foto: Offensiv
Tusen nummer av Offensiv firades i maj 2012 med 160 deltagare.
Våren 2003 präglades förstås av protesterna mot USA:s invasion av Irak. En dryg månad senare inleddes den största strejken i Sverige sedan 1980, Kommunals största strejk någonsin.
Kommunals medlemmar hörde till 1990-talets många förlorare, de som fick betala kapitalismens ekonomiska kris. Medan bankerna räddades genomfördes stora nedskärningar – ”världsrekord”, sa statsminister Göran Persson (S). S-regeringarna efter 1994 rev heller inte upp de privatiseringar som hade beslutats av högerregeringen dessförinnan, som friskolor, eller den öppnade dörren för bemanningsföretag.
Kommunals ledning hade inte precis bedrivit kamp mot högerpolitiken. Tvärtom, de gick med på både privatiseringarna och att lönerna blev individuella.
Kommunal, som organiserar undersköterskor, barnskötare, skolmatspersonal, anställda i hemtjänsten, bussförare och många fler kommunanställda, var länge landets största fackförbund och även det fack där flest medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna har varit och är aktiva.
År 2003 kunde Kommunals ledning inte länge hålla emot det starka uppdämda missnöjet. Trycket för höjda löner och bättre villkor tvingade fram ett strejkvarsel.
46 000 kommunalare i 60 kommuner togs ut i strejk i slutet av april. Kravet var 5,5 procents löneökning. Stödet från andra löntagargrupper var massivt. Äntligen fanns det en grupp som tog strid mot ökade klyftor och försämringar för vanligt folk.
Men arbetsgivarna – politikerna i Kommunförbundets och Landstingsförbundets avtalsdelegationer, där S och V hade majoritet – sa blankt nej. Trots tal om att krisen var över fanns det inga planer på att vrida tillbaka systemskiftet.
Rättvisepartiet Socialisterna gav fullt stöd till kommunalarnas krav och strejk. Samtidigt varnade vi redan från början för risken att Kommunals ledning skulle komma att avblåsa strejken eller vika sig. Strejkvarslet handlade om en slags stafettstrejk, där olika kommuner och arbetsplatser strejkade i två veckor och sedan avlöstes av andra. Efter det första strejkvarslet kom nästa, som också omfattade 60 000 medlemmar.
”– Vi måste vinna. Massivt stöd för Kommunals strejk”, var rubriken på Offensivs förstasida när strejken inleddes. I varje nummer av tidningen den kommande veckan intervjuades 10-15 kommunalare runt om i landet. Besöken på arbetsplatser och vårt stöd uppskattades verkligen – över 200 kommunalare tog en prenumeration på Offensiv.
Våra artiklar underströk att strejken visade hur mycket kommunalarnas arbete behövs. Vi uppmanade också till en mer aktiv strejk, för att öka trycket och därmed möjligheterna att vinna.
Efter två veckor där Offensivs förstasidor manade till att Kommunal inte skulle backa eller vika sig hamnade strejken i ett kritiskt skede. Vår slutsats, som delades av de medlemmar som hade strejkat men sedan fått gå tillbaka till arbetet, sammanfattades den 22 maj: ”Ta ut alla i strejk”.
Nu handlade det om antingen en riktig storstrejk (förutom strikt skyddsarbete) eller att förlora strejken. Kommunal hade fortsatt opinionen på sin sida. Möjligheten fanns att blåsa nytt liv i strejken. Bussförarna, som inte ingick i denna avtalsrörelse, förklarade sig beredda till stödåtgärder.
RS-kamrater landet runt bedrev ett aktivt stödarbete under hela strejken. Våra unga medlemmar i Elevkampanjen – som månaden innan samlat tusentals elever mot USA:s krig – deltog fullt ut. Elevkampanjens ordförande Lina Thörnblom talade inför 800 kommunalare på en av många manifestationer i Stockholm.
Men Kommunals toppar trodde aldrig på strejken. Onsdag den 28 maj, samma dag som en kraftfull manifestation hade samlat kommunalare i Stockholm, skrev ledningen på ett avtal och avblåste strejken. Att det skedde på kvällen innan en långhelg (Kristi Himmelsfärds dag på torsdag) spelade in för att försöka dämpa eventuella protester.
Inga strejkande medlemmar hade konsulterats. Avtalet gav 3,2 procent, 512 kronor jämfört med de 880 kronor som kravet på 5,5 procent skulle ha gett. Det var tvåårigt, vilket betydde att anställda i vård och omsorg fick 880 kronor första året och 320 kronor det andra. Avtalet uppmanade även till ökad lönespridning!
”Ett svek utan motstycke”, kommenterade Lena Ezelius, ordförande i sektion 26 i Stockholm, i Offensivs artikel som skrevs samma kväll som avtalet hade skrivits på. Det utbredda missnöjet gjorde att medlemmar lämnade facket.
RS och Offensiv uppmuntrade till möten och protester som krävde omröstning om avtalet och ett demokratiskt fack. Det stod klart att Kommunals ordförande Ylva Thörn hela tiden hade varit emot strejken. Hennes band till Socialdemokraterna och den egna höga lönen, plus misstron mot och oron för medlemmarnas kraft, avgjorde hennes ställningstagande. Var Socialdemokraterna stod visades när Göran Persson kommenterade att avtalet var för högt.
Förutom avtalets nivå har Kommunalstrejken 2003 bidragit till att ge strejkvapnet dåligt rykte. För RS däremot visade strejken att byråkraterna i facktoppen inte alltid kan hindra kamp och att kamp är avgörande. Strejken visade arbetarnas styrka och påverkade medvetenheten i hela samhället vänsterut.
Under några månader på våren 2003 fick Rättvisepartiet Socialisterna mer än 100 nya medlemmar, plus många hundra nya läsare av Offensiv. Vårt sommarläger 2003 är det största vi har haft. Ökat stöd för Elevkampanjen reflekterade också hur allt fler såg igenom lögnerna bakom USA:s krig.
Synen på EU är ett av RS kännetecken. Det kan sammanfattas med att EU är storföretagens union, riktad mot arbetares rättigheter och levnadsstandard, mot offentlig sektor och mot flyktingar. Kampen mot EU måste vara internationell och stå för gemensam kamp för ett demokratiskt socialistiskt Europa.
I folkomröstningen om EU 1994 deltog Offensiv för ett nej. Om den allmänna Nej-kampanjen tydligare hade betonat hur EU innebar ännu större nedskärningar och privatiseringar kunde Nej ha vunnit. Sedan dess har en del av vänstern bytt sida, vilket blev tydligt när de ställde sig på EU:s sida under den brittiska folkomröstningen. Men precis som i Sverige var det arbetarklassens motstånd mot åtstramning som dominerade för Brexit.
År 2003 handlade det om svensk folkomröstning om euron. Ja-sidan backades av större delen av etablissemanget: Svenskt Näringsliv, LO, Socialdemokraterna, Moderaterna, de flesta dagstidningarna och så vidare. Men Nej vann tydligt och chockade pamparna. Det ”gällde mer än euron. Det var ett nej till högerpolitik, nedskärningar och klassklyftor. Det var arbetarklassen, särskilt arbetarkvinnorna och de unga som sa ifrån”, förklarade Offensiv.
65 procent av LO-medlemmarna röstade nej. Men med fortsatt S-regering och utan byten i LO-toppen betydde nej till euron ingen verklig kursändring. ”Inga fler folkomröstningar”, var en slutsats från borgerliga kommentatorer, som sedan dess har gjort det mesta för att glömma att de besegrades.
Mitt under kampanjen inför folkomröstningen mördades utrikesminister Anna Lindh. En våg av sympati följde, med 50 000 deltagare på minnesmanifestationen i centrala Stockholm. Stämningen liknade den efter terrordådet i april 2017.
Dagens Nyheters ledarsida hörde till dem som kopplade samman kritiken mot regeringen och EU med mordet, i ett misslyckat försöka att öka stödet för ja till euron.
RS och Offensiv fördömde självklart det fruktansvärda mordet. Vi pekade tidigt på att en orsak kunde vara de stora nedskärningarna, att mördaren kunde höra till de allt fler som hade sökt vård, men inte fått.
I valet 2006 tog Rättvisepartiet Socialisterna åtta kommunala mandat: tre vardera i Luleå och Umeå samt två nya mandat i Haninge. Det var första gången ett parti till vänster om riksdagspartierna tagit kommunala mandat i en större kommun i Stockholms län. I Haninge grundades detta på en rad lokala kampanjer, där den viktigaste hade stoppat kommunens försök att införa lunchavgifter på gymnasiet.
RS framgångar visade i begränsad skala att kampinriktad socialistisk politik kan vinna starkt stöd. Detta gällde tyvärr inte på riksdagsplanet. Där slutade åratal av socialdemokratisk högerpolitik i en valseger för de fyra traditionella högerpartierna. En annan varning var Sverigedemokraternas ökade röstetal, även om SD inte kom in i riksdagen.
Fredrik Reinfeldts högerregering rivstartade med en frontalattack på arbetslösa och facken genom en drastisk sänkning av a-kassan, ersättningen till arbetslösa. Samtidigt förbereddes gigantiska skattesänkningar för de rika, bland annat genom att avskaffa förmögenhetsskatten.
Rättvisepartiet Socialisterna agerade på flera plan. Septemberalliansen, ett nätverk med organisationer och enskilda aktivister, bildades för att organisera protester mot regeringen. I fackföreningarna agerade RS-medlemmar tillsammans med andra för att fackledningarna skulle agera. RS startade också en mycket populär namninsamling för en politisk strejk mot attacken på a-kassan.
Vi skrev i Offensiv: ”Som den fackliga nättidningen Dagens arbete rapporterar växer nu kraven på politisk strejk runt om i landet.
– Nu får det faan vara nog, skriver IF Metalls avdelning i Mellersta Norrland i ett uttalande från ett representantskapsmöte i lördags.”
Men LO-ledningen svarade med att politisk strejk inte var ”ett effektivt vapen i den fackliga kampen. Den politiska strejken ifrågasätter den valda parlamentariska demokratins beslut och försvagar därmed dess ställning.” Istället organiserade LO-ledningen en begränsad protest den 14 december, två dagar innan riksdagens beslut.
Detta agerande lade grunden för att Reinfeldt kunde sitta kvar i åtta år, med förödande konsekvenser för löntagare och välfärd. Inte en enda verklig protest organiserades från fackföreningsrörelsen.
Internationalismen är också utmärkande för RS, som den svenska sektionen för Committee for a Workers’ International. Under 00-talet utökades särskilt våra initiativ och bevakning av den växande kapitalistiska stormakten Kina. När OS i Peking invigdes gav Offensiv ut ett specialnummer med rubriken ”Världens slavfabrik”. Vi pekade på alliansen mellan världens storföretag och diktaturen, och det kommande motståndet från arbetare och unga.
På hösten samma år inleddes den stora ekonomiska krisen. ”För bara ett år sedan kunde de fem stora investmentbankerna på Wall Street ge order till regeringar världen över om den ekonomiska politiken. Nu har tre av dem kollapsat”, skrev vi i Offensiv.
Vi polemiserade mot de borgare som trodde att krisen var övergående. ”Det står nu klart även för dem som hittills har förnekat allvaret att finanskrisen är den värsta sedan 1929 och åren därefter.”
Enbart extrema stödpaket och åtgärder kunde hålla finanskapitalet vid liv, till priset av enorma kostnader för den stora befolkningsmassan världen runt. Faktum är att krisens effekter idag, nio år senare, är långt ifrån överkomna. De faktorer som ledde till krisen, särskilt de stora underskotten och skulderna, finns fortfarande kvar och ökar.
Kapitalismens återkommande
kriser är inget nytt. Karl Marx pekade i sina klassiska analyser på just kriserna som en oundviklig del av systemet. Det är därför en avgörande svaghet hos en stor del av annan vänster när de begränsar sitt program till mindre reformer och puts på ytan. Rättvisepartiet Socialisterna står för att kapitalismen måste avskaffas och ersättas av en demokratiskt styrd planering av ekonomin, verklig socialism. På våren 2009 arrangerade vi exempelvis en studiedag, Marx 2009, med 140 deltagare.
Men Rättvisepartiet Socialisterna sysslar inte bara med socialistisk propaganda. Till skillnad från de centrala fackliga ledningarnas passivitet har Rättvisepartiet Socialisterna lagt stort fokus på kamp och kampanjer, ofta i lokala strider som har engagerat många och i flera viktiga fall stoppat försämringar.
I Luleå har RS drivit flera kamper, oftast i samarbete med kommunanställda kvinnor. Privatiseringen av kommunens städning stoppades och delade turer inom äldreomsorgen har avskaffats.
I flera välkända förorter har RS i allians med de boende drivit omfattande kampanjer. I en av många strider i Husby i norra Stockholm stoppades ett omfattande program av rivningar, lyxrenovering och hyreshöjningar. I Hammarkullen i nordöstra Göteborg var RS en drivande kraft för att försöka stoppa nedläggningen av vårdcentralen, bland annat med en ockupation. Hot om nedläggningar av fritidsgård, skolor och badhus har besvarats med stormöten med hundratals deltagare.
I Haninge kunde lokal kamp stoppa lunchavgifter på gymnasiet. Taklyftar i äldreomsorgen är ett annat resultat av RS arbete.
Under 00-talet var också kamp för asylrätt och mot utvisningar en stor del av partiets arbete. Under kampanjen för amnesti och mot utvisning av de apatiska barnen 2005 hade RS en egen namninsamling med över 20 000 namnunderskrifter. Fler av våra kampanjer har också lett till segrar, där flyktingar från Iran, Kongo, Kina och andra länder fått uppehållstillstånd.
Det utmärkande för våra kampanjer för asyl är att vi pekar ut EU:s flyktingmurar och högerpolitik som ansvariga.
Under 00-talet drev RS flera kampanjer mot mäns våld mot kvinnor. RS gav fullt stöd till Vägra Kallas Hora som drevs av Elevkampanjen. En viktig del av denna kampanj var att uppmärksamma mordet på Fadime Sahindal och våld i hederns namn.
RS var och är också aktiva deltagare i Prideparader. I början av 00-talet bildade medlemmar HBT-socialisterna, med egna möten och aktiviteter.
När 6 juni blev helg år 2005 satsade nazistgrupperna på att göra den till sin dag. De samlingar de tidigare år hade genomfört i december i Salem söder om Stockholm hade tappat deltagare. 6 juni samlade de två första åren de tre större nazistgrupperna, däribland de som idag är ”Nordiska Motståndsrörelsen”.
RS deltog självklart i motståndet mot nazisternas marscher. Deras samlingar ska inte ses som uttryck för åsikter, utan som träningsläger för våld och attacker. Att samla många betyder också att nazisternas sympatisörer blir tveksamma.
Minst lika viktigt var att agera mot Sverigedemokraterna. RS och Offensiv varnade länge för att SD skulle normaliseras och att övriga partier skulle överta dess politik, vilket år 2017 mer eller mindre har förverkligats.
När SD kom in riksdagen 2010 innebar det en chock för många. Septemberalliansen, där RS ingick, samlade dagen innan riksdagens öppnande till en demonstration på Sergels torg i Stockholm, med 10 000 deltagare. Två medlemmar i RS var bland talarna. Dagen inleddes med att elever strejkade på flera skolor. Samma dag genomfördes demonstrationer på flera orter, bland annat i Göteborg.
2012 firade vi Offensiv nr 1 000, en stor bedrift för en socialistisk tidning. Sedan år 1997 har Offensiv kommit ut som veckotidning med över 2 000 prenumeranter och cirka 500 tidningar sålda varje vecka på gator, torg och arbetsplatser.
160 personer deltog festdagen i Husby Träff i maj. Deltagare och talare var signifikanta för RS inriktning. Två av ledarna för kampen mot nedläggning av Läkerolfabriken i Gävle berättade om sin kamp. RS-kamrater hade helgen innan varit med på arbetarnas demonstration mot de nya ägarna, ett riskkapitalbolag i Stockholm.
I Husby Träff talade även flyktingar som hade vunnit uppehållstillstånd i kampanjer med RS. Huvudtalare var ledande representanter för internationalen CWI, Peter Taaffe och Clare Doyle.
Med begränsad kamp och en vänster som backade var åren 2003-2012 inte lätta för socialister. De stora stegen framåt för RS under kampen mot USA:s krig och vid Kommunalstrejken avlöstes av något besvärligare tider. Bland de som valde en annan kurs var ledande medlemmar i RS Umeå, som valde att lämna partiet och överge den socialistiska profilen.
Rättvisepartiet Socialisterna 2012 var en etablerad kraft inom vänstern och kamprörelser för rättvisa. Våra perspektiv på kapitalismens kriser och behovet av ett nytt kämpande arbetarparti bekräftades dag för dag. ■
