Ridån dras ned för Blair

2006-10-04 13:37:21




Premiärminister Tony Blairs sista tal till Labourkongressen (i sluet av september) hälsades med varma applåder. Delegater höll upp ”hemmagjorda” plakat som deklarerade ”TB för alltid” och ”vi älskar dig Tony”. Utanför konferensen skulle hans tal ha hälsats ganska annorlunda.

Tony Blair är nu mer avskydd än vad Margaret Thatcher var de sista månaderna vid makten (Margaret Thatcher var Storbritanniens premiärminister 1979–1990 och ledare för högerpartiet Tories. Hon blev symbol för brutal högerpolitik och tvingades avgå i förtid).
Det är inte bara Blair utan Blairismen som människor är trötta på. Blair påstod i sitt tal att New Labour talar för hela folket, men samtidigt försvarade han privatiseringarna, ockupationen av Irak och Afghanistan och sin nära relation till George Bush – tre saker som majoriteten av ”folket” är extremt missnöjda med.

Brown efter Blair?

Nuvarande finansminister Gordon Brown, som kvarstår som den mest troliga efterträdaren, utnyttjade konferensen till att återigen betona att han vill fortsätta med ”Labourprojketet” och sjunger därmed Blaris refräng när det gäller huvuddragen i inrikes- och utrikespolitiken.
Browns ”radikala” förslag om att en ny, självständig styrelse ska leda NHS kommer i verkligheten att resultera i en ännu snabbare privatiseringstakt. Privatiseringar är också något Brown lovat att ”intensifiera”.
Trots ett djupgående hat mellan ”blairiter” och ”browniter”, existerar det inga ideologiska skillnader dem emellan, de liknar råttor fångade i en fälla. Käbblet i toppen har ingenting att göra med principer, men allt att göra med politiker som försöker rädda sina karriärer.
Inte desto mindre kommer det att finnas arbetare som mot alla odds hoppas att Brown bara låtsas vara en blairit och kommer att avslöja sig som en sann socialist så snart han blivit vald. Oturligt nog kommer de här illusionerna att krossas så snart Brown fortsätter med den arbetarfientliga och affärsvänliga politik han bedrivit som parlamentariker. Labour är idag ett parti för miljardärer och representerar på intet sätt arbetarklassens intressen.

De rikas New Labour

I sitt tal betonade Blair gång på gång den obrutna linjen mellan New Labour och tidigare Labourregeringar.
Blair pekade på skillnader mellan idag och tidigare och gav själv ett exempel från 1969. Då försökte dåvarande labourledaren och premiärministern Harold Wilson att införa en rad anti-fackliga lagar, men tvingades backa. Idag skulle New Labour inte backa som Wilson gjorde, sade Blair i sitt tal.
Visserligen har alltid Labourpartiets toppar gynnat näringslivets intressen. Men tidigare tvingades man att ta hänsyn och ibland anpassa sig till arbetarklassens krav.
1969 satte en rad strejker ett sådant tryck på regeringen att Wilson tvingades retirera.
Idag är situationen väldigt annorlunda inom Labourpartiet – blairiterna har helt isolerat sig från den organiserade arbetarklassen.
Fackföreningarna har knappast något inflytande inom New Labour och partikonferensen har ingen beslutsfattande makt.

Ett tomt skal

Dagens New Labour är ett tomt skal. Den officiella medlemssiffran har mer än halverats sedan 1997 och de aktiva medlemmarna är så få som någonstans mellan 10 000 och 20 000.
60 000 människor marscherade i Manchester kvällen då konferensen hölls – i protest mot ockupationen av Irak och kriget i Afghanistan och nerskärningarna och med krav på Blairs avgång. Men de här frågorna diskuterades knappt i Labourkonferensens heliga salar.
Det gäller även New Labours framtida ledarskap. Trots att detta är en fråga som förföljer partiet, men det sista man ville var att den skulle debatteras öppet bland konferensens deltagare. Som ett resultat avlägsnades sjutton motioner om Labours ledarskap från dagordningen.
Inte heller kommer det att finnas någon seriös debatt om allvarliga frågor.
Bland de resolutioner som avförts från dagordningen och som ej fick diskuteras fanns, enligt Labours representationskommitté: situationen i Irak, de nya kärnvapenmissilerna som ska ersätta de nuvarande 200 Tridentmissilerna, allmännyttans bostadsbistånd, kärnkraft, fackliga lagar, Venezuela, handikappstöd, antagningssystem, partistöd och floden Themsens vatten. Som Socialist Party har förklarat tidigare, är de demokratiska strukturer, som tidigare åtminstone gav arbetarklassen en möjlighet att göra sin röst hörd i Labourpartiet, nu helt raserade.
Socialist Party tror inte att New Labour kan återtas och argumenterar för att den enda vägen framåt för arbetarklassen är att bygga ett nytt parti som faktiskt står för deras intressen.
Sedan 1997 har Labour förlorat fyra miljoner röster – den stora majoriteten av dessa är vanemässiga Labourröstare från arbetarklassen som känner sig förråda av Labours affärsvänliga agenda.
Ett parti som förespråkar deras intressen – för miljoner och inte miljonärer – behövs.

Nytt arbetarparti

Sedan 1997 har fackföreningsledarna skänkt mer än 100 miljoner pund (över 1,3 miljarder kronor) av sina medlemmars pengar till New Labour. Det har inte köpt dem en gnutta inflytande.
Medan miljardärer adlas och belönas på andra sätt för sina skumma lån till New Labour möts arbetarna och fackföreningarna med kalla handen.
Det är dags för ett nytt arbetarparti.

Hannah Sell