OS och IOK har inget emot diktaturer. IOK:s ordförande mellan 1980-2001, Juan Antonio Samaranch, beskrev sig själv som ”100 procent francoist” och var idrottsminister under Francos diktatur.
När Rio de Janeiro i oktober 2009 utsågs till värdland för de Olympiska spelen (OS) år 2016 sa Brasiliens dåvarande president Lula att det var ett prov på att landet nu tillhör ”första världen” och förtjänade respekt från hela världen.Men vad innebär OS för vanligt folk i landet?
Inte ens den internationella krisen såg ut att hota framgångssagan och Lula tycktes få rätt när han sa att finansmarknadens ”tsunami” skulle komma till Brasilien som en ”vågskvalp”. Efter en kortvarig nedgång 2008-2009 växte ekonomin med starka 7,5 procent under 2010.
Men sedan dess har ekonomin gått in i en djup ekonomisk kris under de senaste två åren. ”Lulaismens” samarbetslinje, där höger och vänster enades och illusionen om att de fattigas situation kunde förbättras utan att hota de rikas inkomster, började falla samman i och med massprotesterna 2013.
Landet drabbades dessutom av historiens största gruvdammskatastrof i slutet av 2015, landets största stad São Paulo var nära en total kollaps i vattenförsörjningen och en hittills okänd sjukdom, zikaviruset, skrämde slag på befolkningen. Det ständiga rasistiska våldet mot svarta fattiga ungdomar är ett långt större problem än i USA och påminner ständigt om att det inte finns en växande social harmonisering. Rio de Janeiros polis dödar långt fler per år än hela USA:s poliskår.
Det fallande stödet för Lulas efterträdare Dilma och de stora korruptionsskandalerna har lett till en avgrundsdjup politisk kris, som har hängt över OS. Dilma har suspenderats för en pågående riksrättsprocess då hennes vicepresident Michel Temer och hans parti PMDB har huggit henne i ryggen. Han är nu tillförordnad president. Sedan han tillträdde i maj har protesterna duggat tätt och under OS-invigningen buades han ut.
Så när OS invigdes den 5 augusti var det under en ”perfekt storm” av politisk och ekonomisk kris som just i Rio har tagit sig de skarpaste uttrycken. Delstaten Rio de Janeiro befinner sig i en djup ekonomisk kris, med sjunkande skatteinkomster och skarpt sjunkande royalties för oljeutvinningen på grund av sänkta världsmarknadspriser på olja.
Knappt två månader innan spelen utlyste Rio de Janeiros guvernör, Dornelles, ett undantagstillstånd, eller ”offentligt nödläge” som det kallas, för att garantera OS genom nödlån från den federala regeringen och kunna göra nedskärningar genom dekret. Till och med OS-invigningen var hotad.
Ett stort orosmoln var att hundratusentals offentliganställda och pensionärer sedan slutet av förra året hade fått sina löner och pensioner utbetalda med stora förseningar, inklusive poliser. Man ville betala de försenade lönerna för att slippa protester under OS. Den federala regeringen ställde snabbt upp med 7,8 miljarder kronor i nödlån, men hjälper bara tillfälligt.
Sedan slutet på förra året har delstaten varit på randen till kollaps. Flera sjukhus stängdes då pengarna tog slut. En stor del av sjukvårdsavdelningarna hålls fortfarande stängda, många av dem på grund av att man har sagt upp kontrakten med städbolagen.
Inom utbildningssektorn har missnöjet varit stort. Fackföreningen för lärare och skolpersonal har i 5 månader varit ute i strejk och under en lång period ockuperades ett knappt hundratal skolor av elever.
Polisen lider av materialbrist på alla nivåer. Det vittnas om poliser som samlar pengar för att köpa mat till fångar på häktena för att det inte finns mat. Polisrapporter skrivs inte ut i brist på papper och bläck. Obduktioner ställs in då det inte finns städning.
”Säkerhetsarbetet är hemskt”, sade Rio de Janeiro-stadens borgmästare i en skarp kritik till delstatens guvernör. En månad innan OS genomförde civila poliser en protest på Rios internationella flygplats med en banderoll som lydde ”välkommen till helvetet”.
Men den ekonomiska situationen är inte en ohejdbar naturkraft. Det är kopplat till ett orättvist ekonomiskt system och medvetna beslut. Rio har ett akut underskott på 51 miljarder kronor, men mellan 2008 till 2013 gav man företagen skattelättnader på 371 miljarder kronor!
När Rio utsågs till att hålla OS var det grädden på moset efter att fotbolls-VM också skulle hållas i landet 2014. De enorma kostnaderna för båda evenemangen rättfärdigades med att det skulle innebära stora investeringar som skulle lämna ett ”arv” i form av förbättrad infrastruktur och tillväxt för framtida generationer.
Erfarenheten från fotbolls-VM 2014 visar hur falskt detta var.
Utbyggnad av kollektivtrafiken som utlovades till fotbolls-VM är fortfarande inte klara. Flera av de nya arenorna står som dyra vita elefanter och går med underskott. Projekten utformades inte för att förbättra situationen för befolkningen, utan för att passa lokala politikers intressen och ge stora byggbolag stora vinster. Och just byggbolagen har varit de största finansiärerna för de etablerade partiernas valkampanjer. Sedan år 2009 har 67 000 personer vräkts från sina hus eller slumkåkar för att lämna plats åt OS-projekten.
Istället för ekonomiskt tillväxt har landets ekonomi rasat utför efter VM och arbetslösheten ökar. Många av projekten har blivit långt dyrare än utlovat och sticker i ögonen på folk med tanke på kaoset som råder inom utbildning och sjukvård. Dessutom är i stort sett alla stora byggbolagen inblandade i den enorma korruptionshärvan som fällt både politiker och företagens vd:ar. Det är samma företag som nu tjänar nya miljarder på byggen av OS-arenor och andra projekt. Det är inte undra på att entusiasmen inför OS uteblev.
En opinionsundersökning genomförd ett par veckor innan invigningen visar att 50 procent var emot att OS genomförs i Brasilien. Hela 63 procent anser att OS är mer till nackdel än fördel för landet.
Återigen har nästan inga av löftena infriats. Det hårt nedsmutsade Guanabarabukten, där seglingstävlingar ska hållas, skulle renas. Nu får deltagarna segla i avloppsvatten med rådet att hålla munnen stängd om man trillar i. Den nya tunnelbanelinjen blev ”klar” bara efter nödlånen och blev tre gånger dyrare än budget. Bara en del av sträckan invigdes och får bara användas av de som har biljett till OS-evenemang. Efter OS kommer tunnelbanan att stängas igen för att slutföras.
Mycket är präglat av fuskbygge, vilket Australiens OS-lag fick uppleva när de möttes av icke-fungerande avlopp och el i OS-byn.
Men kanske mest talande var att den nya cykelbron, en del av ”arvet efter OS”, rasade samma dag som OS-facklan tändes i Grekland och lämnade tre döda efter sig.
Protesterna mot OS har varit mindre än mot fotbolls-VM. Det förklaras av att OS delvis har hamnat i skymundan av den ekonomiska och politiska krisen samt av de stora demonstrationer som har genomförts mot den nya olegitima regeringen.
Men de protester som har genomförts har bemötts av hårt polisförtryck. I flera städer där OS-facklan har förts fram på gatorna har det skett med starkt polisbeskydd. Eventuella demonstranter har fösts bort med gas, gummikulor och bomber. I Rio das Ostras, en stad i Rio de Janeiro-delstaten, attackerades en fredlig demonstration mot våld och våldtäkter mot kvinnor. Medlemmar i LSR (CWI i Brasilien) och andra aktivister misshandlades och anhölls av polisen.
Det beräknas att 51 000 poliser och soldater deltar i säkerhetsapparaten till en enorm kostnad.
OS fungerar som en privat rikemansklubb och omsätter enorma pengar. Sedan Samaranch, som var minister under fascistregimen under Franco i Spanien, tog över 1980 har pengarullningen bara ökat och varje OS blir bara dyrare. Trots krisen i Brasilien beräknas OS gå loss på 105 miljarder kronor. Detta för att skapa stora vinster åt lokala byggbolag och stora multinationella bolag.
Den härskande klassen har ända sedan romartiden insett hur viktigt det är med ”bröd och skådespel” för att hålla underklassen borta från kamparenan. Men frågan är inte om dagens stora evenemang tappar sitt skimmer och övergår i dekadens? Allt färre städer visar sig entusiastiska för att hålla i spelen. OS i Tokyo har drabbats av nedskärningar redan i förberedelsestadiet. Fotbolls-VM i korruptionens och förtryckets Ryssland och Qatar lär inte heller blir några höjdpunker.
OS i Brasilien lär inte heller bli ett historiskt landmärke.
OS i diktaturens tjänst
(Artikeln nedan först publicerad i Offensiv #812, den 7 augusti 2008)
De flesta olympiader har omgetts av politiska kontroverser: Berlin 1936, München 1972, Mexico City 1968, Moskva 1980, Los Angeles 1984; listan är lång. Tio dagar innan olympiska spelen öppnades i Mexico City sköt och dödade militären hundratals studentdemonstranter under ”Tlatelolcomassakern”. Mexiko var en enpartidiktatur som USA-imperialismen och andra västkapitalistmakter hade viktiga ekonomiska och strategiska band till. IOK (internationella olympiska kommittén) vägrade att stoppa 1968 års spel efter dödandet. Återigen gömde sig OS-företrädarna bakom sitt ”skilj på sport och politik”-mantra.
När IOK och dess anhängare har med diktatorer att göra rättfärdigar de detta med argumentet att OS kan hjälpa till med att föra demokratin och de mänskliga rättigheterna framåt. Man hävdar med andra ord en uttalat politisk grund för sitt handlande. Men när det kommer till kampen för demokratiska rättigheter är OS snarare en del av problemet än en del av lösningen.
Grundaren av de moderna olympiska spelen 1896 var den franska aristokraten Pierre de Coubertin. Hans vision var inte en folklig idrottsrörelse för massorna, utan en som så gott som uteslutande var till för de sysslolösa rika. Enligt adelsmän som de Coubertin var de lägre klasserna oförmögna att förstå konceptet med ”rent spel”.
Samtidigt dömdes kvinnor ut som fullständigt olämpliga att beträda sportens värld – en åsikt som inte förändrades särskilt mycket förrän efter andra världskriget. Till och med på OS i London 1948 fanns det tio gånger så många manliga som kvinnliga idrottare.
IOK tilldelade Berlin 1936 års spel två år innan Hitler kom till makten i januari 1933. Snarare än att visa sig ångerfulla kom emellertid IOK-ledarna att därefter – lidelsefullt – försvara nazisternas rätt till att hålla spelen. Då nyheterna kom om nazistisk terror riktad mot fackliga aktivister, kommunister, socialister och judar, växte maningarna till en bojkott av Berlinspelen, särskilt i USA, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Tjeckoslovakien och Nederländerna. En opinionsundersökning som gjordes 1934 visade att 42 procent av amerikanerna stödde en OS-bojkott.
Ställd inför en kris skickade USA:s olympiska kommitté sin ordförande, Avery Brundage, till Tyskland för att se till att spelen skulle hållas i enlighet med ”olympiska principer”. I själva verket var hans uppdrag att medvetet manövrera för att skjuta bojkottkampanjen i sank, vilken Brundage skyllde på ”judarna och kommunisterna”. Under sitt besök i Tyskland i september 1934 träffade han judiska idrottsmän i närvaro av tre högt uppsatta nazistpartiledare, varav en i full SS-uniform försedd med pistol. De judiska idrottsmännen fruktade för sina liv och vågade inte yttra någon som helst kritik av nazistregimen på denna intervju. Brundage återvände till USA och gav Berlinspelen sitt kraftfulla stöd.
Brundage, som senare blev IOK-ordförande (1952-72), var också en beundrare av Hitler och en öppen antisemit.
År 1980 tog Juan Antonio Samaranch, den kanske mäktigaste av IOK-ordförandena, över posten. Han beskrev sig själv som ”100 procent francoist” – en referens till Spaniens forna fascistiska diktator.
Den officiella biografin om Samaranch, som publicerades av IOK, säger inte ord om hans långa politiska karriär – att han var Francodikturens idrottsminister.
Samaranch knöt starka kontakter med Horst Dassler, arvinge till Adidasimperiet och nyckelfigur bakom kulisserna i den olympiska rörelsen. Under 1960-talet tillverkades Adidas distinkt svarta och vita fotbollar av fångar i de spanska fängelserna, under ett kontrakt som utarbetats med hjälp av Samaranch.
Denna användning av fängslad tvångsarbetskraft var en föregångare – i mycket mindre skala – till dagens globaliserade låglöneproduktionskedja.
Folkolympiaden i Barcelona 1936 i motstånd mot fascismen
Under ett kort ögonblick för 80 år sedan, i en antydan om vad hela Spanien skulle bli, blev Barcelona blickpunkten för motståndet mot fascism.
I juli 1936 kom 6 000 idrottare till Barcelona. Det var inga vanliga idrottare; de socialistiska häcklöparna och anarkistiska kulstötarna var där för att delta i Olimpiada Popular, folkolympiaden. Evenemangets officiella flagga var en symbol för enhet och jämlikhet.
Detta var den alternativa olympiaden som genomfördes för att vända uppmärksamheten från de officiella spelen som skulle hållas i Berlin och där deltagarna skulle hälsas av ”Sieg heil” och hakkorsflaggor.
Två städer, två olympiska spel. Ett som inte kom att genomföras och ett som aldrig borde ha genomförts.
Fröet till folkolympiaden såddes 1931, då Berlin tilldelades sommar-OS istället för Barcelona 1936. Men när det var dags för OS hade världen förändrats.
År 1933 hade Hitler tagit makten, OS blev en möjlighet att visa upp nazisternas makt och det man kallade ”det nya Tyskland” för världen.
Valet i Spanien 1936 blev en seger för folkfronten och den vänsterregering som bildades beslöt att bojkotta Berlin-OS och istället anordna ett alternativt OS i Barcelona. Idrottare från hela 22 länder accepterade inbjudan med stora trupper från exempelvis USA, Storbritannien och Sverige.
Men folkolympiaden kom aldrig att genomföras. Dagen före spelen inledde Spaniens fascister under general Francos ledning en resning för att störta folkfrontsregeringen. Det blev starten på det spanska inbördeskriget.
De tusentals radikala unga som kommit till Barcelona för spelen gav sitt stöd till folkfrontsregeringen, 200 av dem gick längre och stannade för att kämpa. De blev de första internationella frivilliga i det spanska inbördeskriget.
