Riv Fort Europas dödliga murar

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Kaptenen för Sea Watch 3, Carola Rakete, hotas av långt fängelsestraff. ”Brottet” är att hjälpa människor i nöd (Foto: Sinn Féin / Flickr CC).

Efter att först ha kriminaliserat flyktingar har EU-regeringarna övergått till att även kriminalisera livräddande insatser till havs och stöd till flyktingar. EU blockerar hjälpinsatser på Medelhavet och hjälporganisationer har tvingats avbryta sina sök- och räddningsinsatser. Italien och Malta har stängt sina hamnar för räddningsfartygen, som har blivit allt färre på Medelhavet – ett dödens hav. Över 12 000 flyktingar har drunknat i Medelhavet sedan 2014.

Tidigare fanns det som mest 12 sök- och räddningsfartyg som drevs av olika hjälporganisationer på Medelhavet. Idag finns det bara några få, varav ett, Sea Watch 3, i juni blev först att modigt trotsa EU-politiken och den italienska högerregeringens beslut att kriminalisera räddningsinsatser. Trots polisbåtars försök att stoppa fartyget, hot om långa fängelsestraff och dryga böter lyckades Sea Watch 3, efter 16 dagar till havs, gå i hamn på den italienska ön Lampedusa. I hamn väntade polis och fartygets kapten Carola Rakete sattes i husarrest. 
Rakete släpptes visserligen fri den 2 juli, men hotas fortfarande av att dömas till fängelse för ”medhjälp till illegal immigration”, en anklagelsepunkt som är lika absurd som rättslös. 
När blev det ett brott att rädda liv? Det finns en rad internationella konventioner som ålägger varje fartyg att hjälpa människor i sjönöd och föra dem till en säker hamn. Kuststater är också skyldiga att ha en fungerande sjöräddningstjänst samt ska se till att räddade personer sätts i land och tas till en säker plats. Libyen är ingen säker plats, utan ett land i krig och sönderfall där flyktingar hålls inlåsta i läger på obestämd tid under fruktansvärda förhållanden. 

Den 12 juni undsatte Sea Watch 53 människor på flykt utanför Libyens kust. 
Dagarna innan Sea Watch 3:s räddningsinsats hade Italiens inrikesminister Matteo Salvini från högerextrema Lega utfärdat ett dekret om böter på motsvarande 530 000 kronor om ett fartyg går in på italienskt vatten utan tillstånd.
Salvini sätter tonen för Italiens högerregering som är en koalition mellan mellan högerextrema Lega och populistiska, flyktingfientliga Femstjärnerörelsen. Enligt Salvini och regeringen utgör flyktingar ett ”hot mot rikets säkerhet” och räddningsfartyg som försöker närma sig Italiens kust gör sig skyldig till en ”krigshandling” (det var också med hänvisning till ”rikets säkerhet” som S-MP-regeringen drev igenom sina speciallagar, som nu har blivit permanenta, mot asylrätten hösten 2015). 
Det drakoniska och rasistiska dekretet hade föregåtts av att Italien för ett år sedan beslutade att stänga sina hamnar för räddningsfartygen samt att regeringen antog en lag som hotar att göra 133 000 asylsökande rättslösa. 

Även om en del EU-regeringar ibland yppar kritik mot Salvini och den italienska regeringen, vilket den tyska regeringen gjorde efter att Carola Rakete gripits (Rakete är tysk medborgare), står hela EU bakom kriminaliseringen av räddningsinsatser och stöd till flyktingar. Ifjol åtalades minst 104 personer inom EU för att ha hjälpt människor på flykt. 
I augusti 2017 beslagtogs sök- och räddningsfartyget Luventa av italienska myndigheter. Idag står fartygets tio volontärer anklagade för bland annat ”medhjälp till illegal immigration” och samarbete med flyktingsmugglare, vilket kan ge upp till 20 års fängelse. 
I maj i år dömdes sök- och räddningsfartyget MV Lifelines kapten, Claus-Peter Reisch, till böter på motsvarande 110 000 kronor av en maltesisk domstol. Formellt dömdes han för att fartyget saknade korrekta registreringsuppgifter – MS Lifeline liksom Sea Watch 3 är registrerat i Nederländerna – när det befann sig på Maltas territorialvatten. Men domen var en hämndaktion mot att fartyget räddat 234 flyktingar. 
I december förra året tvingade sök- och räddningsfartyget Aquarius som drevs av Läkare Utan Gränser och SOS Méditerranée avbryta sin verksamhet efter att under lång tid ha motarbetats av den italienska regeringen, uppbackad av andra EU-länder. 

I ett uttalande den 13 juni summerar Läkare Utan Gränser vad som hänt under de senaste 12 månaderna: 
”Minst 18 gånger har fartyg tvingats driva runt på havet utan att få tillstånd att lägga till i en hamn. Sammanlagt har fartygen väntat i 140 dagar – över fyra månader – medan 2 443 män, kvinnor och barn varit tvungna att vänta på att EU-ledare debatterar deras framtid. Kriminaliseringen av livräddande insatser till havs påverkar inte enbart hjälporganisationernas sök- och räddningsfartyg. Det undergräver själva principen om att människor i sjönöd ska få hjälp.
Både handelsfartyg och militära fartyg är allt mindre benägna att komma till undsättning, eftersom de riskerar att bli drivande på havet och nekas en säker hamn där de kan lägga till. Handelsfartyg hamnar i en väldigt svår sits då de antingen riskerar ett liknande dödläge eller tvingas föra tillbaka de utsatta människorna till Libyen och då samtidigt bryta mot internationell rätt”. 
Enligt EU och den italienska regeringen, som outsourcat räddningsarbetet till Libyens kustbevakning, ska flyktingar som räddas till havs föras tillbaka till Libyen. Men Sea Watch 3 besättning gjorde det enda rätta, vägrade underkasta sig och gick i hamn i Lampedusa.
Libyen är ett land i blodigt sönderfall och som nu skakas av upptrappat inbördeskrig där de stridande miliserna, understödda av imperialistiska makter och regimer, slåss om kontrollen över landets oljerikedomar. 

Risken för att flyktingar dör på Medelhavet har aldrig varit större än nu och det i ett läge när allt fler kommer att försöka fly krigets Libyen.

Det är med stort folkligt stöd i inte minst Tyskland som Sea Watch 3 trotsade EU-politiken. Flera tyska städer hade innan fartyget gick i hamn sagt att de var beredda att ta emot de undsatta flyktingarna. I Tyskland startades också en insamling för att betala eventuella böter; på mindre än ett dygn hade mer än 5 miljoner kronor samlats in och under den gångna helgen demonstrerade 40 000 runt om i Tyskland för säkra flyktvägar till Europa.
Flyktingsolidariteten lever, om än tillbakapressad av högerpolitikens ständiga attacker och skuldbeläggning av flyktingar.
Det finns också en växande opinion mot att EU tar hjälp av diktaturer, miliser och exempelvis den libyska kustbevakningen för att befästa Fort Europas utvidgade gränser. EU-regeringarna är medskyldiga till övergreppen mot flyktingar i Libyen där läget under de senaste månaderna snabbt har förvärrats.
”Människorättsorganisationer hade redan varnat om förfärliga inhumana förhållanden då krigsherren Haftar anföll huvudstaden för tre månader sedan, och kriget i Libyen trappades upp. Om möjligt har situationen nu blivit ännu värre” (Sydsvenskan den 4 juli).

I våras inledde Haftar och hans milis (LNA), som sedan ett par år tillbaka kontrollerar landets östra och södra delar, en ny storskalig militär offensiv för att störta den så kallade regeringen av rivaliserande miliser som EU stödjer och betalar för att flyktingar inte ska försöka nå Europa. EU-landet Frankrike vill dock att Haftars milis blir Fort Europas gränsvakter. ”I tysthet backar Frankrike upp Haftar och hoppas att han ska ge någon form av stabilitet i detta laglösa land och stoppa flyktingar från att komma till Europa” (brittiska Independent den 15 juni). 
I förra veckan träffades en av flyktingförläggningarna i Libyens huvudstad Tripoli. Minst 53 personer dog och drygt ett hundratal skadades. Flyktingförläggningens vakter sköt mot de som försökte söka skydd. 

Mot bakgrund av de upptrappade väpnade striderna i Libyen, som riskerar att bli inledningen till ett långt blodigt krig, blir EU:s påstående om att Libyen är säkert än mer hårresande och lögnaktigt. 
Det pågående striderna i Libyen har skördat hundratals civila offer och tvingat uppemot 75 000 att fly sina hem. I stridsområdena eller i dess omedelbara närhet finns också flera flyktingläger dit de som har försökt nå Europa förts. I dessa flyktingläger mitt i striderna hålls omkring 3 400 flyktingar inlåsta. 
De helvetiska villkoren i Libyens flyktingläger, som drivs av miliser som också är flyktingsmugglare och slavhandlare, är väldokumenterade. Det finns en rad rapporter som vittnar om systematiska övergrepp, våldtäkter, tortyr, svält, och att flyktingar till och med sålts som slavar.

– De flyktingar och migranter som intervjuades vittnar om hur människor stoppades av den EU-­stödda libyska kustbevakningen och skickades tillbaka till läger i Libyen där tortyr är vanligt förekommande. Europeiska regeringar är väl medvetna om de övergrepp som begås i förvaren. 
Det sa Matteo de Bellis vid Amnesty International i samband med att Amnesty och Human Rights Watch presenterade en handlingsplan, som innehöll en rad åtgärder för att skydda mänskliga rättigheter för de flyktingar som tar sig över Medelhavet, inför mötet med EU:s inrikesministrar den 7 mars. Handlingsplanen ignorerades helt av de församlade ministrarna. 
Dryga två veckor senare (den 27 mars) rapporterade SVT att ”EU avslutar nu tills vidare sin gemensamma insats med fartyg på Medelhavet för att stoppa smugglare och rädda migranter. Det kommande halvåret kommer EU endast att fortsätta med luftspaning och i övrigt överlåta åt Libyen att bevaka gränsen vid vattnet. Det är Italien och Ungern som drivit på att hela insatsen bantas rejält och att all EU-gemensam aktivitet till havs upphör”. 
Risken för att flyktingar dör på Medelhavet har aldrig varit så stor som nu och det i ett läge när allt fler kommer att försöka fly krigets Libyen. 

EU-murarna och den skärpta högerpolitiken på alla områden – mot välfärd, arbetares löne- och arbetsvillkor, flyktingars rättigheter och allt större doser av nationalism – har drastiskt minskat antalet flyktingar till Europa samtidigt som antalet flyktingar i världen aldrig har varit så många sedan andra världskrigets slut 1945. Mer än 70 miljoner människor är idag på flykt undan krig, förtryck, fattigdom och klimatrelaterade katastrofer. 
De stora flertalet av världens flyktingar, 85 procent, försöker överleva i världens fattigaste länder eller i vad FN benämner som medelinkomstländer. Under 2018 var det endast 150 000 av världens flyktingar som lyckades nå Europa, den lägsta siffran på fem år. Första halvåret i år var det drygt 36 000, att jämföra med att antalet flyktingar globalt i snitt ökar med 37 000 per dag.
Fort Europas murar har gjort den relativt korta havsfärden från Nordafrika kust till Europa till världens farligaste flyktväg, men det är den enda som återstår efter att EU med hjälp av Turkiets diktatoriska regim under Erdoğans ledning stängt den så kallade Balkanrutten. 
Det finns heller inga legala, säkra vägar in till Europa. Under årets första fyra månader drunknade en av åtta flyktingar i Medelhavet i sina försök att nå Europa. År 2016 var det en av 43. 

Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv säger:
• Riv Fort Europas murar. Säkra vägar till Europa för flyktingar. Riv upp EU:s avtal och samarbete med Afghanistan, Libyen, Sudan och Turkiet. Stoppa militariseringen av flyktingpolitiken och kriminaliseringen av stöd- och räddningsinsatser. 
• Återinför asylrätten. Nej till tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller – ja till permanenta uppehållstillstånd och familje­återförening.
• Masskampanjer mot rasism och skuldbeläggning av flyktingar.
• Gemensam kamp för jobb, välfärd och bostad åt alla – låt storföretag, banker och rika betala.
• Global kamp mot imperialismens plundring och militarism – för en socialistisk värld i fred och frihet.