De kapitalistiska kommentatorerna var nästan lyriska efter det franska presidentvalets första omgång. Det rekordhöga valdeltagandet – nära 85 procent – hade resulterat i två klara vinnare: högerns och det regerande UMP:s kandidat Nicolas Sarkozy hade fått 31,2 procent av rösterna mot 25,8 procent för ”socialistpartiets” (PS) Ségolène Royal. De båda går nu vidare till en avgörande andra valomgång den 6 maj. Men ingen av finalomgångens två kandidater har något annat att erbjuda än högerpolitik och nedskärningar.
”Valets verkliga överraskning var att det inte innehöll några överraskningar”, löd en typisk kommentar efteråt. Detta var i en mening sant, eftersom opinionsundersökningarna före valet nästan prickat rätt, förutom att man överskattat stödet till extremhögerns kandidat Jean-Marie Le Pen, Front Nationals ledare.
I det förra presidentvalets (2002) första omgång kom Le Pen på andra plats med 16,9 procent. Le Pen fick fler röster än dåvarande premiärministern och PS-kandidaten Lionel Jospin, som petades till tredje plats. Le Pens valresultat gav upphov till en kris inom det franska etablissemanget och sände chockvågor runt hela Europa. Le Pen är en ökänd högerextremist som bland annat sagt att nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget bara ”var en detalj i historien”.
Men i årets presidentval förlorade Le Pen 1 miljon röster jämfört med 2002. Tillbakagången för Le Pen ska dock inte tolkas som att presidentvalet 2007 var en framgång för ”demokrati och måttfullhet”, vilket är den bild som förmedlats i media runt om i Europa. Oron för att händelserna 2002 skulle upprepas var en anledning, men inte den enda, till det höga valdeltagandet. Rädslan för att 2002 skulle gå i repris bidrog även till att vänsterns kandidater fick färre röster än 2002.
Sarkozy samlade högern
Till skillnad från 2002 blev det nu högerns kandidat Sakozy, vars nyliberalism påminner om Margret Thatchers, som kunde mobilisera högerröster och även vinna stöd bland löntagare som anser att det krävs en ”stark man” för att förändra Frankrike (Thatcher var under åttiotalet en av högerns internationella galjonsfigurer och brittisk premiärminister 1979-90).I slutet av valrörelsen försökte Sarkozy vinna arbetarröster genom att säga att landets ekonomiska problem bara kunde lösas med mindre välfärd och längre arbetstider. Vad han ville säga var att försvaret mot kapitalets globalisering genom anpassning till storföretagens krav – det vill säga sänkt levnadsstandard – är det pris man måste vara beredd att betala om den franska ekonomin skulle bli stark igen.
Ségolène Royals valresultat är mest en följd av de starka anti-Sarkozy- och anti-Le Pen-stämningarna. Det fanns inget verkligt och handfast stöd för Royals politik och program.
Inget klart alternativ
Unga och invandrare i de många fattiga bostadsområden (”banlieues”) som omger Frankrikes storstäder röstade exempelvis denna gång i huvudsak på Royal, trots att många hellre skulle ha stött någon av vänsterns kandidater.Valet var ovisst in i det sista. Nästan en tredjedel av väljarna väntade till valdagen innan de bestämde sig för vem de skulle rösta på.
Denna osäkerhet och vacklan återspeglar det faktum att unga, arbetare och lågavlönade saknade ett eget självklart alternativ, utan var tvungna att överväga om man denna gång hade råd att rösta på vänstern eller måsta rösta taktiskt – mot Sakorzy och Le Pen.
I den andra omgången (finalomgången) finns inget verkligt val mellan höger och vänster, mellan kapitalism and socialism. Ségolène Royal menade i valrörelsen att Frankrike bör följa ”den svenska modellen där både fackföreningar och arbetsgivare är beredda till uppoffringar för att nå framgång på medellång och lång sikt”.
Är Sverige modellen?
De socialdemokratiska regeringarna i Sverige prisades av EU under nittiotalet, eftersom de privatiserade och avreglerade mer samt genomförde större sociala nedskärningar än regeringar i andra EU-länder. Det är den ”svenska modell” som Royal ser som sin.Royals politik är en fortsättning på den politik som den franska ”breda, pluralistiska vänsterns” regering (bestående av PS, kommunistpartiet och de gröna) bedrev 1997-2002. Detta påstådda ”vänsterstyre” (”gauche plurielle”) satte rekord i privatiseringar och sålde ut mer än vad någon annan fransk regering gjort. Resultatet av denna politik blev valkatastrofen 2002.
Såväl det franska kommunistpartiet som LO (Lutte ouvrière, Arbetarkamp, ett parti som benämner sig som trotskistiskt) gick tillbaka jämfört med 2002 på grund av att många valde att rösta mot Sarkozy samt egna politiska brister. Däremot fick LCR:s kandidat Olivier 280 000 fler röster än 2002 (LCR, Ligue communiste révolutionnaire, revolutionära kommunisters förbund, tillhör samma internationella organisation som svenska Socialistiska partiet).
Finalomgången kommer till stor del att bli till en omröstning kring en fråga: för eller mot Sarkozy. CWI hyser förståelse för de som röstar på Royal för att stoppa Sarkozy från att bli president. Men en röst på Royal kommer inte att hindra fortsatt arbetarfientlig politik. Vad som istället krävs är att redan nu börja förbereda för att bekämpa de attacker som kommer oavsett vem som vinner. Högerpolitiken kan bara besegras genom organiserad kamp på arbetsplatser och på gatorna.
Vänsterns uppgift nu måste vara att ta initiativ som kan utgöra grunden för ett framtida antikapitalistiskt massparti som med socialistisk politik kan utmana etablissemanget. Till skillnad från LO har LCR gjort uttalanden om behovet av ett sådant initiativ, men tyvärr har orden inte följts av handling.
Vänstern saknar parti
I presidentvalet 2002 röstade nästan var tionde väljare på antingen LO eller LCR och med det som grund kunde steg ha tagits mot ett nytt socialistiskt massparti, men den möjligheten gick förlorad då inga initiativ togs.Ett nytt kämpande parti kan inte byggas från ovan genom att några ledare för det som i Frankrike kallas den yttersta vänstern börjar träffas för att samtala.
Årets första maj-firande ger en möjlighet att samla aktivister i aktionskommittéer med uppgift att förbereda och organisera en kamp mothögerpolitiken, vilket sin tur kan bli starten på en process som kan leda till att ett nytt stort kämpande parti föds.
Karl Debbaut, CWI
