’Demonstration 17 Oktober, 1905’ av Ilya Repin
Att året nu är 2017 betyder att det är 100 år sedan den ryska revolutionen skrämde de härskande och gav hopp åt förtryckta i hela världen. Revolutionens första kapitel inleddes 12 år tidigare, med revolutionen 1905. Vi inleder sålunda vår rapportering om den ryska revolutionen 1917 med dess generalrepetition.
Den ryska revolutionen 1905 började på söndagen den 9 januari, sedan över 1 000 människor – män, kvinnor och barn – hade massakrerats av tsarens militära vakter utanför Vinterpalatset.
De var en del av en 200 000 personer stark procession som krävde att tsaren skulle agera mot att levnadsförhållandena förvärrades för varje dag. Massakern på vad som blev känt som den Blodiga söndagen gav upphov till den starkaste arbetarkampen dittills i hela världen, med massgeneralstrejker och förberedelser för ett väpnat uppror av arbetarna.
Bondemassorna på landsbygden ockuperade jord och drev bort storgodsägare. Det tog mer än två år för den hårdaste kontrarevolution – pogromer, massakrer, massarresteringar – att rädda den reaktionära tsarregimen, som hade massivt stöd från internationella kapitalister och reaktionärer.
Den ryska och de internationella borgarklasserna var beredda att acceptera den grövsta beväpnade reaktionära och rasistiska kraft för att besegra arbetarna. Det kontrarevolutionära våldet dödade 14 000 människor mellan januari 1905 och april 1906. Ytterligare
1 000 avrättades, 20 000 sårades och 70 000 fängslades.
Ryssland under tsaren var ett klassiskt exempel på ojämn och kombinerad utveckling. På en stagnerande, underutvecklad, till stor del landsbygdsbaserad ekonomi hade tsaren byggt en grotesk repressiv statsapparat med en stor, relativt modern armé.
Modern kapitalism från Västeuropa hade gjort inbrytningar i Ryssland genom att låna ut kapital till tsaren, och ännu viktigare genom stora tillverkningsindustrier i S:t Petersburg och andra städer. Detta skapade en inofficiell allians mellan västkapitalister och den tsaristiska regimen, med vissa likheter med förhållandet mellan dagens transnationella företag och regimen i Kina. På grund av denna process var den ryska kapitalistklassen extremt svag som en social kraft, och i många fall också sammanflätad med godsherrarna som representerade det feodala samhälle som existerade parallellt med kapitalismen.
På grund av kapitalismens sena ankomst i Ryssland kunde kapitalistklassen inte spela samma roll som den franska borgarklassen gjorde i den klassiska revolutionen 1789-1815.
Den industriella arbetarklassen var en liten del av den totala befolkningen i Ryssland, koncentrerad i stora industrier. Av en befolkning på 150 miljoner i 1897 års folkräkning var 3,3 miljoner anställda inom gruv- och processindustrin, transport, byggande och kommersiella branscher.
I januari 1905 gick arbetarklassen i Petersburg till handling. Den 7 januari strejkade 140 000 arbetare. Strejken organiserades av en fackförening som leddes av prästen Georgij Gapon och sponsrades av den hemliga polisen, ochranan. Tsarmakten hade en tradition att infiltrera oppositionsgrupper för att krossa dem.
Kamprörelsen började som en strejk för ekonomiska krav, men blev snart politisk. Den oavsiktlige ledaren, den radikale fader Gapon, såg sig snart föranledd att organisera en marsch för att överlämna arbetarnas krav till tsaren.
Marschen den 9 januari var fredlig, med ikoner och kyrkobanderoller. Men massakern var väl förberedd, med soldater som sköt från kort avstånd in i folkmassan under större delen av dagen. Över tusen människor dödades [vissa säger hundratals, andra två tusen] och många fler skadades.
Denna stora händelse etablerade revolutionens frontlinje mellan arbetarklassen och tsarstaten. Efter den 9 januari upprättades en militärregim under ledning av general Trepov för att upprätthålla förtrycket. Men arbetarna var redan i rörelse – strejkerna i januari och februari spreds till 122 städer och byar. Strejkerna fortsatte under våren, exempelvis med järnvägsstrejker i april och juli. I juni väckte det berömda upproret på pansarkryssaren Potemkin hopp innan statens styrkor krossade det.
På hösten återkom rörelsen, ännu starkare än i början av året. Generalstrejken i oktober var den största och mest kända generalstrejken som världens dittills hade sett. I Tyskland inspirerade detta till en stor strejkvåg som omfattade 500 000 arbetare. I Sverige stärktes arbetarnas motstånd mot den härskande klassens hot om ett krig för att förhindra Norges självständighet. För Rosa Luxemburg, som stod i ledningen för revolutionens polska gren (tsaren styrde även Polen) var erfarenheterna av masstrejkerna avgörande i hennes debatter mot arbetarrörelsens högerflygel i Tyskland och internationellt.
Oktober inleddes med tryckeriarbetarnas strejk i Moskva. De följdes av tryckeriarbetare i Petersburg och sedan av järnvägsarbetare, som utlyste en generalstrejk från den 9 oktober i Moskva.
Kraven var åtta timmars arbetsdag, amnesti för politiska fångar, medborgerliga rättigheter och en konstituerande församling. Den 13 oktober var den politiska strejken total i S:t Petersburg och den 17 oktober hade den nått mer än 40 städer, inklusive Warszawa och Riga – idag huvudstäder i Polen respektive Lettland. Strejken samlade stora möten med strejkande och supportrar som försvarade sig mot kosacker och soldater. Studenter, utövare av fria yrken och soldater deltog i strejkmöten – den revolutionära jäsningen ”skapade otrolig panik i regeringens led” (Trotskij i sin bok 1905). Svaret från den tsaristiska regimen var å ena sidan ett ”demokratiskt” manifest den 17 oktober, med utlovade eftergifter, å andra sidan den Svarta Terrorn.
I september hade Ryssland gått med på en förödmjukande fredsuppgörelse med Japan. Detta underströk tsarens svaghet, samtidigt som det lämnade regimen med enbart en front att kämpa på – mot revolutionen.
Den 10 oktober bildades arbetarrådet, sovjeten, i Petersburg. 30-40 arbetsplatsdelegater deltog på mötet, men sovjeten blev snabbt revolutionens viktigaste ledning. I november representerade dess 562 delegater 200 000 arbetare. Sovjeter bildades i alla större städer.
Kontrarevolutionen agerar alltid i skuggan av revolutionen, och testar ständigt hur långt den kan gå. När generalstrejken avbröts ”förvandlades hundra av Rysslands städer och byar till helveten […] Bränder slukade hela gator med sina hus och invånare. Detta var den gamla ordningens hämnd för sin förödmjukelse”, skrev Trotskij.
Reaktionens Svarta Hundra var en föregångare till de fascistiska massrörelserna i Italien och Tyskland några årtionden senare, med kriminella, småborgerliga reaktionärer och krigshetsare som medlemmar. Pogromerna, riktade mot arbetarnas agitatorer och i synnerhet judar, dödade 3 500-4 000 personer. Den enda kraft som kunde kontrollera de Svarta Hundra var arbetarnas motstånd, inklusive miliser. I Petersburg skedde inga pogromer.
Sovjeten kunde inte backa. Den okända faktorn var de stridandes exakta styrka. Ledningen visste att stämningen i armén var avgörande, och att armén inte skulle gå över till arbetarklassens sida förrän de såg massornas beslutsamhet. I oktober-november ökade antalet soldater som deltog i möten med arbetarna.
Den 11 november gjorde sjömännen i Sevastopol uppror och för några dagar kontrollerade de större delen av Svartahavsflottan och skyddade staden mot pogromer. Men det väpnade upproret besegrades när soldater tvekade att stödja sjömännen. Torpedbåtar som kontrolleras av rebellerna sänktes av artilleri och ledarna greps och avrättades.
Bonderörelsen fick också fart. I slutet av 1905 brändes över 2 000 storgods ner över hela landet. Nationella bondekongresser hölls i augusti och i början av november.
Kampen för nationell frigörelse fick också en enorm drivkraft från revolutionen. Återigen var det arbetarna i Polen, Baltikum och Kaukasus som ledde kampen. De liberala eller nationalistiska borgerliga styrkorna släpade efter och när nederlaget kom närmare vände de sig emot revolutionen.
I mitten av november gick post- och telegrafarbetarna ut i strejk igen. När nyheten kom att en järnvägsingenjör hade dömts till döden gav järnvägsarbetarna regeringen ett ultimatum – att stoppa avrättningen eller ny total järnvägsstrejk. Återigen backade regeringen, men som Trotskij kommenterade var detta revolutionens sista seger.
Den 26 november greps ordföranden för Petrogradsovjeten, Khrustalev. Trotskij valdes till ny ordförande och sovjeten deklarerade sitt syfte att ”fortsätta att förbereda för ett väpnat uppror”. Den 2 december konfiskerades åtta tidningar som hade tryckt sovjetens manifest. Strejker förbjöds för järnvägs-, post- och telegrafarbetare. Följande dag greps delegaterna i Petersburgsovjeten, inklusive Trotskij.
Den 7 december tillkännagav Moskvasovjeten en ny politisk generalstrejk två dagar senare, den händelse som kom att bli den slutliga kraftmätningen. 150 000 arbetare deltog i strejken. Arbetarmiliser bildades och grupper av poliser avväpnades. Från den 10 december inträffade blodiga sammandrabbningar med soldater som sköt mot fredliga möten med obeväpnade arbetare.
Under nio dagar kunde 1 500-2 000 beväpnade arbetare (700-800 från vänsterpartierna, 500 från järnvägsfacket och 400 tryckeriarbetare) blockera tsarens mäktiga armé. Detta på grund av det stöd som arbetarna hade från massan av befolkningen.
Men i det långa loppet var arbetarklassens krafter uttömda. Militären fick förstärkningar från andra städer och de reaktionära fick övertaget. I Petersburg kollapsade strejken redan den 12 december och den 17 avslutades den i Moskva. Trotskij uppskattar antalet dödade i Moskva till över 1 000 – inklusive 86 barn. En rapport från Baltikum, där kontrarevolutionen var särskilt mordisk, räknade med att 749 hade avrättats.
Högerflygeln inom den ryska socialdemokratin, mensjevikerna, menade att revolutionen var borgerlig. De sökte därför allierade bland liberaler och höll tillbaka arbetarnas socialistiska krav. Trotskij, som vid brytningen 1903 hade tillhört mensjevikerna, menade tvärtom att det var just arbetarklassen som kunde driva igenom den borgerligt-demokratiska revolutionens uppgifter: nationella frågan, jordfördelningen, demokratisering, och att dessa uppgifter var sammanlänkade med arbetarklassens socialistiska revolution. Hans teori om den permanenta revolutionen skulle bekräftas fullt ut 1917.
Problemet under år 1905 med socialdemokraternas majoritetsflygel, bolsjevikerna, var dess sekterism mot först fader Gapons rörelse och senare mot sovjeten. Detta rättades till först med Lenins återkomst till Ryssland i november. Lenins syn på organisation var extremt flexibel, inte den karikatyr som sprids av både stalinismen och antikommunister i väst. I slutet av 1905 hade bolsjevikerna
8 400 medlemmar, 1907 var de 46 000.
Det fanns under revolutionen ett starkt tryck för enhet mellan bolsjeviker och mensjeviker. De både genomförde enhetskongresser i Stockholm 1906 och i London 1907. Båda flyglarna bojkottade valet till den första duman (tsarens parlament) i april 1906 eftersom dessa val framställdes som alternativet till revolutionen, som ännu inte hade tappat all kraft. Inför den andra duman var Lenin emot en bojkott och röstade med mensjevikerna mot ultravänsterbolsjeviker i denna fråga.
Inte förrän en ny våg av arbetarkamp år 1912 blev bolsjevikerna formellt ett eget parti. Bygget av bolsjevikerna 1905 och i kampen 1912-14 blev avgörande för utfallet 1917. År 1905 var arbetarklassens organisering och styrka inte tillräckliga för att besegra tsarstaten. Men med dessa erfarenheter kunde revolutionens nästa fas tolv år senare skaka hela världen. ■
