Förra onsdagen samlades tiotusentals arbetare och pensionärer i Rumäniens huvudstad Bukarest för att demonstrera mot den slakt på löner, jobb och offentlig service som Internationella valutafonden (IMF) och EU krävt som villkor för att betala ut ytterligare lån.Protesten den 19 maj, som samlade drygt 60 000, var en av de största som genomförts sedan masskampen som fällde Nicolae Ceausescus stalinistiska diktatur 1989. I demonstrationen deltog såväl bil- och gruvarbetare som offentligt anställda, inkluderat tusentalet poliser, samt studenter och pensionärer.
Det föreslagna nedskärningspaketet, som sannolikt är det mest drakoniska som hittills lagts av någon euro- peisk regering, innehåller bland annat en sänkning av de anställdas löner med 25 procent samt att pensioner, barnbidrag och arbetslöshetsersättning sänks med 15 procent.
De drastiska försämringarna ska börja gälla från och med nästa månad. Om regeringen lyckas sitta kvar vill säga, vilket är långtifrån säkert efter massprotesten den 19 maj som enligt facken ska följas av en generalstrejk den 31 maj.
Utöver det ska antalet offentligt anställda minska med 80 000-150 000 fram till 2011, vilket t ex innebär att 15 000 lärare förlorar jobbet.
Den offentliga sektorn är landets största arbetsgivare med nära 1,4 miljoner anställda.
Rumänien är EU:s fattigaste land, medellönen är inte högre än motsvarande 3 500 kronor och minimipensionen så låg som 750 kronor i måna- den. Många arbetare tjänar betydligt mindre än den officiella medellönen. Lärarlönerna ligger t ex inte högre än strax över 2 000 kronor i månaden.
– Min lön är redan nu för liten. Jag tjänar nu bara 2 300 kronor i månaden, berättade en 33-årig sjuksköterska som deltog i demonstrationen (ny- hetsbyrån AP den 20 maj).
Genomförs de nya nedskärningarna hotar massfattigdom och förfall. ”Vi lever i ett land som styrs av människor som låter barnen och dess föräldrar svälta och som dömer pensio- närer till döden”, som det stod på ett av plakaten.
Redan innan det nya nedskärningspaketet hade de offentliganställdas löner frysts, bonusar dragits in och många hade påtvingats ledighet utan lön samtidigt som offentlig verksamhet bantats.
I höstas provocerade regeringens åtstramningar, på uppmaning av IMF och EU, fram en rad massdemonstrationer och uppemot 800 000 strejkade i början av oktober. Inför hotet av en generalstrejk kollapsade regeringen. En ny högerkoalition, med i stort samma ministrar som tidigare, bildades dock strax innan jul. Denna svaga regering vill nu genomföra de betydligt värre attacker än den som tvingades gå hösten 2009 genomförde.
Massdemonstrationen den 19 maj präglades av en enorm ilska mot regeringen och en vilja att kämpa tills de styrande tvingas bort. Det fanns också en medvetenhet om att ifall dessa nedskärningar genomförs kommer snart nya brutala sparpaket och skattehöjningar. ”Regeringen kommer inte att stanna vid detta. Om några månader kan moms och inkomst- skatter höjas”, sa en äldre lärare som demonstrerade.
”Ner med den lögnaktiga regeringen som pantsätter vår framtid”, ropade demonstranterna och finansministern möttes inte bara av buanden, utan det kastades både vatten och stenar mot honom när han lämnade en tv-studio efter att ha deltagit i direktsänd debatt på demonstrationsdagen.
”Människor är desperata och manar oss att inte ge vika; vi är beredda att stanna ekonomin nästa vecka för att göra vår röst hörd till regeringen”, vittnade ordföranden i det stora offentligfacket Cartel Alfa. En annan fackförbundsordförande rev symboliskt sönder regeringens och IMF:s låneuppgörelse och Polisförbundets ordförande Marian Gruia manade till enighet ”på samma sätt som 1989 då vi störtade diktaturen”. Den kampvilliga stämningen tvingade fackledarna att avisera en generalstrejk den 31 maj om regeringen inte backar. Genomförs generalstrejken kan det bli den största mobiliseringen sedan masskampen år 1989.
Den s k marknaden har redan börjat kalkylera med att regeringen snart faller. ”Experter och investerare [de globala finanshajarna] tror att regeringen snart tvingas ge vika för protesterna. Tidigare i maj lyckades re- geringen inte heller finna köpare till landets statsobligationer” (brittiska BBC den 20 maj).
Tiden rinner ut samtidigt som Rumäniens ekonomi är körd i botten, ekonomin krympte med 7 procent i fjol, och staten har inte ens pengar till de löpande utgifterna.
För fackföreningarna och andra sociala rörelser gäller det nu att såväl fortsätta kampen för att driva bort regeringen och IMF som att påbörja en diskussion och kampanj för att bygga arbetarnas politiska alternativ i form av ett verkligt socialistiskt massparti.
Per Olsson
