Kravaller med brinnande bilar, stenkastning mot poliser och hemmagjorda bomber i Rosengård i Malmö har fått enorm uppmärksamhet. Som mest verkar ett hundratal ungdomar ha deltagit, medan ungefär lika många poliser satts in.Utlösande för händelserna var när kravallpoliser på morgonen den 15 december ingrep mot en lokal på Ramels väg i Rosengård som ockuperats sedan den 24 november.
Trettio kravallpoliser med hundar deltog i aktionen och de tre som fanns i lokalen greps. Ungdomar samlades via sms för att protestera. Polisen använde pepparspray och knuffade undan ungdomarna.
Källarmoskén på Ramels väg hade varit i bruk sedan 1992 till i höst, då fastighetsägaren Contentus gav besked om att kontraktet var uppsagt. Den användes bland annat för läxläsning. Enligt media har moskén som drivits av Islamic Youth Center haft en islamistisk (”fundamentalistisk”) inriktning.
Ungdomarnas uttalade mål var att återta lokalen. Efter de första skärmytslingarna – stenkastning och en del mindre bränder – satte polisen upp containrar runt källarlokalen och mobiliserade mer poliser från Västsverige. Den enda effekten var att det provocerade fram större kravaller. Grunden för missnöjet är utan tvekan frustrationen över klyftorna vad gäller bostäder, jobb, utbildning o s v. Protester och t o m kravaller från unga är inte alls svåra att förstå eller förklara. Vad som behövs är tydliga krav och mål för protesterna.
Massmedia var snabba att lägga skulden på kravallerna på ”ditresta” provokatörer.
Autonoma grupper och särskilt Afa (Antifascistisk aktion) sades ligga bakom det upptrappade våldet.
Etablissemanget såg en möjlighet att slå mot vänstern i allmänhet. I Svenska Dagbladet påstods även ”marxister” tillhöra de autonoma. Per Svensson i Sydsvenska Dagbladet (författare och tidigare kulturchef på Expressen) jämförde faktiskt Afa med Elevkampanjen: ”Själv minns jag de så kallade skolupploppen i Malmö våren 1993. Besjälade vänsteraktivister hade, uppgav tidningarna, agiterat bland annat på Rosengårdsskolan. De tonåriga demonstranterna hamnade i polispiketen. Huvudagitatorn, anställd av trotskistiska Elevkampanjen, hamnade i Aktuelltstudion.”
Han nämner inte de stora skolnedskärningar som protesterna gällde, och inte heller att Elevkampanjen tog avstånd från vandalisering.
Det är naturligtvis inte fel att ingri-pa även om man inte bor i Malmö – etablissemanget bor ju inte själva där. Vad det handlar om är med vilken politik och vilka handlingar som politiska grupper ingriper.
Afa i Malmö har utan tvekan ingripit i Rosengård.
Afa:s syften kan vara rätt – att stoppa nazister eller försöka tvinga fram eftergifter i Rosengård – men deras metoder står i vägen för att lyckas. Anonyma, maskerade demonstranter som inte försöker upprätta någon som helst dialog med de boende i Rosengård kan inte bilda den rörelse som behövs.
Vandaliseringen uppfattas med rätta som meningslös och hotfull, vilket kan användas av politikerna för att slippa en debatt om den verkliga situationen i Rosengård.
Kamp för förändring kräver öppna demokratiska strukturer.
Socialisters uppgift är att 1) förklara vad som hänt, 2) ställa krav och försöka ta initiativ till kamp för kraven. Det handlar om att kalla till stora offentliga möten där alla boende inbjuds och föreslå demonstrationer som riktas mot de verkligt ansvariga. Det behövs kamp för en allmän upprustning av Rosengård, på liknande sätt som hyresgästernas revolt mot lyxrenovering i Husby i norra Stockholm. Där har hundratals hyresgäster aktiverats, med demonstrationer, möten m m. De rivningar som skulle ha inletts i februari 2008 har inte genomförts.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) går emot den allmänna smutskastningen av Rosengård och andra förorter, och av de boende där. Vi är emot stängningen av lokalen, samtidigt som vi politiskt inte är överens med Islamic Youth Center.
RS vill samarbeta med andra organisationer i kamp för en verklig upprustning av förorterna.
Precis som vid tidigare bränder blåser media upp händelserna på ett oproportionenligt sätt, även om veck- ans händelser var de allvarligaste, så att förorten smutskastas. Ett drag av terroriststämpel finns – tidigare har bilder från Rosengård visats upp i TV i samband med terrordåd i världen.
Gemensamt i beskrivningarna är att kravallerna är det stora problemet – inte klyftorna som är ett resultat av den nyliberala kapitalistiska politiken.
Politikerna har inte varit sena att kräva hårdare tag. ”I detta läge är det tydligt att polisen behöver bättre resurser. Införandet av vattenkanoner måste åter börja diskuteras. Nu får det vara slut på daltet”, skrev Anja Sonesson och Stefan Lindhe, de två ledande moderaterna i Malmö kommun, i ett debattinlägg.
Men fler poliser har inte precis förbättrat situationen – tvärtom. Samtidigt har rasisterna i sd applåderat möjligheten att slå mot både mångkultur och vänstern.
Andra har varit snabba med att lägga skulden på föräldrarna.
Källarmoskéns lokaler nu ska användas till en ”boskola” där invandra-re ska ”lära sig” att bo på svenskt vis. Det är detta högern kallar ”integration”, d v s kunskaper om ”svensk kultur”.
Detta samtidigt som vanlig vuxenundervisning och Amskurser har skurits ner. Projekten i Herrgården och Rosengård har fler likheter med t ex Järvalyftet. De skapas uppifrån av politikerna, utan verklig inblandning av de boende. När ”blandade” områden ska skapas betyder det bostadsrätter eller dyrare lägenheter i fattiga områden, aldrig billiga hyresrätter i villa- eller överklassområden.
”På relativt kort tid har landet gått från att vara ett av världens mest etniskt homogena länder till att bli ett av Europas främsta invandrarländer”, hävdade Dagens Nyheter. Som om den etniska härkomsten är orsaken till problemen. Deras förslag är sedan att ”sänka trösklarna” på arbetsmarknaden – att invandrare ska kunna ”få” jobb till lägre löner och sämre villkor.
Antirasism och gemensam kamp för upprustning av förorterna är en viktig del av Rättvisepartiet Socialisternas program och profil, och vikten har understrukits än mer av händelserna i Rosengård.
Offensivs redaktion
