En borgerlig regering kan vid ett snabbt ögonkast verka vara hbt-rörelsens bästa vän. Reinfeldt talade ju på Pride för några år sen, miljöminister Andreas Carlgren (c) är den första öppet homosexuella ministern i Sverige och migrationsminister Tobias Billström (m) den första bisexuella. Men skenet bedrar, och hbt-rörelsen är inte behjälplig av illusioner om några högavlönade riksdagspolitiker. Det som krävs är tvärtom att rörelsen själv på nytt tar upp kampen mot homofobi och sexism.Till skillnad från tidigare årtionden är hbt-rörelsen idag inte lika utpräglat kampinriktad, och därmed mer ofarlig för etablissemanget.
Men vad händer om etablissemanget vänder hbt-rörelsen ryggen såsom de gjorde med kvinnokampen efter den så kallade dokumentären ”Könskriget”? Om man inte längre får in sponsorpengar och positiva skriverier i media, vilka kanaler har man då att bedriva kamp?
Vad hbt-rörelsen måste göra är att börja kämpa på basplanet igen.
Pride ska vara ett glättigt spektakel där företag kan slåss om ”rosa pengar” d v s den homosexuella medelklassens köpkraft, och då särskilt bögarnas. För även om man pratar om hbt är det just unga homosexuella män från medelklassen som dominerar mediabilden – alltför ofta även i gay-rörelsens egna tidningar.
Det är egentligen föga förvånade att könsförtrycket finns även inom hbt-världen även om man kunde hoppas på att den genom sitt ifrågasättande av könsroller skulle vara mer medveten. När svennebögen nu accepteras av etablissemanget verkar dennes solidaritet gentemot flator och transpersoner bli svagare, mer normöverskridande handlingar tystas ner och bilden av en samkönad kärnfamilj som allas målsättning växer fram.
Reinfeldt ändrar sig?
Moderaterna kommer troligen att ta ställning för ett könsneutralt äktenskap på sin partistämma i höst, vilket skulle göra kristdemokraterna (kd) till det enda partiet i riksdagen som är emot. Men det var inte länge sedan Reinfeldt med vänner röstade nej till internationella adoptioner för homosexuella par, inseminering för lesbiska, samt en inkludering av förföljelse på grund av sexuell läggning i flyktingbegreppet.Att ha Hägglund som socialminister med stort inflytande över ’familjepolitiken’ känns också allt annat än betryggande och i kristdemokraternas mörka inre finns det gott om extremhomofoba krafter. En förhoppningsvis inte alltför inflytelserik kristdemokrat – Stephen Alm – argumenterade den 30 juni i Kristianstadsbladet för att kd borde fälla regeringen om den röstar för ett könsneutralt äktenskap.
Stephen Alm är måhända en isolerad tok. Mer oroande är det när tre kristdemokratiska (bl a Alf Svensson) och två moderata riksdagsmän, samt f d statsministern Thorbjörn Fälldin (c) skriver ett brandtal till försvar för den patriarkala kärnfamiljen den 1 juni på DN debatt.
Homofobiskt utspel
Det är enligt dem ”ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel” ty ”det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.” Det är nästan rörande att se hur de vurmar för den institution vars namn härstammar från det latinska ordet familia – ”samtliga en man tillhörande anhöriga, slavar och förmögenheter”.Föga förvånande är det därför att samma partier nu inför två mycket patriarkala ”reformer” – vårdnadsbidrag och subventionering av ”hushållsnära tjänster”, eller mer sanningsenligt – pigavdrag.
Pigavdraget signalerar en återgång till 1800-talets tjänstehjonssamhälle, där kvinnor kommer tvingas att ensamma arbeta i de rikas hem på deras villkor. Självklart spär detta på de traditionella könsrollerna.
Vårdnadsbidraget är om möjligt än värre, då man bidragsvägen försöker återuppväcka hemmafrun.
Fjolliga bögar, butchflator och transor är självklart på kollitionskurs med patriarkatets värderingar, vilket är anledningen till att de upplevs som så provocerande av dem som vurmar för traditionerna.
Kampen mot könsroller är, eller borde vara, en central fråga för hbt-rörelsen.
Masskampanjen 1979
Ett bra exempel är RFSL:s masskampanj 1979, när man ockuperade socialstyrelsens kontor och folk ringde sina chefer över hela landet och berättade att de inte kunde arbeta då de kände sig ”lite homosexuella idag” – i protest mot att homosexualitet stod registrerat som en sjukdom hos socialstyrelsen!En brinnande fråga idag är att hela hbt-rörelsen borde vara med och mobilisera mot nazisternas olika tillställningar. Antalet hatbrott ökade med 21 procent 2006 mot året innan, och nazister står för majoriteten av dem. Från regeringens sida kan man nämligen inte vänta sig mycket hjälp – hatbrott tas nu bort från polisutbildningen – samtidigt som tre fjärdedelar av alla hbt-personer som utsatts för hatbrott struntar i att anmäla av rädsla för ett homofobiskt bemötande av polisen.
Ensam har gayrörelsen sällan vunnit segrar. Det var mot bakgrund av arbetarkamp, Vietnamrörelsen, kvinnokamp och black power som bögar och flator proklamerade Gay Power i Stonewall 1969. (se sid 6)
Första gången som samkönat sex tilläts i lag var i Ryssland 1917. Det skedde en knapp månad efter att arbetarna tagit makten. På samma sätt tog hbt-rörelsen steg bakåt under Thatcher och Reagans tid.
Det självklara tillfället för gayrörelsen att växa och knyta an till andra delar av samhället som ser behoven av förändring är den 18 september – den landsomfattande protestdagen mot regeringen. För de uppskattningsvis 10 procent av Sveriges befolkning – alltså nästan en miljon personer – som i olika grad kan identifiera sig med hbt-personer är inte alla välbetalda schlagerstjärnor. En andra karensdag samt försämringar i sjukersättningen drabbar alla sjuka. Bland de som sjukskriver sig på grund av psykisk ohälsa är hbt-personer överrepresenterade, till stor del beroende på diskriminering/homofobi på jobbet, enligt en undersökning utförd av statens folkhälsoinstitut 2006.
Högerpolitiken går fel
Att göra kraftiga nedskärningar på Arbetsmiljöverket är inte direkt steg i rätt riktning. Kötiderna till kirurgisk könskorrigering minskar inte när vårdens resurser dras in. Och om den censurerade queerutsällningen i Milano, med påven utklädd till transa, skulle komma Stockholm skulle besökarna behöva betala inträde.Med Prideområdet i innerstaden och biljetter för 650 kronor, utestänger man många arbetarklassungdomar från förorterna, speciellt dem som funderar på sin sexualitet och skulle behöva stöd för att komma ut.
Nikolaj Cyon
