Revolutionär masskamp för att störta Mubaraks diktatur

2011-02-03 14:16:01




Massprotester spred sig över hela Egypten efter fredagsbönen den 28 januari med krav på att Hosni Mubaraks 30-åriga diktatur skulle störtas. Demonstrationer genomfördes i Alexandria, Suez, Mansura, Sharqiyya och Kairo.

På många platser förekom sammanstötningar mellan demonstranter och polis. Polisen använde tårgas, gummi­kulor och skarp ammunition. På ställen som Alexandria och Suez fick rö-relsen upprorsliknande proportioner där polisen och säkerhetsstyrkor, ställda inför massornas motstånd, drog sig tillbaka från delar av städer­na.
Protesterna är de största sedan ”matkravallerna” år 1977, när Sadats regim tvingades sänka matpriserna, samt öka förtrycket. Fredagens protester ägde dock rum i en mycket större skala. Det är ett enormt folkligt uppror med revolutionär karaktär.
Under torsdagens protester försökte demonstranter sätta eld på det härskande National Democratic Partys lokala kontor.
Tidigare i veckan kom rapporter om försök från demonstranterna att fraternisera med polisen för att vinna över dem.
”Bröder! Bröder! Hur mycket betalar de er!”, sa demonstranterna till de vanliga poliserna i Kairo.
Demonstranterna uppvisar ett en­ormt mod när de konfronterar statsapparatens makt. I en del fall tvingar demonstranter polisen till reträtt. Rapporter har kommit som säger att de protesterande tog över en polissta­tion i Alexandria och att ”polisen nu har gett upp att bekämpa demonstranterna. Polisen och de protesterande talar nu, där demonstranterna ger vatten och vinäger (mot tårgasen) till polisen” (Peter Bouckaert, Human Rights Watch, i Alexandria).

Händelseutvecklingen går nu svindlande snabbt då massorna går in på politikens scen. De kommande timmarna och dagarna är kritiska och skulle kunna innebära Mubaraks fall. Det återstår att se om den förtryckan-de statsapparaten kan motstå massprotesternas tidvattensvåg. Arméns potentiella roll, på gatorna eller bak­om scenen, är för närvarande oklar. Vid tiden för denna artikels tillkomst rapporterades det om att kravallpolisen i Alexandria övermannats av demonstranter som beväpnat sig med polisens kravallsköldar och att polisbefäl förlorat kontakten med sina underordnade. I Suez tog demonstran- terna polisens vapen och bröt sig in i polisens bilar. Två polisstationer intogs och fångar släpptes lösa.
Demonstranter vädjade instinktivt till de vanliga soldaterna och poliser­na. De protesterande i Kairo ropade slagord där de uppmanade armén att stödja dem: ”Var är armén? Kom och se vad polisen gör mot oss. Vi vill ha armén. Vi vill ha armén”.
En reporter från al-Jazira sa att demonstranter hoppade och jublade ut­anför en av arméns pansarbilar där soldaterna inte ingrep.

Socialister skulle göra en klass­appell till de vanliga soldaterna och poliserna, som till största delen kommer från arbetarklassen och fattiga i samhället. Denna skulle innefatta en uppmaning att skapa egna aktionskommittéer och rensa ut officerare och hierarki och på så sätt i grunden underminera och neutralisera säkerhetsstyrkorna som ett redskap för Mubaraks förtryck.
Om polisens sönderfall, helt eller delvis, som har uppvisats i Alexandria och Suez skulle spridas och upprepas över hela Egypten, skulle Mubaraks regim kollapsa.
Svårt sårad av dagens extraordinära händelser på gatorna kämpar emellertid Mubaraks regim för sitt liv och kan komma att släppa loss ett än­nu hänsynslösare förtryck. Mubarak krävde att armén skulle ta kontroll över säkerheten, vilket visade att han inte hade något förtroende för att polisen skulle kunna klara av det.
Faktum är att polisen i Kairo var oförmögen att stävja gatuprotesterna.

Regimen försöker krossa massrörelsen med ett nattligt utegångsförbud, blockera Internet och skicka sä- kerhetsstyrkor till al-Jaziras lokalkontor. Armén sätts in på gatorna, där även stridsvagnar sätts in. Vissa skikt bland demonstranterna kan se armén som potentiella frälsare, men detta kommer snabbt att vändas till sin motsats om soldaterna nu används till att brutalt förhindra vidare protester från oppositionen.
Händelseutvecklingen går snabbt och medan vi publicerar återstår det att se hur massrörelsen svarar på den­na nya utveckling. Kommer hårdare förtryck från regimen – ”kontrarevolutionens piska” – att leda till ännu större protester och mer obeveklig beslutsamhet från massorna för att störta Mubarak? Kommer de vanliga soldaterna inom armén att gå över till demonstranterna? Eller kommer statens brutala makt göra att massrörelsen tillfälligtvis går tillbaka?

Även om Mubarak för tillfället lyckas hålla sig kvar vid makten och brutalt slå ner gatuprotesterna, innebär dagens otroliga händelser – massornas resning – att regimen är död- ligt sårad. Mubaraks dagar vid makten är räknade och det är inte längre möjligt för regimen att fortsätta styra på samma gamla sätt.
Fredagens (den 28 januari) demonstrationer utgör den fjärde dagen av protester i Egypten, vilket överträffar massrevolten i det närbelägna Tunisien. Än så länge har sju människor dödats i oroligheterna i Egypten och polisen har gripit tusentals. En talesperson för det oppositionella Muslimska Brödraskapet sa att 20 med- lemmar av hans organisation greps på torsdagen, vilket inkluderade höga ledare.

Regimen försökte slå ner på dagens planerade demonstrationer ge­nom att blockera internet och mobil- telefonnätet. Innan internet blockerades lyckades aktivister dock använda sig av sociala nätverk för att uppmana protesterande att gå till moskéer och kyrkor idag. Regimen varnade även för att en ”speciell elitstyrka mot terrorism” skulle sättas in på strategiska punkter runt Kairo.
Denna veckas desperata aktioner från Mubaraks regim visar att den un­der lång tid har förlorat stödet från sin sociala bas. Runt 30 procent av Egyptens befolkning på 80 miljoner människor är under 20 år och med en medelålder på bara 24 år. Händelser­na denna vecka visar mer än nog att arbetare och ungdomar har förlorat förtroendet för regimen. Veteranjour­nalisten Robert Fisk kommenterade ”de är inte rädda längre… Mubaraks män tycks ha förlorat all initiativförmåga… smutsen och slummen, de öppna avloppen och alla regeringstjänstemäns korruption, de överfulla fängelserna, de skrattretande valen, hela det enorma sklerotiska maktbygget har till slut fört ut egyptierna på sina gator” (Independent, London 2011-01-28).
Muslimska Brödraskapet kom på efterkälken vad gäller denna veckas händelser. Dess ledare kom med ­undanflykter i fråga om de skulle stödja rörelsen eller inte. Brödraskapet sprang sedan efter för att hinna ifatt ungdomarna på gatorna och försökte ta initiativet idag och stödja protesterna efter fredagsbönen.
Demonstranter hördes skandera ”Allah är stor!” när de lämnade moskéerna efter fredagsbönen. Fisk kommenterar att ”Detta är inte ett isla- miskt uppror”, men varnade emellertid ”fast det kan bli ett”. Han ­tillägger att för tillfället ”… är det bara en massa av egyptier som kvävts av årti­onden av misslyckanden och förnedring”.
Även om det under de senaste åren har genomförts imponerande strejker och flera oberoende fackföre-ningar bildats, har den egyptiska arbe-tarklassen ännu inte gått med i kam- pen som en oberoende organiserad masskraft och visat sin auktoritet i händelser och gett en klar klassledning för att störta Mubaraks regim. Att utlysa en generalstrejk nu skulle få enormt stöd och stänga av samhället.
Valda kommittéer för masskamp, på arbetsplatserna, ute i samhället, skolor och universitet, kopplat till lo­kal, regional och nationell nivå skulle kunna gå i spetsen för motståndet mot Mubarak och bilda basen för arbetarnas och de fattigas styre.

Arbetare behöver sitt eget massparti, med ett socialistiskt program för att omvandla samhället. I frånvaron av starka arbetar- och vänsterorganisationer som kan leda den sociala massrevolten kommer dock Muslims­ka Brödraskapet att försöka fylla ledarskapsvakuumet. Även Mohamed el-Baradei, som idag varnade Mubarak för att hans regim ”är inne på sista versen”, försöker fylla detta vakuum. Kritiserad för att han återvänt till Egypten dagarna efter att protesterna hade inletts betonade el-Baradei sin ”solidaritet med demonstranterna”. El-Baradei, ledare för Nationella Alliansen för Förändring, försöker precis som ledningen för Muslimska Brödraskapet föra in massrörelsen under sin egen ”kontroll”.
El-Baradei erbjöd sig själv att hjäl­pa till med att leda en ”övergångsregering” och varnade för att ”Om det internationella samfundet inte talar ut kommer detta att få stora konsekvenser…” Faktum är att USA-imperialismen är väldigt oroad över denna ut- veckling.

Under årtionden har USA och andra imperialistiska västmakter backat upp sin allierade Mubarak.
Oroad över vad massrörelsen kommer att leda till uppmanar nu Obama hycklande Mubarak att ”genomföra förändringar i det politiska systemet”. Mubarak har slaviskt följt USA:s politik i regionen, vilket inkluderar att agera som fångvaktare över palestinierna i Gazaremsan och som en allierad mot Iran.
Om Mubaraks regim faller skulle USA-imperialismens politik upplösas och glida in på outforskade vatten.
Då Mubaraks brutala förtryck än så länge har misslyckats med att stop­pa massprotester kan imperialismen och den egyptiska härskande klassen tvingas avlägsna Mubarak och göra andra förändringar i toppen för att säkerställa den härskande elitens framtid i Egypten och en viktig allierad för USA i regionen.
De är livrädda för att Mubaraks regim helt ska kollapsa och möjligen öppna vägen för att Muslimska Brödraskapet ska fylla vakuumet.
Regimen i Teheran kommenterade på provokativt sätt idag att massrörel­sen i Egypten är ”ett eko” från revolutionen 1979 i Iran som i slutänden ledde till att mullorna tog över makten.
Avlägsnandet av Mubarak skulle innebära en enorm framgång för massrörelsen på gatorna. Egyptiska arbetare och ungdomar kan emellertid inte ha någon tillit till någon regering för ”nationell enighet” eller ”na- tionell räddning”, som troligen skulle innefatta rester av Mubarakregimen och som skulle domineras av andra proborgerliga ”oppositionskrafter”.
Det kan inte ens uteslutas att försök görs att få med Muslimska Brödraskapet (eller delar av det), vars leda- re länge har visat sin vilja till kompro­misser med och anpassning till den nya regimen.
De hävdar att dess typ av politiska islam är ”moderat”. Som det emellertid har visat sig i Tunisien så kommer denna typen av ”regimskifte” inte att kunna uppfylla massornas behov och krav.

Den revolutionära rörelsen i Tunisien sprids över hela den arabiska världen, från Jemen till Jordanien och nu spektakulärt till Egypten.
Varje rutten regim i regionen stårförr eller senare under hot om massprotester på gator och sitt avlägsnan- de.
De arbetande massorna har visat upp sin makt och har blåst bort föreställningen om att de inte kommer att slå tillbaka.
Massrörelserna som sveper fram över Nordafrika och Mellanöstern ut­gör enorma inspirationskällor för arbetande människor och ungdomar över hela världen och utgör, helt riktigt, en källa till oro för de härskande klasserna överallt.

Niall Mulholland
CWI den 29 januari

---

 CWI / Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ▼

• Ett slut på polisförtryck och ­-brutalitet. För internationell solidaritet med de egyptiska massorna.
• För massiva arbetaraktioner, inklusive en generalstrejk, för att störta Mubarak och hela den ruttna, brutala regimen.
• För fulla demokratiska rättigheter omedelbart, inklusive rätten att anordna möten, att strejka och att bilda demokratiska oberoende fackföre­ningar.
• För bygget av demokratiskt valda kommittéer för masskamp och försvar mot statligt förtryck på arbetsplatser, samhällen, skolor och universitet kopplat till en lokal, regi­onal och nationell skala för att leda motståndet.
• För kommittéer för vanliga poiser och soldater – ta massornas sida och rensa ut officerarna och hierarkin.
• Nej till sekterism – för enighet bland alla arbetare över religiösa gränser.
• Inget förtroende i någon ny regering för ”nationell enighet” baserad på den härskande klassens och imperialismens intressen.
• För omedelbara och fria val till en revolutionär demokratisk konstituerande församling – för en arbetarnas och lantarbetarnas majoritetsregering.
• För en minimilön man kan le­va på, garanterade arbeten, ett massivt program för byggen av bostäder, utbildning och hälsovård.
• Ett slut på Egyptens blockad av Gaza – för Palestinas självbestämmande, arbetarenighet och masskamp för att störta diktaturer i hela regionen.
• För förstatligande av Egyptens storföretag, bankerna och storjordbruken och deras underställande av en demokratisk planering för att möta massornas behov och inte en elits.
• För ett socialistiskt Egypten och en socialistisk federation i regionen, på en lika och frivillig grundval.