Richard Dowden är galen i Afrika

2010-11-24 16:57:49

Bok	Afrika framtidens kontinent
Författare	Richard Dowden
Förlag	Leopard

Lika mycket som detta är en bok om vad Afrika varit, är och kan bli, är det en bok om Richard Dowdens personliga erfarenheter av Afrika och hans förhoppningar och farhågor om framtiden.

I bokens början deklarerar Dowden att det bästa sättet att lära sig mer om Afrika är ”att resa dit. Inte som turist i en bubbla av västerländsk lyx och säkerhet utan som en vandringsman som vill möta människor och komma dem nära. Det är lätt gjort. Afrika kan vara beroendeskapande. Les fous d’ Afrique kallar fransmännen dem, de som blir galna i Afrika.”
Själv reste han till Uganda som lärare i början av 1970-talet och har åt­erkommit sedan dess som journalist.

Dowden är galen i Afrika. Han verkar också tillhöra den kategori människor som tillmäter det självupp­levda störst värde. Det betyder inte att det blir dåligt.Tvärtom vinner mycket av det som skildras på att Dowden kan tillfoga sina personliga erfarenhe­ter. Vidden av aidstragedin blir plötsligt konkret när Dowden skriver från en by full av föräldralösa och antagligen hivsmittade barn att han bara upplevt samma känsla av uppgivenhet en gång tidigare i Afrika: nämligen under folkmordet i Rwanda.
Boken är dock inte bara eländesskildringar. Berättelserna om märkliga möten med Afrika och dess människor – rika som fattiga, mäktiga och maktlösa – är många och målande. Ibland är emellertid hoppen från personlig beskrivning till allmänna slutsatser så plötsliga att jag får känslan av att Dowden också drar för stora växlar på sina egna erfarenheter och generaliserar det som är partikulärt. Kanske beror det på hans grundtes. Dowden menar att Afrikas förbannel­se mer än någonting annat är att ing­en har velat förstå kontinentens egen- heter.
Istället har Afrika påtvingats gränser, krig, religion, utbildning, förvaltning, kultur utifrån. Afrika har setts som oförstört och formbart, som hjälpbehövande och underutvecklat, ett blankt ark istället för ett papper som redan vid européernas ankomst var fullklottrat med kultur, religion, civilisation. Kort sagt, menar Dowden, är det bara den som förstår Afri-ka som kan lösa dess problem.

Och visst, mycket talar för att Dowden har rätt. Varje förändring måste komma till stånd inifrån och vill man hjälpa en sådan förändring på traven utifrån är förståelse en förutsättning – men ibland landar Dowden, i sin iver att förklara det speciella med Afrika, snubblande nära kulturrelativism eller ren exotism.
Afrikas fattigdom och lidande må ha speciella orsaker, men kläs den i kulturell kostym blir den också lättare att ignorera, samtidigt som problem­en riskerar att cementeras. Rätten till mat, utbildning, bostad, medbestämmande är universell och det finns ingenting som säger att kampen för des- sa grundläggande rättigheter måste ta hänsyn till kulturella skillnader. Afrikaner kan ha samma nytta av erfarenheter från kamp som asiater, syd- amerikaner och européer, oberoende av på vilken geografisk plats kampen ägde rum.
Dowden kan åtminstone inte beskyllas för att ta maktens parti. Tvärt-om har han en enastående förmåga att genomskåda makten och ställa sig på de maktlösas sida. I egenskap av journalist har han besökt åtskilliga härskarresidens, men dessas vräkiga lyx relateras alltid till omgivningens gränslösa fattigdomen och framstår därmed i sin fulla smaklöshet.

Men Afrika är egentligen inte fattigt. Rikedomen begränsar sig inte till enorma naturresurser som utplundrats av först västliga regeringar och sedan västliga företag. Ledande politi-kers och affärsmäns (ofta är det sam­ma personer) residens är bara ett ex- empel på att också den afrikanska öv­erklassens utplundring av dess egna länder är enorm. En siffra anger kapitalflyktens (pengar som afrikanska medborgare placerar utomlands för att undgå skatt) omfattning till 607 miljarder dollar (4 240 miljarder kronor), vilket är mer än dubbelt så mycket som de afrikanska staternas sammanlagda statsskulder.
I framtiden förutspår Dowden att Kina kommer att spela en ännu större roll i Afrika än vad man redan gör. Delvis stämmer han in i varningsropen om Kina som en ny imperialistisk makt som har kommit för att dränera kontinenten på resurser enbart i syfte att berika sig självt.

Dowden menar att medan väst betraktar Afrika som en plats där fattigdomen ska bli historia, ser kineserna det som platsen att tjäna pengar. Skillnaden kanske handlar mer om att de europeiska staterna sedan Kalla krig­ets slut ägnat mycket möda åt tal om att kompensera för de skador som västs ekonomiska intressen orsakar. Att skuldavskrivningar kom till stånd först för fem år sedan är kanske det tydligaste exemplet på den inneboen­de motsättningen i västliga ledares ord om att lyfta Afrika ur fattigdomen å ena sidan och önskan att göra goda affärer på kontinentens bekostnad å den andra.
Kina är befriat från motsättningen mellan ekonomiska intressen och politisk fasad. För det första är stat och näringsliv ett, för det andra finns heller ingen folklig opinion att blidka. Precis som Kinas regim agerar som den önskar på hemmaplan, agerar den i Afrika. Det kan öppna upp för en brutal imperialistisk utsugning, men det kan också vara en taktik som tack vare dess relativa brist på hyckle­ri är lättare för de afrikanska staterna att bemöta. Alldeles oavsett är Kina i Afrika av samma orsak som Europa, nämligen för sin egen skull.
Framtidens ödesfråga kommer inte att vara vilken imperialistisk kraft som har störst inflytande i Afrika, ut­an om Afrikas fattiga, arbetare och bönder lyckas ta makten över sin eg­en kontinent. Detta är upp till de fackliga organisationer och folkliga rörelser som inte nämns av Dowden – och som kanske inte ännu har hunnit börja byggas.

I väntan på att Afrika ska resa sig upp genom organisering underifrån, kan vi studera monumenten över kolonialismens och imperialismens härjningar. Ett avskyvärt exempel på det är USA:s inblandning i Somalia; först på 1990-talet vid störtandet av Siyad Barre, sedan 2008 då man direkt och genom ombud bombade bort de islamiska domstolarna som, fundamentalistiska eller ej, var det närmaste ett någorlunda stabilt styre som Somalia kommit på över femton år.

Resultatet blev ett helvetiskt ka­os som de somalier som inte lyckats fly fortsatt att tvingas bevittna. I Somalia som på så många andra platser, skriver Dowden, har USA skapat precis den terrorism man påstår sig bekämpa.
Västs egennyttiga närvaro i Afrika har dock lämnat betydligt mindre dramatiska spår efter sig. Det räcker med att betrakta Afrikas vägnät. På andra platser byggs vägar för att länka samman människor och städer – i Afrika länkar vägarna samman naturfyndigheter med utskeppningsplatser så att rikedomarna kan fraktas bort från kontinenten. Det finns ingen infrastruktur för att frakta människor och varor mellan afrikanska länder och städer. För det skulle varken USA, Europa eller Kina tjäna pengar på.
Ulrika Waaranperä