Ryssland under Putin

2013-10-18 09:55:06


Ökade attacker med Putin vid makten.

Många år efter den stalinistiska dikaturens kollaps i Sovjetunionen 1991 dominerades nyheter om Ryssland av förfall och kaos i spåren av kapitalismens återinförande.
Men sedan Vladimir Putin tillträdde som president år 2000 har landet försökt återskapa sin stormaktsstatus, samtidigt som Putins styre blivit allt mer diktatoriskt.  
Marken har dock skakat under Putins fötter med massprotesterna 2011-2012 mot valfusk och auktoritär utveckling och nu ett växande missnöje med landet homofobiska lagar. Frågan är åt vilket håll Ryssland under Putin verkligen är på väg?

Två år efter Sovjetunionens kollaps hade en stor del av den ryska ekonomin privatiserats. 100 000 statliga företag hade sålts ut. Denna medicin, som döptes till ”chockterapi”, innebar att samhället kastades in i en aldrig tidigare skådad kris med massarbetslöshet, outbetalda löner och ren svält. Fram till 1995 halverades BNP och BNP per capita var lägre än i länder som Indien och Kina. Medellivslängden föll mellan 1990 och 1994 från 64 till 58 år. Samtidigt kunde ett fåtal berika sig, framförallt ­genom att starta banker och plocka ”russinen ur kakan” när den ryska industrin såldes ut.
Många av de nyrika var ledande byråkrater i den stalinistiska appara­ten som kunde utnyttja sina positioner. Det var dessa nyrika som började kallas oligarker, eftersom de kombinerade extrema rikedomar med ett direkt inflytande över den politiska utvecklingen.

”Det handlade om att döda kommunismen”, försvarade privatiseringsgeneralen Anatolij Tjubajs ärligt sin politik. Politiskt blev det allt mer oligarkerna som kom att styra landet genom president Boris Jeltsin, speciellt efter att Jeltsin 1993 knäckt parlamentets makt när han som svar på att parlamentet vägrat låta honom upplösa det, besköt parlamentsbyggnaden med stridsvagnar.
När fattigdomen bredde ut sig (andelen fattiga inom befolkningen steg från 2 till 50 procent) och staten samtidigt kollapsade öppnade det vägen för en explosion av organiserad brottslighet som oftade arbetade i maskopi med olika oligarker. I ­mitten av 1990-talet uppskattades det att det fanns 8 000 maffiagrupper i ­Ryssland med över en halv miljon ­medlemmar. Vapnen flödade in från Afghanistan och kriget i Tjetjenien.
Inför presidentvalet 1996 var ­hatet mot oligarkerna och deras lakej Jeltsin utbrett. Men trots att Jeltsin betraktades som ”ett politiskt lik” var oligarkerna inte beredda att släppa makten. En enorm kampanj drogs igång där oligarkerna tack vare kontrollen över media kunde smutskasta den ”kommunistiska” utmanaren Ziuganov och skyla över Jeltsins hälso- och alkoholproblem, ­massakrerna i Tjetjenienkriget, reautförsäljningen av statliga tillgångar o s v. Med eller utan direkt valfusk vann Jeltsin och oligarkernas välde kunde fortsätta och intensifieras.

När Putin kom till makten år 2000 hade Rysslands befolkning gått igen­om ett decennium av kaos, krig, korruption och samhällelig upplösning.
Redan 1996 var Jeltsin en förbrukad produkt för den nya härskande kapitalistklassen. Vid valet år 2000 behövdes det nya kandidater. Denna gång var oligarkerna mer splittrade, men många stödde den före detta KGB-chefen Vladimir Putin som förts fram av ”familjen” runt Jeltsin, i hopp om att allt skulle fortsätta som tidigare.
Putin insåg dock att det på ytan behövdes en hårdare linje gentemot oligarkerna, för under ytan kokade missnöjet. Till exempel ansåg nio av tio ryssar att alla stora förmögenheter hade tillkommit på ett illegalt sätt.
Med argument om att attackera korruptionen och oligarkernas inflytande över staten stärkte Putinklicken sitt grepp om staten. Samtidigt slog han till mot de oligarker som utmanade hans makt. Symbolen blev gripandet av oligarken Michail Chodorkovskij, som själv erkänt att han hade 100 dumaledamöter (parlamentsledamöter) på sin avlöningslista.

Oligarkerna har dock långtifrån eliminerats. Det handlar mer om att staten återtagit taktpinnen och inte accepterar någon politisk utmaning från dem. Samtidigt används staten delvis som ett privat företag, där maktens parti runt Vladimir Putin är ägare och Putin styrelsordförande.
I en rapport från Världsbanken från 2004 redovisades att ett ­trettiotal personer fortfarande kontrollerade 40 procent av Rysslands ekonomi.
En av dem är Roman Abramovitj, som förutom att han äger Premier League-klubben Chelsea också äger en 170 meter lång yacht som kostar mellan 2 och 10 miljarder kronor, men så ingår också två helikopter­plattor, ett missilradarsystem och en ubåt.
För oligarkerna handlar det om att hålla sig väl med Putins klick som kontrollerade staten. Ett exempel är när Roman Abramovitj visade sin uppskattning genom att betala omkostnaderna för att ta in holländska Guus Hiddink som tränare för det ryska fotbollslandslaget.
”Ryssland leds av samma människor som äger landet. Det är inte längre relevant att fråga om ’oligarkerna’ arbetar för Kreml, för ofta är det omöjligt att dra en gräns mellan ’oligarkerna’ och ’Kreml’”, kommen­terade Maria Lipman från Carnegie Center i Moskva förhållandet (Oligar­kerna av Claes Ericson, 2011).
Ett exempel på detta är gasjätten Gazprom, som staten kontrollerar drygt 50 procent av, men vars övriga ägare och intressenter är höljda i ett dunkel där oligarkerna högst troligt finns närvarande.
Under första delen av sin tid vid makten gynnades Putin av den ­starka ekonomiska utveckling som drevs på av allt högre oljepris (priset steg från 20 dollar till 140 dollar per fat olja) och en global kreditexpansion vilket gav Ryssland tillgång till ”billiga pengar”. Att staten tog över vissa olje- och gastillgångar, till exempel från Chodorkovskij, stärkte statens ekonomi ytterligare. Olja och gas står för mer än hälften av budgetintäkterna.
Precis som i resten av världen innebar krisen 2008 ett abrupt slut på tillväxten (BNP föll med 8 procent 2009), trots att Putin länge hävdade att Ryssland inte var en del av det globala finansiella kasinots fiasko (”den amerikanska smittan”, som Putin försökte kalla krisen). Verkligheten var dock att fram till 2008 ­hade ryska kapitalisters spekulation resulterat i skulder på totalt 500 miljarder dollar (3 000 miljarder kronor), något som fortfarande hänger som en kvarnsten runt halsen på de ryska bankerna.

Idag står det klart att den råvarubaserade tillväxten som Ryssland upplevde åren efter millennieskiftet är bruten, vilket undergräver stödet för den sittande regimen.
Efter år av inskränkningar av de demokratiska rättigheterna bröt det helt plötsligt ut massprotester mot valfusket i parlamentsvalet 2011 och presidentvalet 2012 (då Putin återval­des som president efter fyra år, då han formellt ”bara” var premiärminister). I princip varje val sedan 1996 har varit kopplat till misstankar om valfusk. Förutom uppebart valfusk, såsom att 99,6 procent av tjetjenerna röstade på Putin i det senaste presidentvalet, så är media helt kontrolle­rade av Kreml. Dessutom får regim­ens undersåtar i regioner och företag före valen ”målsättningar” på hur många som ska rösta på maktens representanter. Till exempel vann Dmi­trij Medvedev presidentvalet 2007 med 70 procent av rösterna, utan att ha behövt delta i en enda tv-sänd valdebatt.

Men vid parlamentsvalet 2011 gick hundratusentals människor ut på gatorna i protester som snabbt antog nya, utvecklade paroller mot de svåra sociala och ekonomiska förutsättningar som folk lever under.
Medan 10 procent av landets befolkning 2010 ägde hälften av ­landets förmögenhet så levde 15 procent av befolkningen under fattigdomsgrän­sen.
År 2006 sa fyra av fem ryssar att de inte kunde köpa nödvändiga saker till hushållet. Enligt WHO, Världshäl­soorganisationen, har Ryssland värld-ens tredje högsta självmordsfrekvens.
En del av proteströrelsen var gruppen Pussy Riots ”punkbön” i Moskvas största katedral; en protest mot Putin och den extremt reaktionära ortodoxa kyrkans hierarki. Putinregimens hårda domar mot Pussy Riot var ett försök att avskräcka från nya protester och visade den rädsla som regimen känner för att missnöjet ska ta sig uttryck i form av nya aktioner.
Sedan dess har protesterna lagt sig och nya auktoritära lagar har genomförts. Ett exempel är lagarna mot ”homopropaganda”, som har som uppenbart syfte att hetsa mot homosexuella och avleda ilskan mot regimen och levnadsvillkoren mot en utsatt grupp i samhället. Lagen har uppmuntrat nya grova hatbrott mot hbt-personer, men har också skapat en motreaktion i form av protester både inne i landet och internationellt. Den homofobiska propagandan kopplas samman med en nationalistisk hets, till exempel genom lagen om ”utländska agenter”, som förbjuder människorättsorganisatio­ner att få stöd från utlandet.

I attacker på demonstrationer för kvinnors och hbt-personers rättighe­ter ses ofta nazister och kyrkans män sida vid sida när de fysiskt attacke­rar demonstranter – mitt framför ­näsan på polisen, som antingen bara tittar på eller som griper ­demonstranterna.
Även om Rysslands auktoritära utveckling har fortsatt sedan protesterna 2011-2012 är det långt ifrån säkert att Putin kommer att kunna etablera en ren polisstat.
Regimens sociala bas fortsätter att undergrävas av den ekonomiska krisen, som har inneburit nya nedskärningar på utbildningen och hälsovården.
Under hösten har både Världsbanken och IMF skrivit ned sina prognoser för den ryska ekonomin. Enligt Världsbanken blir tillväxten ­bara 1,8 procent i år, vilket är den lägsta siffran sedan krisen 2009. Det som ändå håller uppe tillväxten är ­statliga investeringar (såsom inför OS i ­Sotji 2014 och fotbolls-VM 2018) och ett högt oljepris.
Dessutom flyttas 70 miljarder dollar (ca 420 miljarder kronor) ut ur landet i år, något som spär på proble­men med inflation (prisökningar).
Den försämrade ekonomin har redan lett till förslag från regeringen om nedskärningar på 5 procent av de statliga utgifterna. Även om de hävdar att pensioner och socialbidrag inte ska drabbas så blir det nedskärningar inom utbildning, hälsovård och kultur. Även alla löneökningar inom armén föreslås stoppas.
Putin ersatte oligarkernas ­kaotiska rövarkapitalism med en mer organi­serad rövarkapitalism, där staten tydligt satte sig i förarsätet. Tack vare höga energipriser och billiga lån i början av 2000-talet kunde han förknippa sig själv med ”ordning och reda” och ekonomisk utveckling. Den tiden är nu förbi.

Med ökade sociala orättvisor och att allt fler känner av krisen har Putins regim fått en allt mindre social bas och snävare manöverutrymme.
Samtidigt har krisen redan öppnat för en splittring mellan olika delar av den härskande eliten och korruptionen även innanför Kremls väggar blir allt svårare att dölja.
Protesterna från 2011-2012 kan blossa upp på nytt och kommer i så fall ha än mer systemkritisk, social och ekonomisk karaktär.
Ryssland är inne i en brytningstid. En auktoritär utveckling är lång ifrån säker. Nya massrörelser kan istället välta regimen över ända och lyfta fram kapitalismens oförmåga att tillfredsställa de behov som finns i det ryska samhället.

Jonas Brännberg