Rymningen från Gaza – Massornas revolt

2008-02-06 12:05:09




Hundratusentals palestinska Gazabor strömmade över den bulldozerbevakade gränsen till Egypten bara inom loppet av några dagar. De var i desperat behov av att köpa de basvaror som inte längre finns tillgängliga i Gaza – och i vissa fall av att återse familjemedlemmar för första gången på årtionden.

Allt från cementblock till matvaror och djur hämtades upp i Egypten för att transporteras tillbaka till Gaza under festivalliknande stämning. Det av Israel kontrollerade gränsområdet  förvandlades till en gigantisk shoppingparkering.
Israeliska och egyptiska gränsvakter stod hjälplösa; den israeliska blockaden var tillfälligt hävd! Det var en stor förödmjukelse för den israeliska regimen, vars bevakning av Gazaremsan skärpts till så rigorösa nivåer att så gott som inga varor – eller människor – tillåtits passera. På senare tid drabbades även den humanitära hjälpen och bränsleförsörjningen till Gazas kraftstation av gränskontrollen.
Att en och en halv miljon människor hölls ihoppackade och instängda under dessa förhållanden och dessutom bombades av israeliska helikoptrar och pansarvagnar väckte massiv vrede hos arbetare i de omkringliggande länderna och i resten av världen. De israeliska attackerna dödade 45 palestinier bara under årets första månad.
En enda djärv aktion – att spränga det sex meter tjocka gränsstaketet – räckte för att släppa loss en enorm flod av lättnad i form av en mänsklig tidvattenvåg som svepte i riktning mot egyptiska städer.
Egyptens president Mubarak påverkades först av den starka sympatin från Egyptens befolkning, men tog snart till vattenkanoner och stoppade sedan, på den israeliska regimens uppmaning, varuleveranserna till affärerna nära gränsen.
Samarbetet bland vanligt folk visas emellertid av en palestinsk taxichaufför: ”Jag vet inte vem som gjorde det, men det här är en överenskommelse mellan två folk, inte mellan regeringar”. Gränsen bröts bara tillfälligt, och de flesta Gazabor hade för lite pengar för att dra nytta av det, men det innebar en insikt om den potentiella styrkan en stor grupp människor har när de samarbetar.

Saknar ledarskap
Oturligt nog saknar det palestinska folket ett ledarskap som kan mobilisera den styrkan mot regionens kapitalistiska härskande klasser. Varken Hamas ledare i Gaza eller Fatahledarna på Västbanken har någon önskan om att röra sig bortom kapitalismens gränser och vissa av dem är, eller önskar vara, kapitalister själva.
När gränsen brast, diskuterade vissa israeliska politiker om att dra in också Mubaraks regim i repressionen. Men detta skulle rikta ännu mer internationell uppmärksamhet mot det faktum att Israels härskande elit inte har något intresse av upprättandet av en palestinsk stat.
Den här gången tvingades Ehud Olmerts regering lova att en begränsad mängd bistånd och bränsle skulle tillåtas passera in i Gaza.
Först när de palestinska massorna, den egyptiska arbetarklassen och även den israeliska samtidigt tar framtiden i sina händer, kommer drägliga levnadsvillkor och ett permanent slut på blodspillan att uppnås. Och det är bara på grundvalar av en socialistisk konfederation i Mellanöstern som den gräns som nu upprätthålls av kapitalister kommer att kontrolleras av vanligt folk.