Revolutionära idéer är åter på modet

2012-06-01 00:26:44




Ökat intresse och nya debatter har följt i spåren på den globala kapitalistiska krisen och revolutionerna i Nordafrika i fjol. Detta har spätts på av vänstervindarna i valen i Grekland och Frankrike.
Världshändelserna under de senaste 3-4 åren visar på att en period av snabba och omvälvande händelser har inletts. Ett annat exempel är de stora torgprotesterna – Indignadosrörelsen – i Spanien och Occupyrörelsen i USA.
Inför kommande revolutionära utbrott behöver socialister förbereda sig genom studier, erfarenheter av kamp och bygge av parti och nätverk.
Offensiv nummer 1 000 firades för två veckor sedan. Ett seminarium under jubileumsdagen handlade om revolutionära idéer. Här är ett utdrag av det som diskuterades.

Reformer eller revolution?

Den som idag ställer krav på verkliga reformer som gynnar arbetare utsätts för värsta hetsen från borgerliga politiker, ekonomer och ledarsidor.
När Dagens Nyheters ledarskribent Annika Ström Melin vill visa hur hemsk den franska presidentkandidaten Jean-Luc Mélenchon från Vänsterfronten är, skriver hon att han ”manar till ’medborgerligt uppror’ mot kapitalismen, säger absolut nej till EU:s budgetregler, kräver höjda minimilöner – från 1 200 euro [10 800 kronor] i månaden till 1 700 [15 300 kronor] – och vill att staten ska konfiskera inkomster över motsvarande tre och en halv miljon kronor om året.”
Med dessa krav som grund samlade Mélenchon till massmöten under valet och fick fyra miljoner ­röster. Men för borgare som propagerar att EU:s strypprogram för Grekland och andra krisländer i Europa är ­”absolut nödvändiga” är Mélenchons reform­krav ett hot.

Hur ska arbetarrörelsen och vänstern svara? Den klassiska debatten har stått mellan revolutionärer och reformister.
Under 25 år efter andra världskriget hade reformisterna ett övertag i Sverige och många andra länder i Europa. Nya sociala reformer – förbättrad vård och utbildning, högre levnadsstandard, längre semester, högre pension o s v – infördes utan revolution.
Dessa reformer fick naturligtvis helhjärtat stöd av revolutionära marxister. Marxisterna varnade emellertid samtidigt för att reformisternas modell inte skulle hålla. Att inte röra Wallenbergs och kapitalisternas ekonomiska makt innebar att denna förr eller senare skulle slå tillbaka. Det som höll tillbaka kapitalisterna under 1950- och 60-talen var deras rädsla för arbetarrörelsens styrka och för revolutionär masskamp, som då fanns i färskt minne hos både borgare och arbetare. Att de svenska kapitalisterna under denna tid gjorde enorma profiter höll också tillbaka dem.

För reformisterna var slutsatsen att förhandlingar och samförstånd alltid var bäst. Medvetenheten om att kapitalismen måste avskaffas och socialismen ersätta den trängdes tillbaka. De tidigare ”reformisterna” i Socialdemokraterna, som inte är beredda att utmana kapitalet, har sedan lång tid tillbaka accepterat att slakta ned sina egna reformer.
Men tiden när det gick att pressa fram välfärdsreformer utan att utmana kapitalismen och utan öppen kamp är sedan länge över. Kapitalismen utnyttjade arbetarrörelsens politiska försvagning och slog tillbaka. I över 20 år har kapitalet och politikerna raserat stora delar av välfärdsbygget.

Den kapitalistiska globaliseringen och stalinismens kollaps visade det omöjliga i ett alternativ till kapitalismen om detta begränsas till delreformer som i Sverige eller nationa­lism och diktatur som i Sovjetunionen.
De som idag ställer krav på arbetarreformer måste vara beredda på hård kamp. Det gäller även för dem som vill stoppa attacker och försämringar. Ett aktuellt exempel är den orättvisa straffskatt (”hushållsskatt”) som EU och regeringen på Irland vill att vanliga hushåll ska betala för bankernas kris. Massmöten på varje ort, demonstrationer och en klar uppmaning att vägra betala är nödvändigt för att stå emot. Hittills har en miljon hushåll vägrat att registrera sig för att betala skatten.
Minsta reformkrav måste backas upp av strejker, ockupationer och masskampanjer. De enskilda kampavsnitten måste länkas samman i en generell rörelse.
För reformer krävs resurser som finns hos storföretag och banker. Att ställa reformkrav idag är därför att utmana kapitalet om makten. Å andra sidan, de socialdemokrater och andra som inte vill ta strid mot kapitalet tvingas att acceptera nedskärningarna. Slutsatsen blir att kraven på stopp för högerpolitiken ställs av arbetare som tar strid och vill ha rättvisa –och av revolutionärer.

Men ryska revolutionen då?

”Kommunismens obehagliga återkomst” var rubriken på Dagens Nyheters ledarsida i en artikel om det franska valet. Skribenten Annika Ström Melin förfasade sig över att en presidentkandidat i det franska valet sade sig stödja den ryska revolutionen 1917.
Än mer upprördes hon över att ”journalisterna lyssnar artigt och tycker tydligen att det extrema budskapet låter nästan normalt”.
Annika Ström Melin tycker att de skulle ha ställt frågor om Gulag och planekonomins misslyckande. Själv tycker hon att det räcker att säga att ”Lenin & Co” stod för en ”totalitär ideologi”.
Nästan hundra år efter den ryska revolutionen undviker borgarna att verkligen beskriva vad som hände 1917.
Sanningen är att revolutionen i Ryssland:

• Satte stopp för första världskrigets blodbad. Först på östfronten och sedan för hela kriget när revolutionen ett år senare spreds till Tyskland.
• Ledde till världens största jordreform där 60 miljoner fattiga på landsbygden fick jord att odla.
• Gjorde slut på tsarens diktatur, på svälten och slavfabrikerna.
• Befriade förtryckta nationer, som Finland och Polen.
• Visade att arbetarna genom demokratiska råd kunde ta makten arbetarna tog makten.
• Gav hopp till en hel värld av förtryckta.
  

Borgare som Annika Ström Melin vill inte diskutera revolutionens resul­tat och undviker alltid att säga vilken sida de stod på 1917. De som ville fortsätta tsarväldet och första världskriget – eller vilka?
Den ryska revolutionen föddes ur första världskrigets lidande och tsarens diktatur. Det var massornas revolution i februari som störtade tsaren – utan partier, utan ­revolutionära program. Däremot fanns det 10 000-tals arbetare som hade varit med i revolutionen 1905 och varit aktiva i bolsjevikpartiet.
Revolutionen i februari 1917 sopade undan tsaren – men kriget, nöden i städerna och på landsbygden samt förtrycket av nationaliteter fortsatte. Bolsjevikpartiet var det enda parti som hade ett svar på detta – arbetarna måste ta makten. Det var först när detta skedde i oktober som revolutionen kunde uppnå de historiska resultat som räknas upp ovan. Till de första besluten hör också förbud mot rasism och antisemitism, rätt till skilsmässa och abort, samt rättigheter för hbt-personer.
Annika Ström Melins argument – Gulag, totalitär ideologi och planekonomins misslyckande – var inte följder av revolutionen, utan av stalinismens politiska kontrarevolution.
På grund av att revolutionerna i andra länder förlorade och att det ekonomiskt och socialt underutveck­lade Ryssland isolerades kunde Stalin upprätta en totalitär diktatur. Men detta var endast möjligt efter över ett årtionde av ensidigt krig mot revolutionen och arbetarstyret, mot alla andra ledare från 1917. En ­liknande stat hade aldrig tidigare existerat. Stalinismen behöll planekonomin som ett led i att behålla makten, men politiskt upprättades en fruktansvärd diktatur.
Annika Ström Melin och andra borgare vill skrämma arbetare och ungdomar för revolutioner. De försvarar sitt klasstyre – de rikas och kapitalisternas makt – och fruktar massrörelser underifrån.

Vetenskaplig socialism

Revolutionär marxism handlar ­inte om hemliga eller väpnade smågrupper. Det är en vetenskaplig ­analys av samhällsutvecklingen som mynnar ut i behovet av att bygga starka arbetarpartier.
Friedrich Engels sammanfattade hur socialismen redan på 1800-talet gick från att vara en utopi till en vetenskap. Ideologin hade tre grundva­lar:

1. Kapitalismen är ett system för produktion som bygger på att utvinna mervärde. Det vill säga kapitalisternas vinster kommer ur arbetarnas obetalda arbete. Det är också ett system som skapar kriser.
2. Politiskt och i hela samhället sammanfattas systemets motsättningar i ­klassmotsättningen mellan kapitalistklassen och arbetarklassen.
3. Denna motsättning kommer att leda till arbetarnas revolution. Denna i sin tur har som uppgift att ta över ekonomin och införa planering. Ett nytt socialistiskt samhälle utgår från människornas behov och den repressiva staten kommer att dö bort.
   

Dessa avanceradeslutsatser ­byggde på studier och erfarenheter. Särskilt den stora franska revolutionen 1789-1810 studerades ingående. Engels påpekade att borgarklassen själv hade varit revolutionär: ”De stora män, som i Frankrike förberedde sinnena för den kommande revolutionen, uppträdde själva ytterst ­revolutionärt. De erkände ingen yttre auktoritet, av vilket slag det vara månde. Religi­on, naturuppfattning, samhälle, statsordning, allt underkastades den mest skoningslösa kritik.”
Borgarklassen hade med de egendomslösa som sina trupper störtat feodalismen men ingalunda ­upprättat det demokratiska och fria samhälle de sade sig stå för.

Karl Marx och Engels förstod att en ny revolution var i antågande. Ur marxismens filsofi, dialektisk materialism, förstod de att samhället styrs av motsättningar som laddas upp för språng i utvecklingen. Samhället är inte evigt utan i rörelse.
De såg hur de tidigare egendomslösa nu samlades till ett proletariat, arbetarklassen. År 1825 inträffade den första allmänna kapitalistiska krisen och 1831 den första arbetarre­volten, den nya klasskampen mellan arbete och kapital.
Dessa och kommande händelser blev grundvalen för det Kommunistiska Manifestet, som Marx och ­Engels gav ut 1848.

När Engels beskriver kapitalismens kriser på 1800-talet låter det som den kris som skakar världen sedan 2008: ”Varuutbytet stoppar upp, marknaderna är överfyllda, produkterna ligger där i massor utan att kunna avsättas, pengarna försvinner ur cirkulationen, krediten upphör, fabrikerna står still, de arbetande massorna saknar livsmedel emedan de producerat för mycket livsmedel, konkurs följer på konkurs… produktivkrafter likaväl som produkter förslösas och förstörs i massor, ända tills den anhopade varumängden med större eller mindre prisfall äntligen strömmar ut, tills produktionen och handel så småningom kommer i gång.” Med andra ord uppstår kapitalismens kriser därför att det produ­ceras ”för mycket” – i förhållande till vad kapitalisterna kan sälja med vinst. Armod och överflöd produceras jämsides, i enlighet med den dialektiska materialismens analys av hur motsättningar skärps.
Idag ökar både antalet miljardärer och de som lever på mindre än en dollar (7,17 kronor) per dag.
Kapitalismen är inte ett system där det är möjligt att putsa bort det dåliga och behålla det goda. Att produktionen styrs och ägs av enskilda kapitalister och är nationellt baserad leder till kriserna.
Mot kapitalismen ställer marxismen klasskamp, demokratiska arbetarorganisationer och partier, internationalism, produktion efter behov. Den vetenskapliga socialismens uppgift är att bidra till att arbetarklassen blir medveten om sin styrka och sin historiska uppgift.
Medan den borgerliga revolutionen var kulmen på kapitalisternas ekonomiska framväxt är den socialistiska revolutionen en medveten handling. Det finns ingen automatik: kapitalismen dömer sig själv genom upprepade ekonomiska kriser – liksom miljö- och sociala kriser – men kommer inte att självdö.

Precis som marxismens pionjärer,  Marx och Engels, behöver socialister idag ta varje möjlighet att ingripa i klasskamp och strider, och ur detta bygga starka arbetar- och ­socialistiska organisationer. Marxister kan uträtta mycket idag, i både små och stora kamper.

Vad lära av historien?

Offensiv startades på hösten 1973, i en tid av revolution och kontrarevolution internationellt. I nummer två behandlades den blodiga militärkuppen i Chile och några nummer senare stod revolutionen i Portugal i fokus.
Från Portugal rapporterade Offensiv att demokratiska fri- och rättigheter hade vunnits, presscensuren avskaffats, politiska polisen upplösts och att den ”portugisiska polisen vågar sig inte ut på gatorna”. En halv miljon demonstrerade i Lissabon den 1 maj 1974, vilket följdes av en strejkvåg i maj. Den engelska dagstidning­en The Times skrev att kapitalismen var förlorad i Portugal.
Det hela liknade Nordafrika och Mellanöstern i fjol då revolutioner svepte bort diktaturer. År 1975 beskrev Offensiv hur revolutionen i Portugal hade kommit i ett ­avgörande skede, ”arbetarnas egna organisationer måste skaffa sig kontroll över utvecklingen”. Militären vågade aldrig slå ner revolutionen, deras enda försök möttes av masskamp. Istället följde en krypande kontrarevolution, där socialist- och kommunistpartier­na accepterade kapitalismens ramar och kvävde revolutionen.
I Tunisien 2011 var en enorm strejkvåg avgörande för att tvinga diktatorn Ben Ali på flykt. På motsvarande sätt var det arbetarnas strejker som fällde domen över Mubarak i Egypten.
Portugal, Tunisien och Egypten visar att revolutionära idéer är förankrade i verkligheten och kan få masstöd. Det handlar inte om hopplösa äventyr från smågrupper, utan om den stora massan av arbetare.

Det finns viktiga lärdomar att dra från ofullbordade revolutioner som februarirevolutionen i Ryssland 1917 (se artikel bredvid) och Nordafrika 2011. Revolutionerna innebar en en­orm befrielse och känsla av styrka, men hotet om kontrarevolution från militären och kapitalisterna finns kvar.
Den ryska revolutionsledaren Leo Trotskij beskriver revolutioner som ”de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen” och därför ”sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen till en ny regim”.
Det handlar om en även för revolutionärer objektiv process, som ­inte kan styras eller proklameras i ­förväg.
Borgare och andra brukar varna för att revolutioner är våldsamma. Men även här har Egypten och Tuni­sien bekräftat att revolutioner, på grund av masstödet, är relativt fredliga.
Våldet kommer från kontrarevolutionen – polis, militär och andra väpnade grupper som försvarar diktatorer och kapitalister.
Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern måste gå vidare för att inte kämpande arbetare och ungdomar ska tröttas ut, om de inte uppnår sina mål trots enorm kamp.
Socialistiska partier och kämpande fackfö­reningar måste ta strid för att avskaf­fa militärens och den gamla statsapparatens makt. Grunden för detta är att kämpa för att störta de inhemska och multinationella kapitalisterna.
Bara så kan arbetare och fattiga skaffa resurser för att genomföra de sociala förbättringar som behövs.
Revolutionens fullbordande är socialistiskt. En kollektivt ägd, demokratiskt socialistisk planerad ekonomi är förutsättningen för att samhällsutvecklingen ska tas till en ny nivå och för att göra slut på klimatkatastrofer, krig, svält, rasism, kvinnoförtryck och orättvisor.

Per-Åke Westerlund