Riksbankens nollränta: “Något är väldigt fel”

2014-10-30 09:49:03


Stefan Ingves

Efter Riksbankens beslut i tisdags har Sverige för första gången nollränta. Det “är inte ett tecken på att det går åt rätt håll. Snarare förstärker det känslan av att något fortfarande är väldigt fel”, konstaterade ekonomikommentatorn Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet.

Under hård kritik i flera år – från ekonomen Paul Krugman, från LO och inte minst Lars EO Svensson, som tidigare satt i Riksbankens ledning – har Riksbanken under Stefan Ingves vägrat sänka räntorna.
När det nu sker är det därför ett tecken på oro i Rikbanksledningen. Tidigare teorier håller inte och ekonomin är i ett “ganska ovanligt läge”, som Ingves uttrycker det. Dessutom sägs redan nu att nollräntan ska ligga kvar fram till 2016.
Utlösande för beslutet är den låga inflationen. I september föll konsumentprisindex i Sverige med 0,4 procent. För hela året ligger priserna i princip stilla.
Situationen är liknande i euroländerna, där nya rapporter om tysk nolltillväxt gör att oron ökar för deflation (fallande priser) och recession (krympande ekonomier). Prisfallet eller låga prisökningar späs dessutom på av att oljepriset faller.
Deflation, att priserna faller, kan vara inledningen på en period av stagnation och ekonomisk tillbakagång. Fallande investeringar och efterfrågan leder till minskad produktion och färre jobb. Detta späs på av att återbetalning av skulder blir dyrare när det är deflation. Detta är en utveckling som i över 20 år har tyngt Japan, vars ekonomi idag fortfarande är mindre än 1990.

Riksbanken försöker nu stimulera ekonomin. I sin rapport säger banken att konjunkturen förbättrats, men den är “framför allt driven av hushållens konsumtion och bostadsinvesteringar. Även framöver väntas konsumtionen vara en viktig drivkraft för tillväxten.”
Riksbanken följer därmed i spåren på andra stora centralbanker i frågan om räntan, och håller öppet om att gå vidare. I rapporten förklaras att man har “samma möjligheter som andra centralbanker att vidta ytterligare åtgärder för att öka stimulansen i penningpolitiken”. Riksbanken hänvisar till Europeiska Centralbankens nya stora köp av värdepapper som bostadskrediter och obligationer.
Paradoxen är att Riksbankens tidigare motstånd mot att sänka räntan berott på oron över bostadsbubblan. Nu konstateras att denna kommer att fortsätta växa: “Efter att skulderna som andel av disponibel inkomst legat relativt still sedan mitten av
2010 har de åter börjat stiga det senaste året… Som andel av disponibel inkomst uppgår skuldkvoten till 185 procent i slutet av 2017”.

Vad blir effekten av noll som styrränta, och kanske ytterligare åtgärder av Riksbanken? Om detta träter fortfarande ekonomer världen över. Den omedelbara effekten i andra länder har varit att aktiekurserna och fastighetspriserna stiger, dvs att nya finansbubblor skapas.
“Den signal som centralbankerna gett sedan slutet av 80-talet är att varje bubbla som spricker kommer att mötas med lite mer stimulanser. Under tiden har nya problem staplats på de gamla. Skuldsättningen i världen har ökat kraftigt sedan 2008, och om det tidigare var ett västerländskt problem är det nu globalt. Till slut fungerar inte ens nollräntor för att hålla lånemaskinen igång. Kraven på att ECB ska börja trycka pengar följer därmed manus. Och på Stefan Ingves låter det som att Riksbanken följer efter”, sammanfattar Andreas Cervenka i SvD.
Räntesänkningarna har inte hjälpt i Japans fall. Och de centralbanker som tryckt egna pengar – tusentals miljarder – har inte heller fått fart på tillväxten. Där är oron nu störst inför att uppköpen ska avvecklas. Banker och kapitalister har blivit beroende av stimulanserna.

I Sveriges fall leder nollräntan också till att kronans värde faller, vilket är medvetet. Dels kan det ge konkurrensfördelar för exporten, dels kommer det att öka priserna på importvaror och därmed öka inflationen.
En annan paradox är att den nya regeringen nyss lagt vad finansminister Magdalena Andersson kallade en “stram budget”. S+MP-regeringen satsar på att fortsätta minska statsskulden och på att budgeten ska hållas inom de mycket hårda svenska budgetreglerna, med sikte på ett överskott 2018.
Riksbankens rapport konstaterar torrt att regeringens finanspolitik väntas “dämpa tillväxten något under prognosperioden”.
Riksbanken gör därmed vad en regering borde göra, försöker stimulera ekonomin. Men bankens möjligheter är begränsade. Och eftersom Stefan Ingves misslyckats med att minska bostadsbubblan begär han nu att regeringen ska sätta upp regler, som kan bli exempelvis amorteringskrav. Detta i sin tur skulle ju motverka en del av den stimulans banken vill uppnå.
Riksbanken har inte att hantera en specifikt svensk kris. Den stora recession som inleddes i världsskala 2008 är inte över. Det är en kris som är inbyggd i kapitalismens sätt att fungera, där jakten på högsta möjliga och allt mer kortsiktiga vinster är det enda målet. De åtgärder som vidtagits avvärjde värsta scenariet, till priset av nya bubblor.
Svaret på krisen är att förstatliga bankerna och storföretagen, inklusive deras miljardvinster. Då finns möjligheten att upprätta en demokratisk planering av ekonomin, minska klyftorna och låta behoven styra.