Efter ett 70-procentigt valdeltagande gick 79 procent av rösterna i Rysslands presidentval till den av Vladimir Putin utnämnde efterträdaren, Dmitri Medvedev. Ingen överraskning alltså!Från och med maj månad kommer Medvedev att ta över presidentämbetet i Kreml och Vladimir Putin kommer att ta över som regeringsöverhuvud. På ett möte efter att valresultatet tillkännagetts annonserade paret att de, i egenskap av sina fortfarande gällande uppdrag som president respektive vice premiärminister, kommer att utarbeta en arbetsfördelning mellan de bägge posterna som en förberedelse för maktskiftet.
Valfusk
Det finns all anledning att tro att valfusket i december förra året återupprepades i presidentvalet. BBC anordnade ett ”vox Pop” på en av Moskvas järnvägsstationer. Av 8 väljare uppgav bara en att han skulle rösta på Medvedev och 2 uppgav att de inte skulle rösta, i protest mot valfarsen. Trots sådana bevis fortsatte BBC-korrespondenterna att kalla Putin ”väldigt populär”.Hela valkampanjen genomfördes under Kremls strikta kontroll.
Endast fyra kandidater registrerades. Förutom Medvedev tilläts den ultranationalistiske clownen Zjirinovskij, marionett-”demokraten” Bogdanov och den evigt tillkortakommande ”kommunisten” Zjuganov att delta.
Zjirinovskij har deltagit i valen sedan 1990 och 1993 fick hans parti 23 procent av rösterna, vilket chockade världen. Zjirinovskij har dock alltid röstat för Kreml (de styrande) i parlamentet. Hans deltagande i val är dock användbart – hans galenskaper (under en av TV-debatterna reste han sig upp och angrep fysiskt Bogdanovs representant) attraherar deklasserade desperata väljare som annars inte skulle stödja Kreml. Zjirinovskij fick 9,3 procent av rösterna.
Den borgerligt liberale Bogdanov var okänd innan valet. Bogdanov lyckades emellertid ändå på något sätt få nästan två miljoner namnteckningar som backade upp hans nominering.
Det avslöjades senare att han faktiskt var en av grundarna av Putins Enade Ryssland-parti.
”Kommunistisk opposition”?
Endast ”kommunisten” Zjuganov gör några som helst anspråk på att vara en ”oppositions”-kandidat [”kommunistpartiet” utgörs av resterna av det forna statsbärande partiet i det stalinistiska ”Sovjetunionen”], men även detta är ett tveksamt anspråk. Zjuganov fick till att börja med sina anhängare att förstå att kommunistpartiet (KP) inte skulle delta i denna ”valfars”, men då slutdatumet för kandidatnomineringarna närmade sig gick han med på att låta sig nomineras. På så vis gavs hela processen åtminstone ett uns av trovärdighet. Kreml ville att han skulle ställa upp för att kunna visa världen att en hel rad av ideologier fanns representerade inför valet. Om Kreml emellertid känt någon som helst rädsla för att Zjuganov skulle använda valkampanjen till att mobilisera till verklig opposition, skulle han ha blockerats. Det mesta av KP-politiken (som grundas på behovet av att bygga upp en stark ”rysk stat” med ett visst mått av statligt ägande och kontroll över ekonomin) ”antogs” och genomfördes av de styrande.Till följd av det blev Zjuganovs huvudargument, då han inte gnisslade tänder varenda gång Bogdanov nämnde sin frimurartillhörighet (något som Zjuganov betraktar som bevis för Bagdanovs deltagande i en ”sionistisk komplott”), att KP har ett brett skikt av erfarna yrkesmänniskor i sina led.
Enligt de officiella siffrorna fick Zjuganov över 17 procent av rösterna (mindre än i förra presidentvalet, men dubbelt så mycket som KP fick i december förra året). Det finns betydande anekdotiska bevis för att liberala och andra oppositionella väljare stödde Zjuganov som den enda kandidat som ens avlägset representerade någon slags opposition mot Kreml.
Medvedev kommer att ta över presidentposten i maj.
Även om det officiella valresultatet accepteras som genuint, lyckades Medvedev bara få knappt hälften av de röstberättigade ryska väljarnas röster. Men det kan inte uteslutas att Medvedev skulle ha fått fler röster än sina opponenter även om valet varit fullständigt fritt och ärligt genomfört.
Enligt opinionsundersökningarna anser fortfarande majoriteten av ryssarna att livet är besvärligt och de tror inte på någon dramatisk förbättring. Men den ekonomiska tillväxten sedan år 2000 (den låg på 8 procent år 2007) och den relativa sociala stabiliteten ses ändå som en stor förbättring, jämfört med det kaos som den ekonomiska kollapsen, kupperna och de etniska konflikterna under 1990-talet innebar. Det har fått många människor att om inte stödja Putin-Medvedev så åtminstone känna sig likgiltiga till huruvida de borde vara kvar vid makten eller inte.
Ryssland har upplevt 8 år av en anmärkningsvärd tillväxt som nästan uteslutande har orsakats av yttre faktorer.
Den ryska valutans (rubeln) kollaps år 1998 skar ned importen och satte fart på den inhemska industrin. På detta följde en oljeprisökning från 15 dollar per fat till dagens 100 dollar per fat. Sammantaget har det inneburit en omfattande skjuts framåt för ekonomin.
Under de senaste åren har investeringarna på bostadsmarknaden, inom utbildningen och sjukvården ökat kraftigt. De har understötts av regeringens utnyttjande av oljeprisökningarna, vilket ytterligare spätt på tillväxten.
Ingen sund ekonomi
Den ryska ekonomin är dock långtifrån sund. Först under 2006 nådde BNP:n upp till 1990 års nivå och investeringarna i ekonomin kompenserar för närvarande bara nätt och jämnt den fortsatta ekonomiska förslitningen, utan att kompensera för den 15-årsperiod då det inte gjordes några investeringar. Undersökningar visar att antalet byråkrater tredubblades samtidigt som korruptionen formligen har exploderat bortom alla proportioner.Dessa två problem utgör ett stort hål i den ryska ekonomin, som suger upp alla extraintäkter utan att det leder till några verkliga fördelar. Följden har blivit att inflationen har kommit tillbaka med en skräll, vilket hotar att underminera de löneökningar som uppnåtts. Inte heller har det fortsatt stigande oljepriset längre någon effekt, då den parallellt pågående dollarkollapsen lämnar Ryssland utan mer rubler än man hade tidigare. De ryska ledarna försöker förringa risken för att världskrisen ska nå Ryssland, men även bortsett från oljepriset så har den ryska tillväxten under de senaste åren drivits på av exporten (huvudsakligen av vapen och kärnteknologi) och av utländska direktinvesteringar. Det är oundvikligt att båda dessa områden av ekonomin kommer att påverkas av den begynnande världskrisen.
Världens ledare visade till en början prov på en otrolig naivitet genom att betrakta Medvedev som en mjukare, mer användarvänlig version av Putin. De kallade honom till och med för ”liberalt utbildad” och ”västvänlig”.
Medvedevs höklika kommentarer om utvisningen av den brittiska konsuln från Ryssland, och hans brådstörtade avresa till Serbien för att visa sitt stöd till Belgrad efter Kosovos ”självständighets”-förklaring, har redan dämpat välviljan i yttringarna från väst.
Medvedev (vars namn faktiskt betyder ”björnens son”!) är Putins skyddsling och är väl förberedd för att, i likhet med sin guru, luta sig mot nationalistiska stämningar. Medvedev har tillkännagivit att han för närvarande ämnar fortsätta med att genomföra ”Putins plan”. Detta innebär fortsatt utveckling mot en högt centraliserad kapitalistisk ekonomi, samtidigt som armén och statsapparaten stärks.
Kapitalistiska klaner styr
Putins framgång har bestått i att han lyckats ena de stridande finansiella och industriella ”klanerna” bakom sin regering.Nyligen gjorda undersökningar visar att sju av de nio huvudklanerna är representerade i regeringen och att regeringsministrar personligen kontrollerar omkring hälften av landets ekonomi.
Dessa klaner inkluderar de så kallade ”siloviki” – cheferna för militären och den hemliga polisen, som är mer än väl integrerade i strukturerna för Rysslands nybakade kapitalism. Putin kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att den maktbalansen vidmakthålls.
Det är oundvikligt att överförandet av makten till Putins skyddsling Medvedev kommer att verka destabiliserande. Detta kommer att späs på av att Putin troligen lär få större makt än sin föregångare, även om det ännu återstår att fatta beslut om hur makten mellan president och premiärminister ska omfördelas.
Om förändringen av den politiska makten sammanfaller med en skarp ekonomisk nedgång till följd av den världsekonomiska krisen, kan sammanstötningar mellan klanerna snabbt få den styrande elitens leende att stelna.
Val är, som marxister alltid har förklarat, ett stillbildsfoto av läget i samhället vid en viss given tidpunkt, även då de är uppenbart riggade. Kommande händelser kan snart komma att göra filmen betydligt mer intressant.
Arbetarklassen har ännu inte ingripit i händelserna på något avgörande sätt sedan stalinismens kollaps.
Ny kamprörelse
Under de senaste åren har emellertid viktiga strejker ägt rum på fabriker och andra arbetsplatser, inklusive på en Fordägd bilfabrik.Stridbara, självständiga fackföreningar är ovärderliga för arbetarklassens förmåga att framgångsrikt stå emot chefernas attacker och kunna kämpa sig till bättre löner och arbetsvillkor.
Likaså behöver sociala rörelser, pensionärer, studenter och lokalorganisationer sina egna oberoende organisationer och en politik för kamp.
Den verkliga opposition som saknades i valet var arbetarklassens genuina röst.
Ett socialistiskt parti med masstöd av arbetande människor – en verklig opposition mot Medvedevs/Putins och de styrande klanernas kapitalistvänliga politik – kommer i allt högre grad att stå på dagordningen under de kommande åren.
Rob Jones, CWI, Moskva
