Roskilde fick även Dylan att tina upp

2006-07-28 16:39:25




ROSKILDEFESTIVALEN
Bob Dylan, Deus, Thåström, Guns N’ Roses, Kaisers Orchestra, Primal Scream m fl

Halv ett på Roskildefestivalens sista dag spelar indiskan Anoushka Shankar sitar. Ballroom-tältet är fyllt av en publik vars entusiasm inte verkar ha dämpats av att festivalen är inne på sin fjärde dag – många har dessutom kommit till campingen, som varit öppen i dryga veckan, ett par dagar tidigare än så.

Jag tror inte heller att så många av oss är särskilt kunniga i sitartraditionen, även om vi säkert snappat upp att Anoushkas far Ravi Shankar var en legend. Men stämningen, publikens entusiasm och artisternas förmåga att bjuda på sig själv, är utmärkande för årets Roskildefestival. Till och med Bob Dylan, gigant och erkänd surgubbe, kommer in igen och spelar Like a Rolling Stone. Han har avlöst en glad och publikfriande Morrissey på den största scenen, den Orangea. Morrissey bytte skjorta från svart till röd och spelade Panic och Girlfriend in a coma varvade med låtar från senaste Ringleader of the Tormentors.

Med öppna armar

Oavsett vad som bjuds från scenerna verkar publiken ta emot det med öppna armar. Det kan ha att göra med att festivalens omkring 80 000 biljetter sålde slut två veckor innan festivalen började – publikunderlaget är alltså tämligen stort. Men när utrymmet framför näst största scenen knappt räcker till för dem som kommit för att se isländska Sigur Rós spela melankoliskt och drömskt med stråkar till gitarrerna och texter på antingen isländska eller Hopelandic, ett av sångaren uppfunnet gibberishspråk, blir man ändå förvånad. Åker inte folk på festival för att dansa och dricka till rockmusik? Men, ja, det dansas och dricks – också.
En intressant siffra skulle vara antalet druckna öl per besökare. Som pantletare kan man göra sig en rejäl hacka genom att samla in tomma plastglas och Tuborgflaskor.
Här får Krustpunkare från Östeuropa hård konkurrens av folk som rest till festivalen bara för att tjäna pengar – hur absurt det än kan låta – och av den mer genomsnittlige festivalbesökaren som vill dryga ut sin egen ölkassa.
Men på Sigur Rós är det mesta som dricks vattnet ur de vita plastmuggar som skickas runt publiken emellan. De inbringar bara 20 öre styck och kan inte heller förklara att publiken när konserten är slut fortsätter att applådera för att se islänningarna åter komma in på scen, inte för de brukliga extranumren, utan bara för att buga sig igen och igen.

Baksidan

Öldrickandets oundvikliga baksida är det myckna urinerandet – och inte bara på de för ändamålet avsedda platserna. Även om jag kan tycka att det finns trevligare saker än att undvika att trampa i fuktiga, urinstinkande snår, förstår jag att busken eller staketet ofta vinner över femton minuter i en toalettkö.
För killarna, vill säga. Även om en del tjejer också tar till staketen, görs det alltid med risken att få sin rumpa inspekterad av förbipasserande. Medan festivalområdet vimlar av staket, urinoarer och pissrännor för männens behov, är antalet toaletter för tjejer nerslående få. Pissoarer för flickor med insynsskydd och rännor i sitthöjd är kanske något för festivalledningen att tänka på inför nästa år?
Det är inte bara ifråga om naturbehoven som den gamla goda grabbigheten gör sig påmind också på Roskildefestivalen. På väg från vårt tält på fredag kväll passerade vi ett hundratal personer av manligt kön som stod och brölade runt en skylt med texten ”Show tits – get free beer! Girls only”.
Vi visade vårt förakt så gott vi kunde – en vält skylt och lite fingerpekande. Men grabbarna försvarade sig djuriskt: I like tits! Säkert, det gör vi också, vi vill bara inte att campingens tjejer ska hetsas till att visa brösten för att få lite uppskattning av pojkar som tillsammans försöker befästa sin manlighet. Men också på Roskilde är manligheten ibland mer skör än vad man kan tro, tack och lov.
Enligt festivalprogrammet spelar Two Gallants en blandning av punk och country enligt devisen har du en hals har vi en kniv. Och de spelar på i bästa Americana-stil med hårdkokta texter och vildsinta trummor. Tills sångaren stannar upp och säger:
– We’re gonna have a break down for a few moments – you can leave if you like, it’s ok.
Men det är ju lördag, så publiken stannar – åtminstone ett dygn till.

Ulrika Waaranperä