foto: European Council / Flickr CC
Renzi
Den politiska krisen i Europa har tagit en ny allvarlig vändning efter söndagens (den 4 december) folkomröstning i Italien. Folkröstningen, som ytterst ställde frågan för eller emot regeringen och främst premiärminister Matteo Renzi, resulterade i en kraftfull misstroendeförklaring mot de styrande. Nära 60 procent röstade nej och den omedelbara följden blev att premiärminister Renzi avgick – ”Rexit”.
Därmed blev den italienska folkomröstningen ännu en folkomröstning som, likt den brittiska om EU i maj, slutade i att hela EU-bygget skakar och som sätter euron i gungning. Italien är till skillnad från Storbritannien med i euron och landet har länge varit en av eurozonens svagaste länkar.
Omfattningen av regeringens och Renzis nederlag blir också tydligt av det höga valdeltagandet, uppemot 69 procent och det högsta sedan år 1993, och att ja-sidan endast lyckades få majoritet i tre av landets 20 regioner.
Det var i augusti som Renzi fick klartecken från den högsta domstolen att genomföra en folkomröstning om de föreslagna grundlagsförändringarna som skulle ge regeringen och premiärministern en starkare ställning genom att det gamla tvåkammarsystemet avskaffades (senaten skulle förlora sin lagstiftande makt och inte få genomföra förtroendeomröstningar om regeringen).
Med endast ett lagstiftande organ – deputeradekammaren – och en ny vallag som premierade det vinnande partiet var det tänkt att Renzi skulle få en stabil majoritet och att det skulle bli ett slut på det som premiärministern har kallat ”svängdörrsregeringarnas tid” (landet har haft 65 regeringar sedan år 1945). Dessa i grunden odemokratiska grundlagsförändringar syftade till att möjliggöra genomförandet av de nyliberala stålbad som EU länge har efterlyst och som ingen italiensk regering har klarat av att fullt ut genomföra.
Det var ett högt spel som slutade i rejält misslyckande och en framtid präglad av permanent regeringskris.
I avsaknad av ett vänsteralternativ har populistiska partier av olika kulörer kunnat växa och framställa sig som representanter för det breda folkliga missnöje som finns mot makteliten, EU och euron.
Beppe Grillos brokiga Femstjärnerörelse, som stöds av nästan en av tre väljare, har krävt ett snabbt nyval. Om så blir fallet är en annan fråga. Sannolikt kommer den interimregering som nu bildas att försöka göra allt för att sitta kvar till nästa ordinarie val år 2018. I vilket fall är det en ytterst svag interimregering som har att konfrontera en stadigt förvärrad politisk, social och ekonomisk kris.
Landet har haft nolltillväxt i ekonomin sedan början av 1990-talet, och som helhet är ekonomin fortfarande 12 procent mindre än den var innan den globala kapitalistiska krisen slog till år 2008.
Landets bankkris och jättelika skuldberg kan sänka hela euron. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg uppgår de dåliga lånen i det italienska banksystemet till omkring 3 530 miljarder kronor – mer än en tredjedel av alla dåliga lån i hela eurozonen.
Kapitalismens kris sänker Italien. Det enda som kan stoppa utvecklingen mot fördjupad kris och kaos är om arbetarna och unga kan förenas i en kamp för att återuppbygga en socialistisk arbetarrörelse. ■
