Rock´n roll med Nationalteatern

2006-07-28 14:51:47




Inför 7 000 medsjungande åskådare drog Nationalteatern igång sin sommarturné på stora scenen på Liseberg 31 maj. Trots att de spelat samma gamla låtar i drygt trettio år fortsätter Nationalteatern att spela rock’n’ roll, och de håller inte på att dö.

Människorna på plats var allt från föräldrar med barnen på axlarna till ungdomar med det mest obskyra klädvalet.
Nationalteatern har helt enkelt blivit folkliga, inte i en nödvändigtvis negativ bemärkelse – de har fortfarande glöd och ingen stämpel av kommersialism. Texterna är desamma om droger och klassklyftor, saker vi idag bara har mer av än på 1970-talet.

Energin kvar

De gamla medlemmarna Ulf Dageby, Nikke Ström och Håkan Nyberg, som hängt kvar genom decennierna, visade att de fortfarande har energin kvar. Nog för att de idag snarare är farbröder av vår tid, så kan de ännu locka och få igång barn av vår tid, och få äldre publik att känna något mer än bara nostalgi.
Efter den väl genomförda inledningen av Barn av vår tid fortsatte de något slarvigt med Sent en lördag kväll, men efter Livet är en fest blev intrycket desto kraftfullare ju längre de spelade. Gitarristen Håkan Svensson utmärkte de klassiska styckena med en ny pondus och skänkte en fränare lyster över verken som man annars inte mindes ha hört i skivspelaren där hemma. Den sedan förra året nytillkomna sångaren Mattias Hellberg fortsätter att ge orkestern den vitala fräckhet som just sådan här tungt svängande progg kan behöva efter trettio år på nacken, även om han än så länge inte kan få till det göteborgska tonfallet som det ska låta.

Toner som håller

Spelningens klimax nåddes om inte i Kolla kolla, så när Jaqee gästade med sin ypperliga sång i Hannah från Arlöv, som gav en upprymd känsla av toner som kom att hålla i lång tid framöver. Tur var väl det, för likt många andra spelningar på just Liseberg varade bandets framträdande inte mer än en dryg timme – vilket olyckligtvis lämnade flera av de starkaste korten ospelade, bland annat den nästan tio minuter långa Rövarkungens ö.
Mest märktes nog avsaknaden av den alltid så mästerliga Doin’ the omoralisk schlagerfestival, som trots påtryckningar från publiken inte spelades. Även om man inte fått höra något nytt, så minns man eftertrycket av både stil och säkerhet, och trots motsägelsen mellan textinnehåll och orkesterns numera folkliga status, är musiken fortfarande progressiv i ordets rätta bemärkelse.

Peter Henriksson