foto: Wikimedia Commons
Ryanair-piloterna ger inte upp kampen.
Ryanair-personalens strejk i sex europeiska länder den 26 september ledde till att 250 avgångar ställdes in. Piloter och kabinpersonal från Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Portugal och Spanien strejkade.
Innan strejken hade Ryanair gett ett muntligt löfte om att man var beredd att teckna lokala avtal, men inget skriftligt. De strejkande kämpar för fackliga rättigheter, bättre villkor och avtal som följer avtal och lagar i det egna landet.
Ett exempel på Ryanairs anställningspraxis är en anställd på Teneriffa som har arbetat för företaget i sju år. Hen bor och arbetar i Spanien, men har ett anställningskontrakt från Irland. Att använda irländska anställningskontrakt betyder att många av kollegorna från olika europeiska länder ofta har svårt att öppna ett bankkonto eller skaffa mobilabonnemang i hemlandet. De som har förlorat jobbet vid Ryanair kan inte komma åt sina A-kassepengar i hemlandet. Många måste också betala sociala avgifter till det irländska systemet, något som gör det svårt att få tillgång till offentlig sjukvård i hemlandet. Enligt fackföreningarna tenderar den irländska arbetsmarknadslagstiftningen att vara mindre arbetarvänlig än sin kontinentala motsvarighet. Irländska arbetare har exempelvis bara 20 dagars semester, jämfört med 30 dagar i Spanien. ”Det är svårt för oss att leva ett normalt liv i Spanien, vi ses nästan som turister.”
En talesman för ITF (International Transport Workers Federation) sa att inget annat företag av Ryanairs storlek så systematiskt har missbrukat systemet. De har under årtionden struntat i alla kollektivavtal och helt öppet gjort det som en affärsidé.
Andra lågkostnadsflyg som EasyJet har lokala avtal, men Ryanair får högre vinst genom att strunta i dem. ITF har skickat ett öppet brev till EU där man föreslår att EU-parlamentet antar en lag som tydligt kräver att flygbolag använder sig av kontrakt i linje med lagarna i landet arbetarna är baserade. De ignorerade detta, men fortsatta aktioner från fackföreningarna kan få dem att ändra sig.
Framtiden för den globaliserade transportsektorn är i farozonen. Den här kampen över hela Europa utmanar Brysselbyråkraternas nuvarande integrationsprogram. All europeisk integration måste ta hänsyn till både europeiska konsumenters och arbetares intressen – inte bara se till den mobbande och superexploaterande kapitalismens intressen.
