenom att S-riksdagsgruppen enbart skulle driva krav på manlig rösträtt, av taktiska skäl som det hette. När en enskild liberal, Carl Lindhagen, förespråkade kvinnlig rösträtt i riksdagen år 1906 fick han inte stöd från S-riksdagsmännen. Kritik mot den svenska S-ledningen kom bland annat från August Bebel (Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige).
Ungdomsförbundet och kvinnorna drev på oppositionen inom partiet och fick först år 1908 igenom att Socialdemokraterna skulle motionera för kvinnlig rösträtt i riksdagen. ”Orsaken till krisen är enligt vår mening den trånga kälk­borgerliga anda som smugit sig in i rörelsen, kompromissen och undfallighetens anda”, skrev ungdomsförbundet i artikeln Krisen inom arbetarrörelsen, rättning till vänster i tidningen Stormklockan år 1908.

Sveken mot kvinnorna var inte det enda i den högervridning som skulle sluta med Brantings stöd till borgfred. När första världskriget bröt ut svek socialdemokratiska ledare över hela Europa (med undantag för Lenins parti, Rosa Luxemburg i Tyskland, Zeth Höglund och Kata Dalström  i Sverige med flera) sina partiprogram och principer att inte stödja kapitalisternas imperialistiska krig som ställde arbetare mot arbetare.
”Borgfred” gick ut på att lägga kriget mellan klasserna på hyllan till förmån för ”det stora” kriget, vilket bara innebar att arbetare slaktades som soldater eller svalt för att de fick betala för kriget, samtidigt som fack- och partitopparna vägrade att slå tillbaka.
Vad man kan se är att kriget gjorde att klasskillnaderna slog ut i full skala och skar rakt igenom även arbetarorganisationerna. Högervridningen av Branting och kompani var en följd av ett faktiskt förborgerligande där topparna hade höjt sin levnadsstandard långt över vanliga arbetares huvuden. Samma klass- och politiska polarisering syntes i rösträttsrörelsen.

Fredrika Bremerförbundet kom nu ut som krigsförespråkare. Kriget var rentav något positivt eftersom det ”skapar ett luttrat och enigt Sverige”. Den socialdemokratiska vänstern däremot samlade till freds­konferenser. Inom LKPR fanns med andra ord kvinnor med totalt motsatta uppfattningar, vilket man lät vara eftersom rösträttsfrågan var helt frikopplad. Men med skilda uppfattningar i den största frågan, med ett världskrig vinande kring knutarna, var LKPR kraftlöst (Kjell Östberg i antologin Kvinnor mot Kvinnor).
En intressant parallell kan dras med Suffragettrörelsen (för kvinnlig rösträtt) i England. År 1884 hade de flesta arbetarmän vunnit rösträtt, men kvinnorna var fortfarande utan. År 1903 bildade Emmeline Pankhurst Womens Social and Political Union (WSPU), med rötter i arbetarrörelsen. WSPU kom att organisera tusentals kvinnor med olika klassbakgrund.
”Suffragetterna” har gått till historien för sina individuella aktioner (som att låta sig fängslas av politiska skäl, krossa bankfönster, demonstrera i parlamentet och uppträda allmänt ”okvinnligt”), men det som gjorde rörelsen mäktig var, till skillnad från LKPR, massaktioner. År 1908 genomfördes en av de största demonstrationerna i Storbritanniens historia med 250 000 deltagare.
Men bristen på politiskt program gjorde att suffragettrörelsen spårade ut. Även Emmeline Pankhurst blev patriot vid krigsutbrottet. Labourpartiet hade förbisett den kvinnliga rösträttskampen och undlät att gå in i den och ge en vägledning.
En av de socialistiska arbetarklass-suffragetterna, Hannah Mitchell, beskrev motståndet inom de egna leden med orden: ”De flesta av oss som gifter sig finner hur rösträtt för kvinnor är mindre intressant för våra män än att middagen står på bordet”. Inte förrän år 1912 gick Labourpartiet med på att driva kravet på kvinnlig rösträtt (Fighting for women rights and socialism, Socialist Party).

Hur kom det sig att rösträtt för kvinnor infördes tio år tidigare i Sverige än i England? År 1912 firades internationella kvinnodagen i Sverige för första gången. Den ryska revolutionären Alexandra Kollontaj var på en två veckors talarturné i Sverige. Hon talade på temat ”Hem och prostitution”. Från Ryssland kom också den kraft som mer än något annat gav de svenska kvinnorna rösträtten.
De första som vann allmän rösträtt var finländarna. Masstrejkerna under den första ryska revolutionen år 1905 tvingade tsaren till eftergifter. Finland vann autonomi och blev enligt världspressen ”världens mest demokratiska stat”. Kvinnor hade tidigare fått rösträtt, men inte valbarhet, i fyra delstater i USA, Nya Zeeland och Australien, men detta enbart på grund av ”frontförhållanden” då männen var ute i krig.
Utvecklingen i Finland påverkade självklart arbetare och borgare i Norden. Överklassen gav dock inte upp sina privilegier i första taget. Men det skulle komma en andra revolution i Ryssland, år 1917, och vad som kallas ”den svenska revolutionen”.

Hungerupploppen startade i Västervik den 16 april år 1917 och spred sig över hela landet.
Den 19 april tågade 1 200 kvinnor i Södertälje till rådhuset och krävde mat. Därefter begav de sig till jutefabriken och klagade på de låga kvinnolönerna.
På kvällen var det en ny matdemonstration med 4 000 deltagare. I Göteborg demonstrerade 15 000, i Eskilstuna 7 000 och i Halmstad
10 000. Precis som i Ryssland i februari gick kvinnorna först. Den 25 april samlades 7 000 arbeterskor på Södermalm i Stockholm och angreps av kravallpoliser. I Norrköping stormade 4 000 kvinnor bagerier och köttbutiker.

Till regeringens fasa såg det ut som att militärmakten skulle smälta bort vid en konfrontation. Soldater demonstrerade och matstrejkade till stöd för sina systrar och mödrar. Arbetarråd bildades i Västervik och i andra städer. Huvudkravet var återställd levnadsstandard till förkrigsnivå, 8 timmars arbetsdag och rösträtt. Kulmen kom den 5 juni med en massdemonstration utanför riksdagen där arbetarna krävde storstrejk, men LO-ledningen lyckades återigen värja sig undan med hänvisning till höstens val.
I november 1918 hettade det till igen, då revolutionen i Tyskland hade fällt kejsardömet. Den svenska monarkin och kapitalistklassen gjorde sig redo på att arbetarrevolten skulle nå även Sverige, men återigen svek S- och LO-ledningen. De var rädda för generalstrejken eftersom kraften i strejken är så stark att de inte skulle kunna kontrollera den.

Ställd inför hotet om revolution, att helt få sina privilegier bortsvepta, valde borgarklassen till sist att göra upp om en rösträttsreform. Kvinnor fick rösträtt och inkomstskalan försvann, men tvåkammarsystemet var kvar liksom ett partiellt skattestreck. Den kommunala rösträttsåldern rentav höjdes. År 1919 gick förslaget igenom i första kammaren och år 1921 i den andra. Inte förrän år 1945 togs fattigvårdsstrecket bort och först i valet år 1991 fick alla medborgare allmän och lika rösträtt då begreppet omyndigförklarad försvann.
En del feminister som idag försöker hitta fel på marxismen lägger all skuld på dem som tog kampen. Socialdemokraterna var vid sekelskiftet de enda partierna i Europa som stod för lika rättigheter för kvinnor och män. Varför skulle arbeterskorna gå till frun till den som gav henne svältlön och tvingade hennes barn till arbete för en allians inom deras könsgrupp?
Överklassens kvinnor var oftast inte intresserade av förbättrade villkor för tjänstefolket eftersom de själva levde på denna utsugning. Medan socialdemokratin ändå krävde rätt till studier och rösträtt för de välbärgade kvinnorna idkade dessa i bästa fall välgörenhet i arbetarbarackerna eller vände dem helt ryggen.
<