ROSKILDEFESTIVALEN |
| Bob Dylan, Deus, Thåström, Guns N’ Roses, Kaisers Orchestra, Primal Scream m fl |
Halv ett på Roskildefestivalens sista dag spelar indiskan Anoushka Shankar sitar. Ballroom-tältet är fyllt av en publik vars entusiasm inte verkar ha dämpats av att festivalen är inne på sin fjärde dag – många har dessutom kommit till campingen, som varit öppen i dryga veckan, ett par dagar tidigare än så.
Jag tror inte heller att så många av oss är särskilt kunniga i sitartraditionen, även om vi säkert snappat upp att Anoushkas far Ravi Shankar var en legend. Men stämningen, publikens entusiasm och artisternas förmåga att bjuda på sig själv, är utmärkande för årets Roskildefestival. Till och med Bob Dylan, gigant och erkänd surgubbe, kommer in igen och spelar Like a Rolling Stone. Han har avlöst en glad och publikfriande Morrissey på den största scenen, den Orangea. Morrissey bytte skjorta från svart till röd och spelade Panic och Girlfriend in a coma varvade med låtar från senaste Ringleader of the Tormentors.
Med öppna armar
Oavsett vad som bjuds från scenerna verkar publiken ta emot det
med öppna armar. Det kan ha att göra med att festivalens omkring
80 000 biljetter sålde slut två veckor innan festivalen började – publikunderlaget är
alltså tämligen stort. Men när utrymmet framför
näst största scenen knappt räcker till för dem som
kommit för att se isländska Sigur Rós spela melankoliskt
och drömskt med stråkar till gitarrerna och texter på antingen
isländska eller Hopelandic, ett av sångaren uppfunnet gibberishspråk,
blir man ändå förvånad. Åker inte folk på festival
för att dansa och dricka till rockmusik? Men, ja, det dansas och
dricks – också.
En intressant siffra skulle vara antalet druckna öl per besökare.
Som pantletare kan man göra sig en rejäl hacka genom att samla
in tomma plastglas och Tuborgflaskor.
Här får Krustpunkare från Östeuropa hård
konkurrens av folk som rest till festivalen bara för att tjäna
pengar – hur absurt det än kan låta – och av den
mer genomsnittlige festivalbesökaren som vill dryga ut sin egen ölkassa.
Men på Sigur Rós är det mesta som dricks vattnet ur
de vita plastmuggar som skickas runt publiken emellan. De inbringar bara
20 öre styck och kan inte heller förklara att publiken när
konserten är slut fortsätter att applådera för att
se islänningarna åter komma in på scen, inte för
de brukliga extranumren, utan bara för att buga sig igen och igen.
Baksidan
Öldrickandets oundvikliga baksida är det myckna urinerandet – och
inte bara på de för ändamålet avsedda platserna. Även
om jag kan tycka att det finns trevligare saker än att undvika att
trampa i fuktiga, urinstinkande snår, förstår jag att
busken eller staketet ofta vinner över femton minuter i en toalettkö.
För killarna, vill säga. Även om en del tjejer också tar
till staketen, görs det alltid med risken att få sin rumpa
inspekterad av förbipasserande. Medan festivalområdet vimlar
av staket, urinoarer och pissrännor för männens behov, är
antalet toaletter för tjejer nerslående få. Pissoarer
för flickor med insynsskydd och rännor i sitthöjd är
kanske något för festivalledningen att tänka på inför
nästa år?
Det är inte bara ifråga om naturbehoven som den gamla goda
grabbigheten gör sig påmind också på Roskildefestivalen.
På väg från vårt tält på fredag kväll
passerade vi ett hundratal personer av manligt kön som stod och
brölade runt en skylt med texten ”Show tits – get free
beer! Girls only”.
Vi visade vårt förakt så gott vi kunde – en vält
skylt och lite fingerpekande. Men grabbarna försvarade sig djuriskt:
I like tits! Säkert, det gör vi också, vi vill bara inte
att campingens tjejer ska hetsas till att visa brösten för
att få lite uppskattning av pojkar som tillsammans försöker
befästa sin manlighet. Men också på Roskilde är
manligheten ibland mer skör än vad man kan tro, tack och lov.
Enligt festivalprogrammet spelar Two Gallants en blandning av punk
och country enligt devisen har du en hals har vi en kniv. Och de spelar
på i
bästa Americana-stil med hårdkokta texter och vildsinta trummor.
Tills sångaren stannar upp och säger:
–
We’re gonna have a break down for a few moments – you can
leave if you like, it’s ok.
Men det är ju lördag, så publiken stannar – åtminstone
ett dygn till.
Ulrika Waaranperä
