Rosa Luxemburg: Sociala reformer eller revolution?, del 1

2010-07-07 12:07:25




Om det är sant, att teorier är spegel­bilder i människohjärnan av den synliga världens fenomen, då måste man beträffande Eduard Bernsteins teori tillfoga, att spegelbilderna är upp- och nervända.
Enligt Bernstein blir det allt mera osannolikt att kapitalismen kommer att bryta samman, eftersom å ena si­dan det kapitalistiska systemet utveck­lar sig i riktning mot en allt större anpassningsförmåga, under det att å andra sidan produktionen blir allt me­ra differentierad.
Enligt Bernsteins åsikt bevisas kapitalismens anpassningsförmåga av följande tre fenomen: för det första har de allmänna kriserna försvunnit tack vare utvecklingen inom kreditsy­stem, företagarorganisationer, kommunikationer och nyhetsförmedling; för det andra är medelklassen motståndskraftigare, eftersom produktionsgrenarna kontinuerligt differen- tieras, och eftersom breda skikt av proletariatet kommit upp till medel­klassnivå; för det tredje har proletari­atets ekonomiska och politiska situa- tion förbättrats genom fackföreningarnas kamp.

Detta resulterar beträffande socialdemokratins praktiska kamp i följande direktiv: partiet skall inte inrikta sig på ett övertagande av den politiska statsmakten, utan på att förbättra arbetarklassens situation och på att genomföra socialismen genom en grad- vis utvidgad kontroll över samhället, varvid fackföreningsprincipen bör förverkligas steg för steg. Socialismen skall alltså inte genomföras under ett socialt och politiskt kristillstånd.
Bernstein själv ser intet nytt i sin framställning, utan anser, att den stämmer överens både med vissa yttranden av Marx och Engels och med socialdemokratins allmänna inrikt­ning. Enligt vår åsikt kan man emellertid knappast förneka, att Bern- steins uppfattning står i principiell motsättning till den vetenskapliga socialismens tankegångar.
Om man kunde sammanfatta hela Bernsteins revision i tesen, att den kapitalistiska utvecklingen sker mycket långsammare, än man hittills brukat tro, så skulle detta i praktiken endast betyda, att proletariatets politiska maktövertagande skulle uppskjutas, och härur kunde man på sin höjd dra den slutsatsen, att striden skulle kun­na utkämpas i något lugnare tempo.
Det kan man emellertid inte. Vad Bernstein har ifrågasatt, är inte utvecklingstempot, utan själva utvecklingsprocessen i det kapitalistiska samhället och härmed övergången till en socialistisk samhällsordning.
Då den socialistiska teorin hittills har antagit, att ett allmänt, förödande kristillstånd skulle utgöra utgångspunkten för en socialistisk omvälvning, måste man enligt vår åsikt sär- skilja två ting: den häri inneslutna grundtanken och dess yttre form.
Tanken är den, att den kapitalistiska samhällsordningen av sig själv, i kraft av sina inneboende motsättningar skulle skapa den punkt, där den spårar ur och helt enkelt blir omöjlig. Man hade helt visst goda skäl att tänka sig denna punkt som en allmän, förödande handelskris, men det­ta är icke desto mindre oviktigt och oväsentligt för grundtanken själv.

Socialismens vetenskapliga grundvalar stöder sig ju som bekant på tre resultat av den kapitalistiska utvecklingen: för det första den kapitalistiska ekonomins växande anarki, vilken oundvikligen leder till dess undergång; för det andra produktionsprocessens fortskridande socialise- ring, som skapar positiva utgångspunkter för den framtida sociala ordningen, och för det tredje proletari- atets ökande organisering och klassmedvetande, vilka utgör den aktiva faktorn i den förestående omvälvningen.
Det är den första av den vetenskapliga socialismens ovannämnda hörnpelare, som Bernstein undanröjer. Han påstår nämligen, att den kapitalistiska utvecklingen icke går mot en allmän ekonomisk krasch.
Härmed förkastar han emellertid inte endast en viss form för kapitalismens undergång, utan själva undergången. Han säger uttryckligen: ”Man skulle nu kunna invända, att man, då man talar om det nuvarande samhällets sammanbrott, avser mera än en total och förstärkt affärskris, nämligen det kapitalistiska systemets fullständiga sammanbrott till följd av dess inre motsättningar.”
Och sedan svarar han: ”Ett tillnärmelsevis samtidigt totalt sammanbrott inom det nuvarande produk- tionssystemet blir allt mindre sannolikt allteftersom samhällsutvecklingen fortskrider. Ty genom denna utveckling stegras industrins anpassningsförmåga och samtidigt dess differen- tiering.”

Men då uppstår det stora problemet: Varför och hur skall vi då överhuvudtaget nå fram till målet för våra strävanden? Från den vetenskapliga socialismens ståndpunkt bevisas den socialistiska omvälvningens historiska nödvändighet framför allt av den väx-ande anarkin i det kapitalistiska systemet, och det är denna anarki som tvingar kapitalismen in i en återvänds­gränd.
Om man däremot accepterar Bernsteins åsikt, att den kapitalistiska utvecklingen inte går mot sin egen undergång, så upphör också socialismen att vara objektivt nödvändig. Av dess vetenskapliga fundament kvarstår då blott de två andra resultaten av den kapitalistiska samhällsordningen: den socialiserade produktionsprocessen och proletariatets klassmedvetande. Detta har också Bernstein klart för sig, då han säger: ”Den socialistis­ka tankevärlden förlorar (genom avskaffandet av sammanbrottsteorin) alls intet av sin förmåga att övertyga. Ty vad är vid närmare betraktande alla de här uppräknade faktorerna, som bidrar till att avskaffa eller modi-fiera de gamla kriserna? Inget annat än förutsättningar för, och delvis till och med ansatser till en socialisering av produktion och varuutbyte.”
Det behövs emellertid endast en kort diskussion för att avslöja även detta som en felaktig slutsats. Vad betyder de fenomen, som Bernstein kallar för kapitalistiska anpassningsme­del: kartell, kredit, perfekta kommuni- kationsmedel, arbetarklassens förhöj­da nivå etc?
Uppenbarligen ligger deras betydelse däri, att de undanröjer eller åtminstone mildrar den kapitalistiska ekonomins inre motsättningar och hindrar dem från att utvecklas och tillspetsas.
Sålunda innebär krisernas avskaffande ett upphävande av motsättning­en mellan produktion och varuutbyte på kapitalistisk basis; sålunda innebär arbetarklassens förhöjda nivå och dess övergång till medelklassnivå ett avtrubbande av motsättningen mellan kapital och arbete.

Då kartell, kreditväsen, fackfö­reningar etc sålunda upphäver kapitalismens motsättningar och alltså räd- dar det kapitalistiska systemet från undergång och konserverar kapitalismen – det är ju därför Bernstein kallar dem ”anpassningsmedel” – hur kan de då samtidigt utgöra ”förutsättningar för och delvis till och med ansatser till” socialism?
Uppenbarligen endast i den mån de starkare betonar produktionens sociala karaktär. Men i samma utsträckning som de bevarar produktionen i dess kapitalistiska form, å- stadkommer de också, att denna socialiserade produktions övergång till sin socialistiska form blir överflödig. Därför är de inte historiskt, utan endast begreppsmässigt ansatser och förutsättningar för den socialistiska samhällsordningen, det vill säga feno­men, om vilka vi på grundval av våra föreställningar om socialismen vet, att de är besläktade med socialismen.
I själva verket åstadkommer de emellertid, att den socialistiska omvälvningen icke blott blir fördröjd, utan rentav överflödig.
Av socialismens teoretiska fundament återstår då blott proletariatets klassmedvetande. Men klassmedvetandet är i det givna fallet inte helt enkelt en inre spegelbild av kapitalismens alltmer tillspetsade motsättningar och av dess förestående undergång – denna förhindras ju genom ”anpassningsmedlen” – utan det är endast ett ideal, vars förmåga att övertyga beror av dess egen förmodade fullkomlighet.

Kort sagt erhåller vi på det-
ta sätt en ”rent insiktsmässig” motivering för socialismens program, vilket enklare uttryckt är detsamma som en idealistisk motivering, medan den objektiva nödvändigheten, alltså: socialismen motiverad av samhällets materiella utvecklingshistoria, faller bort.
Revisionismens teori står inför
ett antingen-eller. Antingen resulterar den socialistiska omdaningen liksom förut ur inre motsättningar hos den kapitalistiska samhällsordningen, och då utvecklas motsättningarna samtidigt med denna samhällsordning, och det oundvikliga resultatet härav blir ett sammanbrott i någon form vid nå­gon tidpunkt.
I detta fall är emellertid ”anpassningsmedlen” ineffektiva, och sammanbrottsteorin håller. Eller också kan ”anpassningsmedlen” verkligen förebygga det kapitalistiska systemets sammanbrott, möjliggöra kapitalismens existens och alltså upphäva dess inre motsättningar, men då upphör socialismen att vara en historisk nödvändighet.
I detta fall kan socialismen vara vad som helst annat, men aldrig ett resultat av samhällets materiella utveckling. Detta dilemma leder till ett annat dilemma: antingen har revisionismen rätt beträffande kapitalismens utveckling, och då förvandlas den socialistiska samhällsomdaningen till en utopi, eller också är inte socialismen en utopi, men då håller inte heller teorin om ”anpassningsmedlen”. That is the question, det är frågan.
De enligt Bernstein viktigaste medlen för den kapitalistiska ekonomins anpassning är kreditväsendet, de förbättrade kommunikationsmedlen och företagarorganisationerna.

För att börja med krediten, så har den ett flertal funktioner i kapitalismens ekonomiska system. Viktigast är som bekant dess förmåga att öka produktionens möjligheter till expansion och förmedla respektive underlätta varuutbyte. Där kapitalismen i sin tendens till gränslös utvidgning når fram till privategendomens gränser, till privatkapitalets begränsade omfång, finns krediten till hands som det kapitalistiska medlet att övervinna dessa gränser. Den smälter samman många privatkapital till ett enda – aktiebolag – och ger en kapitalist rätt att förfoga över andras kapital – industriell kredit.
I form av handelskredit påskyndar den å andra sidan varuutbytet, därmed kapitalets återflöde till produktionen, och därmed hela produk- tionsprocessens cirkulation. Det är lätt att förbise den verkan, som dessa kreditens båda viktigaste funktioner har på krisbildningen.
Om krisen verkligen, som man antagit, uppstår ur motsättningen mellan å ena sidan produktionens expan- sionsförmåga och expansionstendens och å andra sidan den begränsade konsumtionsförmågan, så är kreditsystemet enligt ovanstående just det rätta sättet att så ofta som möjligt tillspetsa denna motsättning.
Kreditsystemet höjer framför allt produktionens expansionsförmåga till enorma dimensioner och utgör den inre kraft, som ständigt driver produktionen ut över marknadens gränser.
Men kreditsystemet är ett tveeggat vapen. Som faktor i produktionsprocessen bidrar det till att framkalla överproduktion, men under en kris slår det de sålunda framdrivna producerande krafterna till marken i sin egenskap av varuutbytesförmedlare.

Vid de första tecknen på stockning krymper krediten samman, lämnar varuutbytet i sticket, där varuutbyte verkligen vore av nöden, visar sig vara ineffektivt och meningslöst, där det ännu finns att tillgå, och krymper sålunda vid kristillfällen konsumtionen till ett minimum.
Förutom dessa båda viktigaste resultat har kreditsystemet ett flertal andra verkningar vid en krisbildning. Åt den enskilde kapitalisten ger det inte endast den tekniska rätten att förfoga över andras kapital, utan sporrar honom även att använda andras egendom på ett djärvt och hänsynslöst sätt i våghalsiga spekulationer.
Kreditsystemet såsom ett opålitligt medel för varuutbyte spetsar inte endast till kriser, utan underlättar även deras uppkomst och spridning, eftersom det förvandlar hela handeln till ett ytterst komplicerat och konstlat maskineri med minst möjliga mängd metallvaluta som reell grundval, och sålunda förorsakar störningar vid minsta tillbud.
Långt ifrån att vara ett medel för att undanröja eller ens lin­dra kriser, är alltså kreditsystemet en synnerligen mäktig drivkraft vid krisernas uppkomst. Och något annat vore heller inte möjligt.

Kreditsystemets speciella funktion är ju – helt allmänt uttryckt – just den, att förjaga den sista resten stabilitet ur alla kapitalistiska förhållanden och göra dem så elastiska som möjligt, att i största möjliga utsträckning göra kapitalismens krafter tänjbara, relativa och sårbara. Det ligger i öppen dag, att detta måste underlätta och tillspetsa kristillstånd, som ju inte är något annat än en periodiskt uppträdande kollision mellan den kapitalistiska ekonomins varandra motverkan- de krafter.
Detta leder oss emellertid till den andra frågan, nämligen hur kreditsystemet över huvudtaget kan uppträda som ”anpassningsmedel” för kapitalismen.

I vilket avseende eller vilken form man än tänker sig en ”anpassning" med hjälp av kreditsystemet, kan dess natur uppenbarligen endast bestå i att utjämna något konfliktförhållande in­om den kapitalistiska ekonomin, upphäva eller avtrubba någon av dess motsättningar och sålunda på någon punkt ge fritt spelrum åt de fastlåsta krafterna.
Men om något medel i dagens kapitalistiska ekonomi är ägnat att maxi-malt stegra alla dess inre motsättning- ar, så är det just krediten.
Den ökar motsättningen mellan produktionssätt och utbytessätt, emedan den driver upp produktionen till maximal nivå, men vid minsta anledning förlamar utbytet.
Den ökar motsättningen mellan produktions- och förvärvssätt, emedan den skiljer produktionen från eg­endomen, i det produktionskapitalet förvandlas till samhällsegendom, men en del av profiten däremot till ränta på kapital, det vill säga till ren privat­egendom.
Den ökar motsättningen mellan egendoms- och produktionsförhållandena, emedan den genom att expropriera många småkapitalister sam- lar enorma produktionskrafter på ett fåtal händer.
Den ökar motsättningen mellan produktionens sociala karaktär och den kapitalistiska privategendomen, i det att den nödvändiggör statlig inblandning i produktionen.
Kort sagt reproducerar kreditsystemet alla den kapitalistiska världens kardinalmotsättningar, driver dem till sin spets och påskyndar den utveckling, genom vilken dessa motsättning­ar rusar mot sin egen förintelse – sammanbrottet.

Vad krediten beträffar, så borde kapitalismens första anpassningsmedel alltså bestå i att avskaffa den, annullera den. Sådan som krediten nu är, utgör den inte något anpassningsmedel, utan i stället ett förintelsemedel av synnerligen revolutionär ver- kan.
Just denna revolutionära, överkapitalistiska karaktär hos kreditsystemet har t o m lett till socialistiskt an- strukna reformplaner, och kommit stora kreditförespråkare, som exempelvis Isaac Péreire i Frankrike, ”att synas halvt som profeter, halvt som skurkar”, för att citera Marx.
Lika ohållbart är vid närmare betraktande den kapitalistiska produktionens andra ”anpassningsmedel” – företagareförbunden [Rosa Luxemburg använder ordet företagarförbund (Unternehmerverband) för kar- teller, truster och liknande kapitalistiska monopolbildningar].
Enligt Bernstein skall de genom att reglera produktionen hejda anarkin och förebygga kriser.
Kartell- och trustutvecklingen [monopolisering] är emellertid ett fenomen, vars mångsidiga ekonomiska konsekvenser ännu ej är utforskade. Detta fenomen utgör ett problem, som endast kan lösas med hjälp av Marx lära.

Följande är emellertid klart: om man skall kunna säga, att företagarkartellerna hejdar den kapitalistiska anarkin, måste dessa karteller, truster etc först bli den allmänna, så gott som allenarådande produktionsformen. Men just detta är uteslutet genom själva kartellernas natur.
Företagarförbundens egentliga ekonomiska mål och verkan är att utesluta konkurrentföretagen inom en viss bransch och därigenom åstadkomma, att den på varumarknaden uppnådda profitmängden fördelas så, att andelen för denna bransch stiger. Organisationen kan höja profitkvoten för en viss industribransch endast på de andras bekostnad, och just därför kan den aldrig få allmän giltighet. Om dess verkningar utsträcks till alla viktigare produktionsgrenar, upphäver verkningarna sig själva.
Men också inom gränserna för sitt praktiska användningsområde motverkar företagarförbunden den indu­striella anarkins upphävande.
Den ovannämnda höjningen av profitkvoten uppnår kartellerna på den inre marknaden vanligtvis genom att låta extrakapitalet, som inte behöver användas på den inre marknaden, producera med mycket lägre profitkvot för andra länder det vill säga ge­nom att sälja sina varor mycket billi- gare i utlandet än hemma. Resultatet blir skärpt konkurrens i andra länder och ökad anarki på världsmarknaden – motsatsen till vad man vill uppnå.
Företagarförbunden som en exi­stensform för kapitalistiskt produktionssätt kan man väl till sist endast uppfatta som ett övergångsstadium, som en viss fas i kapitalismens utveckling. Ja, verkligen!
Till syvende och sidst är karteller­na egentligen det kapitalistiska produktionssättets medel att för enstaka produktionsgrenar fördröja profitkvotens fatala fall. Men vilken metod använder kartellerna för detta ändamål? I grund och botten ingen annan än den att lägga en del av det ackumulerade kapitalet i träda, det vill säga samma metod som i annan form kommer till användning under kriser.
Ett sådant botemedel liknar emellertid på håret sjukdomen själv, och det kan endast fram till en viss tidpunkt räknas som det minst onda. Om marknaden för avsättning blir mindre, i och med att världsmarknaden blir fullständigt utvecklad och utnyttjad av konkurrerande kapitalistis- ka länder – och detta kommer obestridligen att inträffa förr eller senare – då kommer det vilande kapitalet att nå ett sådant omfång, att läkemedlet självt förvandlas till sjukdom och det genom organisation starkt socialisera-de kapitalet kommer att förvandlas till privatkapital igen.
När förmågan att finna en egen plats på avsättningsmarknaden försvagats, föredrar varje kapitalmängd att försöka lyckan på egen hand.
Organisationerna måste då brista som såpbubblor och lämna fältet fritt för den fria konkurrensen i en potentierad form.

På det hela taget är alltså även kartellerna, liksom krediten, vissa utvecklingsfaser, som i sista hand bidrar till att öka anarkin i den kapitalistiska världen och bringa alla dess inre motsättningar till uttryck och till mognad. De skärper motsättningen mellan produktionssätt och utbytessätt, i det de driver kampen mellan producent och konsument till sin spets, vilket märks med särskild styrka i USA. De skärper vidare motsättningen mellan produktions- och förvärvssätt, i det de ställer arbetarklassen inför det organiserade kapitalets övermakt i dess brutalaste form och sålunda maximalt ökar motsättningen mellan kapital och arbete.
Slutligen skärper kartellerna även motsättningen mellan den kapitalistiska världsekonomins internationella karaktär och den kapitalistiska statens nationella karaktär, emedan de förorsakar ett allmänt tullkrig och sålunda driver motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna till sin spets. Därtill kommer även kartellernas direkta, ytterst revolutionära verkan på produktionens koncentration och teknis­ka fulländning etc.
I en fotnot i Kapitalet: tredje boken skriver F. Engels år 1894: ”Sedan ovanstående skrevs (1865), har konkurrensen på världsmarknaden stegrats betydligt genom industrins snab- ba utveckling i alla kulturländer, och särskilt då i Amerika och Tyskland. Även kapitalisterna själva är i dag o­behagligt medvetna om att de snabbt och enormt svällande moderna produktionskrafterna för var dag växer allt högre över huvudet på de lagar för varuutbytet, inom vilkas gränser de skulle rymmas. Detta medvetande yttrar sig framför allt i två symptom. För det första i den nymodiga, allmänna manin på skyddstullar, vilken skiljer sig från de gamla skyddstullar­na främst därigenom att de ger mest skydd åt just de exportkraftiga artiklarna. För det andra i kartellerna (truster) av fabrikanter inom stora delar av produktionen, vilka är avsed­da att reglera produktionen och därmed priserna och profiten. Det är gi- vet, att sådana experiment endast kan genomföras, om det ekonomiska klimatet är relativt gynnsamt. Första bästa storm måste kullkasta dem och bevisa, att det inte är kapitalistklassen, som är kallad att åstadkomma den välbehövliga produktionsregleringen. Tills vidare tjänar dessa karteller endast till att ombesörja, att de små uppslukas av de stora ännu snabbare än förut.”

Alltså är karteller
och truster i sin slutliga effekt på den kapitalistiska ekonomin ingalunda några ”anpassningsmedel”, som skulle kunna utplå­na motsättningar, utan tvärtom några av de medel, som kapitalismen själv skapat för att stegra anarkin, för att bringa sina inneboende motsättningar till ett avgörande, för att påskynda sin egen undergång.
Men om kreditväsen, karteller och liknande företeelser inte kan avskaffa den kapitalistiska ekonomins anarki, hur kan det då komma sig, att vi inte har haft någon allmän handelskris på tjugo år – inte sedan 1873? Är inte detta ett tecken på att det kapitalistis­ka produktionssättet åtminstone i huvudsak ”anpassat” sig till samhällets behov, och på att Marx analys är för­åldrad?
Svaret följde direkt på frågan. Bernstein hade knappast hunnit förkasta Marx kristeori år 1898, förrän en häftig allmän kris utbröt åt 1900, och år 1907, sju år senare, drabbades världsmarknaden av en ny kris, som hade sitt ursprung i USA. Sålunda slog fakta själva teorin om kapitalismens ”anpassning” till marken. Därmed stod också klart, att de, som förkastade Marx’ kristeori, därför att krisen hade ”uteblivit” två gånger, ha­de förväxlat denna teoris kärna med en oväsentlig yttre detalj, nämligen den tioåriga cykeln. Då Marx och En­gels på 1860- och 1870-talen talade om den moderna kapitalistiska indu­strins tioåriga cykliska förlopp, var detta ett enkelt konstaterande av fak­ta. Dessa fakta vilade emellertid inte på några naturlagar, utan på en viss serie historiska omständigheter, som var förbundna med den unga kapitalismens ryckiga expansion.
Hypotesen att den kapitalistiska produktionen skulle kunna ”anpassa” sig till varuutbytet förutsätter ett av två ting: antingen att världsmarknaden växer obegränsat och oändligt, eller att produktivkrafterna hindras från att växa över marknadens gränser. Det första är en fysisk omöjlighet, mot det senare talar det faktum, att det ständigt på alla produktionsområden sker tekniska omvälvningar, som varje dag framkallar nya produktivkrafter. (…)

Bernstein förkastar ”sammanbrottsteorin” som det historiska sättet att förverkliga det socialistiska samhället. Vilken väg anbefaller då ”teorin om den kapitalistiska anpassning- en”? Bernstein har endast antydnings­vis besvarat denna fråga, Konrad Schmidt [ekonom som tidigt kom att tillhöra socialdemokratins högerflygel] har försökt ge en utförligare tolkning av Bernsteins åsikter. Enligt ho- nom kommer ”fackföreningskampen och den politiska kampen för sociala reformer” att medföra ”en allt mera vidsträckt samhällskontroll över produktionsvillkoren”, och ”kapitalägarens rättigheter kommer genom lag- stiftningen att inskränkas mer och mer, tills han degraderats till förvaltare”. Slutligen ”fråntar man den nu foglige kapitalisten, som ser sin egendom bli allt värdelösare, rätten att leda och förvalta företaget”, och har då genomfört det socialiserade företaget.
Sålunda är fackföreningar, sociala reformer och, enligt Bernstein, statens politiska demokratisering, de me­del, med vilka man successivt skall ge- nomföra socialismen. (…)

Fackföreningarnas verksamhet inskränker sig alltså i huvudsak till lönekamp och förkortning av arbetstiden, det vill säga till att reglera det kapitalistiska utsugandet efter marknadsförhållandena; enligt tingens na­tur har de ingen möjlighet att inverka på produktionsprocessen.
Fackföreningarnas utveckling går         t o m i rakt motsatt riktning mot den Konrad Schmidt antar, nämligen mot att helt lösa arbetsmarknaden från dess direkta relation till den övriga varumarknaden. Mest betecknande är härvidlag, att försöken att åtminstone passivt bringa arbetskontrakten i o­medelbar relation till den allmänna produktionssituationen, numera är föråldrade på grund av systemet med glidande lönelistor. De engelska trade unions [fackföreningar] tar också alltmera avstånd från dylika strävanden.
Men inte heller inom sin faktiska inflytelsesfär går fackföreningsrörelsen, som teorin om kapitalets anpassning förutsätter, mot en oinskränkt expansion. Tvärtom! Om man betraktar den sociala utvecklingen i stort, kan man inte undgå att inse, att vi ingalunda går mot tider av segerrik maktutveckling, utan tvärtom mot växande svårigheter för fackföreningsrörelsen.
När industrins utveckling nått sin höjdpunkt, och kapitalet på världsmarknaden beträder ”den sluttande vägen”, blir den fackliga kampen dubbelt så svår: för det första försämras de objektiva marknadskon­junkturerna för arbetskraft, emedan efterfrågan då ökar långsammare än tillgången, och för det andra tillskansar sig kapitalet självt för att gottgöra förlusterna på världsmarknaden alltmera av den produktandel, som tillkommer arbetarna. Reducerade ar- betslöner är ju en av de viktigaste metoderna att förhindra profitkvotens sjunkande!
I England kan vi redan se begynnelsen av fackföreningsrörelsens and­ra stadium. Rörelsen reduceras där av nödtvång alltmer till att endast försvara förut uppnådda positioner, och även detta blir allt svårare. Den politiska och socialistiska klasskampens uppsving måste utgöra motpolen till den här skildrade allmänna utvecklingen. (…)

Den andra förutsättningen för socialismens successiva genomföran­de är hos Bernstein statens utveckling till samhälle. Att den nuvarande staten är en klasstat är en utnött sanning. Emellertid skall enligt vår åsikt även denna sats, liksom allt, som rör det kapitalistiska samhället, inte uppfattas som en absolut sanning, utan betraktas i sammanhang med den löpande utvecklingen.
Med bourgeoisins politiska seger blev staten en kapitalistisk stat. Den kapitalistiska utvecklingen i sig förän­drar ju i väsentlig utsträckning denna stats natur, emedan den utvidgar dess inflytelsesfär, ständigt ger den nya funktioner och nödvändiggör statlig inblandning och kontroll speciellt i fråga om det ekonomiska livet. Såtillvida sker förberedelser för statens kommande sammansmältning med samhället, staten återbördar så att sä­ga sina funktioner till samhället.
I denna bemärkelse kan man ock­så säga att den kapitalistiska staten utvecklas i riktning mot ett samhälle, och såtillvida är arbetarskyddet, som Marx säger, ”samhällets” första medvetna ingrepp i den sociala livsproces­sen. På denna sats stöder sig Bern- stein också.
Men å andra sidan sker genom denna kapitalistiska utveckling en annan omvandling av statens väsen. Först och främst är staten av i dag en organisation för den härskande kapitalistklassen. Om staten i samhällsutvecklingens intresse övertar vissa all- männyttiga funktioner, så sker detta endast emedan dessa allmänna intressen och samhällsutvecklingen stämmer överens med den härskande klas- sens allmänna intressen.
Men denna harmoni varar endast till en viss tidpunkt i den kapitalistiska utvecklingen. När utvecklingen nått en viss höjdpunkt, börjar kapitalistklassens och det ekonomiska framåtskridandets intressen att gå isär, också ur kapitalismens synvinkel.  (…)

Bernsteins teori rycker bort det socialistiska programmets materiella grundvalar och ställer det på en ideell basis. Detta rör socialismens teoretis­ka fundament. Men hur ser teorin ut, om den omsätts i praktiken? Formellt sett skiljer den sig till en början inte alls från hittills bruklig praxis i den socialistiska kampen.
Fackföreningar, kamp för sociala reformer och för en demokratisering av de politiska institutionerna är ju vad som även annars formellt kännetecknar den socialdemokratiska partiverksamheten. Skillnaden ligger alltså inte i vad som göres, men väl i hur detta göres.

Under nuvarande förhållanden uppfattas fackförenings- och parlamentsstriderna som metoder att successivt uppfostra proletariatet och le- da det fram till ett politiskt maktövertagande.
Enligt revisionisterna är detta maktövertagande omöjligt och meningslöst, och striderna skall endast utkämpas med tanke på omedelbara resultat, det vill säga en förbättring av arbetarnas materiella situation, en successiv inskränkning av den kapitalistiska utsugningen och en expansion av samhällskontrollen.
Om vi bortser från målet att förbättra arbetarnas situation, eftersom det är gemensamt för båda uppfattningarna, den hittills brukliga och den revisionistiska, så ligger hela skillnaden kort sagt i detta: enligt den gäng­se uppfattningen ligger fackföre- ningskampens och den politiska kampens socialistiska betydelse däri, att den förbereder proletariatet, den subjektiva faktorn vid en socialistisk omvälvning, för denna omvälvning.
Enligt Bernstein ligger deras betydelse däri, att fackföreningskampen och den politiska kampen i sig själva gradvis inskränker den kapitalistiska utsugningen, fråntar det kapitalistiska samhället dess kapitalistiska karaktär och i stället ger det en socialistisk prägel, vilket betyder, att de skulle leda fram till den socialistiska omvälvning­en i objektiv bemärkelse. Vid närmare betraktande är de båda uppfattningarna t o m varandras motpoler. Enligt partiets gängse uppfattning blir proletariatet genom fackföreningskamp och politisk kamp övertygat om det omöjliga i att medelst denna kamp söka omdana sina villkor från grunden, och om att ett slutgiltigt övertagande av de politiska maktmedlen är oundvikligt.
I Bernsteins uppfattning utgår man från förutsättningen att ett politiskt maktövertagande är omöjligt, och vill införa den socialistiska samhällsordningen uteslutande medelst fackföreningskamp och politisk kamp.

Fackföreningskampens och den politiska kampens socialistiska karaktär ligger alltså enligt Bernstein i tron på att de successivt skall verka socia­liserande på den kapitalistiska ekonomin. Som vi sökt klargöra, är en så- dan verkan faktiskt endast inbillad. De kapitalistiska egendoms- och statsinstitutionerna utvecklas i motsatt riktning.
Därmed förlorar emellertid socialdemokratins praktiska kamp till sist alla relationer till socialismen.
Fackföreningskampens och den politiska kampens stora socialistiska betydelse ligger däri, att de socialiserar proletariatets insikt, dess medvetande, och organiserar det till en klass. Om man uppfattar denna kamp som ett medel att direkt socialisera den kapitalistiska ekonomin, får man inte endast uppleva att denna inbillade effekt uteblir, utan också att kampen förlorar sin andra betydelse och upphör att vara ett medel att uppfostra arbetarklassen för det politiska makt­övertagandet.

Därför är det en grov missuppfattning, då Eduard Bernstein och Konrad Schmidt lugnar sig med att säga, att arbetarrörelsens slutmål ju ändå inte går förlorat då hela kampen inskränks till sociala reformer och fackföreningar, eftersom varje steg på denna bana leder ut över sig självt, och det socialistiska målet alltså är en inneboende tendens hos arbetarrörel­sen.
Detta är visserligen alldeles sant vad gäller den tyska socialdemokratins nuvarande taktik, det vill säga när strävan att erövra den politiska makten står som ledstjärna ovanför fackföreningskampen och kampen för so- ciala reformer.
Men om man avskaffar denna på förhand givna strävan ur rörelsen och gör de sociala reformerna till självändamål, leder detta ingalunda till att det socialistiska slutmålet förverkligas, utan tvärtom. Konrad Schmidt sätter helt enkelt sin lit till den ”mekaniska” rörelsen, som inte kan upphöra av sig själv när den väl satts i gång, på grund av den enkla tesen, att aptiten kommer medan man äter, och att arbetar­klassen sålunda aldrig kan låta sig nöja med reformer, förrän den socialistis­ka omvälvningen är ett faktum. Den senare förutsättningen är alldeles riktig; för den borgar otillräckligheten i de kapitalistiska socialreformerna. Men Schmidts slutsats skulle vara riktig endast om man kunde konstruera en kedja av oavbrutna, ständigt förbättrade sociala reformer från den rådande samhällsformen fram till den socialistiska. Det är emellertid fantasier, en sådan kedja skulle enligt tingens natur snart brytas, och från den punkten skulle rörelsen kunna slå in på ett flertal vägar.

Närmast till hands och mest sannolik vore då en förskjutning i taktiken i avsikt att med alla medel söka åstadkomma praktiska resultat av klasskampen, nämligen sociala reformer. När omedelbara praktiska resultat blir huvudsaken, blir emellertid också den oförsonliga, skarpa klassståndpunkten, som är ändamålsenlig vid strävan efter politiskt maktövertagande, till ett obekvämt hinder. Nästa steg är alltså en ”kompensationspolitik” – på god tyska: kohandelspolitik [klasssamarbete] – och en försonlig, klokt statsmannamässig inställning. Rörelsen kan emellertid inte heller äga bestånd länge.
Ty eftersom reformpolitiken i den kapitalistiska världen nu en gång är och förblir ett tomt skal, så kan man använda vilken taktik som helst, nästa steg blir ändå, att man blir sviken av de sociala reformerna, denna lugna hamn, där professorerna Schmoller och kompani [borgerliga socialkonservativa akademiker] nu lagt sig för ankar, sedan de först på de socialreformatoriska haven studerat sig igenom den stora och den lilla världen för att till sist låta allt gå, som Gud vill. Socialismen följer ingalunda ­alltid och av sig själv på arbetarklassens vardagliga kamp. Socialismen är endast ett resultat av att motsättningar­na inom den kapitalistiska ekonomin tillspetsats och av att arbetarklassen insett nödvändigheten av uppror och social omdaning.
Om man förnekar det ena och förkastar det andra, vilket revisionismen gör, då reduceras arbetarrörelsen till simpelt fackföreningspyssel och socialt reformerande och leder till sist genom sin egen tyngd fram till att klasståndpunkten överges.

Dessa konsekvenser framträder också klart, då man betraktar den revisionistiska teorin från en annan synvinkel och frågar sig: hurdan är denna uppfattnings allmänna karaktär? Det är givet, att revisionismen inte står på de kapitalistiska förhållandenas sida och med deras ekonomer förnekar kapitalismens motsättningar.
Revisionismen förutsätter, liksom Marx teori, att dessa motsättningar existerar. Men den stöder sig icke teoretiskt på tesen, att dessa motsättningar genom sin egen konsekventa utveckling kommer att upphävas och detta är kärnpunkten i hela uppfattningen och dessutom den punkt, där revisionismen skiljer sig från den hittills gängse socialdemokratiska uppfattningen.
Den revisionistiska teorin står mitt emellan de båda ytterligheterna; den vill inte utveckla de kapitalistiska motsättningarna och upphäva dem ge­nom en revolutionär omstörtning, utan bryta udden av dem, avtrubba dem. Sålunda skall krisernas uteblivande och företagarorganisationerna i förening avtrubba motsättningen mellan produktion och varuutbyte, proletariatets förbättrade situation och den kvarlevande medelklassen skall avtrubba motsättningen mellan kapital och arbete, och den ökande demokratin och samhällskontrollen skall avtrubba motsättningen mellan klasstat och samhälle.

Visserligen går inte heller den gängse socialdemokratiska taktiken ut på att vänta, tills de kapitalistiska motsättningarna når sin fulla utveckling och sedan förändras.
Tvärtom, vi stöder oss blott på utvecklingens erkända riktning, och driver sedan i den politiska kampen dess konsekvenser till sin spets, vilket ju är varje revolutionär taktiks natur. Sålunda bekämpar socialdemokratin till exempel ständigt tullarna och militarismen, i stället för att avvakta, tills deras reaktionära karaktär är helt utbildad.
Bernsteins taktik stöder sig emellertid inte alls på vidareutveckling och tillspetsning, utan på ett avtrubbande av de kapitalistiska motsättningarna. Han har själv uttryckt detta på det mest adekvata sättet, då han talar om den kapitalistiska ekonomins ”anpassning”. När skulle en sådan uppfattning kunna vara korrekt?
Alla motsättningar i dagens samhälle är helt enkelt resultat av det kapitalistiska produktionssättet. Om vi förutsätter, att detta produktionssätt kommer att vidareutvecklas i samma riktning som hittills, så måste också alla dess konsekvenser vidareutvecklas på samma sätt, varvid motsättningarna tillspetsas och blir skarpare i stället för att avtrubbas, vilket senare skulle förutsätta, att det kapitalistiska produktionssättet hämmades i sin utveckling.
Den allmänna förutsättningen för Bernsteins teori är, kort uttryckt, att den kapitalistiska utvecklingen stagnerar.
Men därmed fördömer teorin sig själv, och detta i dubbel bemärkelse. Ty för det första blottar den sin utopiska karaktär vad det socialistiska slutmålet beträffar – det är ju givet, att en försumpad kapitalistisk utveckling inte kan leda till någon socialistisk omvälvning – och här har vi bekräftelsen på att vår skildring av teorins praktiska konsekvenser är riktig.
För det andra avslöjar teorin sin reaktionära karaktär då den jämföres med den i verkligheten pågående, snabba kapitalistiska utvecklingen. Nu uppstår frågan: hur kan Bernsteins teori förklaras, eller snarare karakteriseras, då den konfronteras med denna faktiska kapitalistiska utveckling?

Vi tror oss ha visat att de ekonomiska förutsättningar, från vilka Bernstein utgår i sin analys av dagens sociala förhållanden – hans teori om den kapitalistiska ”anpassningen” – inte håller streck.
Vi har sett, att man varken kan uppfatta kreditväsen eller karteller som ”anpassningsmedel” för den kapitalistiska ekonomin, och att man in­te heller kan uppfatta krisernas tem- porära uteblivande eller medelklassens fortsatta existens som symptom på kapitalistisk anpassning.
Alla de ovan nämnda detaljerna i anpassningsteorin har emellertid ytterligare ett karakteristiskt drag gemensamt – förutom det att de alla är direkt felaktiga.
Teorin uppfattar inte de behandlade fenomenen i det ekonomiska livet som organiskt bundna till den kapitalistiska utvecklingen i stort, till hela ekonomins mekanism, utan betraktar dem lösryckta ur sitt sammanhang, som disjecta membra [lösryckta delar] av ett livlöst maskineri. Så är exempelvis fallet med idén om kreditens anpassande funktion. Om man betraktar krediten som ett naturligt, högre stadium i varuutbytesprocessen och ser den i sammanhang med alla de motsättningar, som kännetecknar det kapitalistiska varuutbytet, så kan man omöjligen se den som något mekaniskt ”anpassningsmedel” helt ut­anför denna utbytesprocess, lika litet som man kan kalla pengar, varor eller kapital för kapitalismens ”anpassningsmedel”.
Krediten är emellertid precis lika mycket som pengar, varor och kapital en organisk del av den kapitalistiska ekonomin under en viss period av dess utveckling, och under denna period utgör krediten likaväl som övriga ovannämnda faktorer ett oumbärligt mellanled i dess maskineri, men också ett förstörelsevapen, emedan den stegrar ekonomins inre motsättningar.
Bernstein gör sig skyldig till sam- ma mekaniska, odialektiska uppfattningssätt, då han accepterar krisernas uteblivande som ett symptom på den kapitalistiska ekonomins ”anpassning”.

För Bernstein är kriserna ingenting annat än störningar i ekonomins mekanism, och om störningarna uteblir, kan mekanismen uppenbarligen fungera bra.
I verkligheten är emellertid kriserna inga egentliga ”störningar”, eftersom den kapitalistiska ekonomin i sin helhet inte kan klara sig utan dem.
Om det är riktigt, att kriserna kort uttryckt utgör den för kapitalismen enda möjliga, och därför normala, metoden att periodiskt lösa tvisten mellan produktionens oinskränkta expansionsförmåga och marknadens snäva gränser, då är också kriserna i den kapitalistiska ekonomin olösliga organiska fenomen.
En ”störningsfri” utveckling av den kapitalistiska produktionen skulle medföra större risker än kriserna utgör, nämligen risken för det kontinuerliga fall i profitkvoten, som är ett resultat av arbetets ökade produktivitet, inte av motsättningen mellan produktion och varuutbyte. Denna pro- fitkvotens fall har den ytterst farliga tendensen att omöjliggöra produktion för alla små och medelstora kapi-talmängder och sålunda begränsa nybildningen och därmed investeringar- na.

Just kriserna, som är den andra konsekvensen av samma process, ­åstadkommer nämligen, genom att periodiskt försämra värdet på kapitalet, genom att förbilliga produktionsmedlen och lamslå en del av det ar- betande kapitalet, en profithöjning och därmed utrymme för nyinvesteringar och uppsving inom produktionen.
Sålunda utgör kriserna medel att ständigt tända den kapitalistiska utvecklingens eld och hålla den vid liv, och om de uteblev – inte under vissa av världsmarknadens utvecklingsfaser, som vi förmodar, utan helt och hållet – så skulle den kapitalistiska ekonomin inte komma på grön kvist, vilket Bernstein antar, utan den skulle hamna i ett träsk.
Helt i enlighet med det mekaniska uppfattningssätt, som kännetecknar hela anpassningsteorin, struntar Bernstein helt i krisernas oumbärlighet och i nödvändigheten av de perio­diska nyinvesteringarna med hjälp av små och medelstora kapitalmängder, och därför ser han också småkapitalens ständiga återuppdykande som ett tecken på kapitalistisk stagnation i stället för på en normal kapitalistisk utveckling.

Det finns förvisso en synvinkel, från vilken alla ovan behandlade fenomen verkligen ter sig sådana, som ”anpassningsteorin” framställer dem, och det är den enskilde kapitalistens synvinkel. Han ser nämligen det ekonomiska livets fakta förvanskade på grund av lagarna för konkurrensen. Framför allt uppfattar den enskilde kapitalisten varje organiskt led i ekonomin som ett självständigt helt, och dessutom ser han endast de faktorer, som inverkar på honom själv i hans egenskap av kapitalist.
Därför uppfattar han de ekonomiska fenomenen som blott och bart ”störningar” eller ”anpassningsmedel”. För den enskilde kapitalisten är kriserna faktiskt störningar, och deras uteblivande ökar hans livslängd; för honom är krediten ett medel att ”anpassa” sina otillräckliga produktionskrafter till marknadens krav, för ho- nom upphäver en kartell, i vilken han blir medlem, anarkin inom produktionen.
Bernsteins anpassningsteori är kort sagt inget annat än en teoretisk generalisering av den enskilde kapitalistens sätt att uppfatta förhållandena. Men vad är denna åskådning ur teoretisk synpunkt annat än ett hopkok av den borgerliga vulgärekonomins viktigaste och mest karakteristiska teser?
Denna skolas [borgerliga vulgärekonomer] alla ekonomiska misstag beror just på att den felaktigt tar konkurrensens företeelser, sedda genom den enskilde kapitalistens ögon, för fenomen som är giltiga för hela den kapitalistiska ekonomin. Och analogt med Bernsteins uppfattning av kreditsystemet uppfattar vulgärekonomin t o m pengar som ett fyndigt ”an- passningsmedel” för varuutbytets be­hov.

Även vulgärekonomin söker motgiftet mot kapitalismens sjukdomar hos kapitalismen själv, den tror, liksom Bernstein, på möjligheten att reglera den kapitalistiska ekonomin, och slutligen går den liksom Bernsteins teori alltid ut på att avtrubba de kapitalistiska motsättningarna och lappa ihop kapitalismens sår.
Den går med andra ord ut på ett reaktionärt tillvägagångssätt i stället för ett revolutionärt, och därmed på en utopi.
Den revisionistiska teorin i dess helhet kan alltså karakteriseras på följande sätt: den är den socialistiska försumpningens teori, vulgärekonomiskt grundad på teorin om kapitalismens försumpning.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!