Kvällen bjuder på en hel del överraskningar och de allra flesta besökarna är nog med om saker de aldrig gjort förut. Vissa bitar är dock helt tvärtom: för igenkännande. SVT:s Debatt går att stänga av via fjärrkontrollen, det går tyvärr inte med Rörelsens direktsändning. Istället erbjuds en frihet som man saknar i TV-soffan: att själv delta i samtalet.
Rörelsen är på riktigt. Man snuvas på sin verklighetsflykt då det är mer politik än skådespeleri. Hanna Borglund och Lisa Färnström (idé, manus och regi) vill uppenbarligen att föreställningen ska sätta igång tankar – frågor som läses upp av skådespelarna. Och de lyckas. Fast i mitt fall tänker jag vidare mer på formen politisk teater än på klimathotet som pjäsen kretsar kring.
På något vis blir skapandet mer bestående och närvarande när det sammanfaller med politiken. Rollerna är ersatta av aktivister och publiken är också en aktiv del av skapandet, här och nu samt den fortsatta Rörelsen.
Namnet är vackert för att det är så mångtydigt. Det är inte precis så att vi sitter still eller har satt punkt. Vi tänker fortsätta.
”Katastrofen är redan här. Den pågår varje dag på andra håll i världen och den påverkar oss”, ropar en av klimatdemonstranterna ut i pjäsen. Även här gör Borglund/Färnström och de andra i ensemblen något väldigt viktigt. De väcker klimatfrågan till liv. Alla pratade om den för tre år sedan. Efter FN:s misslyckande i Köpenhamn blev det tyst som i graven. Och uppvärmningen bara fortgår.
I programbladets utdrag från Världsbankens rapport 2012 beskrivs de plus fyra grader C som jorden går mot: ”Likaså har hoten mot människans hälsa, så som värmeböljor, undernäring och minskande kvalitet på dricksvattnet potential att pressa hälso- och sjukvårdssystemen till en punkt där anpassning inte längre är möjlig, och flykt är det enda kvarvarande alternativet”.
Även dessa frågor fortsätter förstås att surra efter teaterbesöket. En ur mitt sällskap tyckte att hon skulle ha blivit mer deltagande om det inte vore så att alla verkade tycka så lika. En annan slår sällskapet med häpnad och beundran genom att berätta att hon varje månad står utanför riksdagen med bilder på sina barnbarn för att påverka riksdagsmännen att göra mer. Själv är jag lite skakad över att det ändå var så pass många som tyckte att det kan vara en lösning att människan inte finns på planeten om 200 år.
Elin Gauffin