foto: Tobias Björkgren / Flickr CC
Efter Socialdemokraternas katastrofval 2010 valdes Hå- kan Juholt som kongress under våren 2011. Tiden blev dock kantad av ny partiledare efter en extrainkallad S- maktspel inom S-byråkratin.
I Daniel Suhonens nya bok Partiledaren som klev in i kylan: Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken (Leopard förlag, 2014) skildras Håkan Juholts korta och stormiga tid som Socialdemokraternas partiledare. Boken ger en inträngande bild av dagens extremt toppstyrda borgerliga socialdemokrati där olika klickar slåss om prestige, positioner och karriärmöjligheter.
Med tanke på den uppmärksamhet som Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt har fått är det knappast förvånande att den har blivit en bestseller. Ämnet är både spännande och unikt. Boken är dock på tok för lång och Håkan Juholt var ingen modern August Palm.
Den socialistiske pionjären August Palm strid mot Hjalmar Brantings ledarskap inom den tidens stockholmska socialdemokrati var en strid mellan Palms revolutionära praktik och arbetarpolitik och Brantings reformism och vilja till sambete med de borgerliga liberalerna. Den striden utlämpades i en annan socialdemokrati än det borgerliga S som Håkan Juholt kom att leda i tio månader innan han tvingades att avgå.
Håkan Juholt fälldes av sina egna och när det blåste som mest stod han ensam, menar Daniel Suhonen som i hemlighet var Juholts tal- och spökskrivare samt rådgivare.
Suhonen hoppades att valet av Håkan Juholt som ny S-ledare våren 2011 skulle bli början till en socialdemokratisk förnyelse till vänster. Istället kom Juholts tio månader som partiledare att kantas av misslyckade försök att göra ett uppbrott från den kurs högerut som Socialdemokraterna slog in på redan i mitten av 1980-talet.
Upprinnelsen till valet av Håkan Juholt som partiledare var katastrofvalet 2010. Trots fyra år med Reinfeldt & Co och en stor ledning i opinionsundersökningarna i början av valåret blev resultatet det sämsta någonsin. Socialdemokraterna fick under Mona Sahlins ledning knappt 30,6 procent och blev bara en halv procentenhet större än Moderaterna.
Efter detta misslyckande var det bara en tidsfråga innan den dåvarande S-ledningen skulle avgå.
”Klockorna klämtade för den gamla partiledningen”, skriver Suhonen, och när nyårsklockorna ringde in 2011 hade Mona Sahlin avgått.
Den avgående S-ledningen skyllde valnederlaget på att de hade uppfattats som ett ”bidragsparti” och inte ett parti för de som hade jobb och regelbunden löneinkomst. Det skulle bli en seglivad myt för att ursäkta ytterligare kliv högerut. Även Håkan Juholt lät sig påverkas av denna mytbildning och det bidrog till att de försiktiga vänstersvängar han signalerade stannade på halva vägen. Det blev löften som sedan togs tillbaka. Och det började nästan omedelbart efter att han valts till partiordförande på Socialdemokraternas extrakongress i mars 2011.
Valet var enhälligt, som det brukar vara, men Håkan Juholt blev partiordföranden först efter att andra kandidater sagt nej eller blockerats i den person- och maktstrid som följde efter Sahlins avgång.
Daniel Suhonen var en av de som var med och skrev Håkan Juholts installationstal på S-kongressen. I en ledare i Västerbottens Folkblad efteråt lovprisade Suhonen det tal som han själv varit med och författat. Boken handlar också väldigt mycket om Daniel Suhonen, så mycket att läsaren till och med upplyses om vilket sorts kaffe han dricker på morgonen.
Hur som helst, efter katastrofvalet hösten 2010 och det djupa missnöjet med den då sittande S-ledningen var det många socialdemokrater som likt Daniel Suhonen såg möjligheten till ett uppbrott med vänsterförtecken. Håkan Juholts installationstal flaggade också för en ny marknadskritisk socialdemokrati.
Kort efter S-kongressen fick dock Håkan Juholt ta tillbaka löftet om att riva upp pensionsuppgörelsen från 1994 och Göran Greider menade att vi bevittnat historiens kortaste vänstervåg.
Enligt Suhonen var det en snubblande vänstergir som inleddes, men mer korrekt är väl att benämna det som ett tänkt steg framåt som aldrig kom att sätta ned foten. Skälet till att det inte blev någon verklig vänstersväng var motståndet från den byråkratiska maktapparat som styrde socialdemokratin och som fortsatte att tjäna den gamla ledningen. Detta är bokens huvudtes och Daniel Suhonen ger många exempel på hur den gamla ledningen från första stund gjorde allt för att skandalisera Håkan Juholt.
De intriger och smutskampanjer som följde, understödda av ”näringsliv” och borgarpress, passerade ständigt nya lågvattenmärken.
Mot den gamla ledningen, som hämtade stöd och uppbackning från resten av det kapitalistiska etablissemanget, krävdes en organiserad motkraft med sammanhållen vänsterpolitik. Men en sådan fanns inte inom S. Slutsatsen är, även om Daniel Suhonen inte drar den, att dagens borgerliga socialdemokrati inte kan reformeras.
Socialisters uppgift är därför att börja bygga ett nytt kämpande arbetarparti.
Bokens kanske bästa del handlar om socialdemokratins byråkratisering och förborgerligande, vilken har resulterat i att partiet har tömts på medlemmar och förlorat både förankring och förtroende.
Den insiderbild som boken ger från partiledningens möte har såväl inslag av Monty Pythons Life of Brian som stalinistiska skenrättegångar.
Även Håkan Juholt hemfaller, i brist på politik och stödtrupper, åt att försöka ”köpa” stöd. Det enda skälet till varför exempelvis Tommy Waidelich blev ny ekonomisk-politisk talesperson och Carina Moberg ny gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen var att Håkan Juholt hoppades på att de skulle kunna ändra rangordningen i den socialdemokratiska hierarkin. ”Det gäller att kunna sin Machiavelli”, erkände Håkan Juholt till en något besvärad Daniel Suhonen.
Partihögern har alltid varit organiserad. Den socialdemokratiska byråkratin har en lång tradition av organiserad kamp mot allt som kan misstänkas vara vänster.
Sedan ”offensivarna”, dagens Rättvisepartiet Socialisterna, uteslöts ur socialdemokratin i början av 1980-talet har taket, som vi då varnade för, bara blivit allt lägre. I avsaknad av vänsteropposition har högern konsoliderat sin ställning och partiets gamla karaktär har blivit rakt igenom borgerlig. Att så många S-politiker har gått över till ”näringslivet” är bara ett uttryck för denna process. En av dem är Thomas Östros, tidigare ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna, som numera är Bankföreningens vd med uppgift att försvara storbankernas miljardvinster och bonusfrosseri. En annan är den tidigare S-finansministern Pär Nuder, som har tagit tjänst hos Wallenberg. Den förre, Thomas Östros, var en av dem som arbetade för att få bort Håkan Juholt, medan den senare var en slags rådgivare till den nya partiledaren. Inte av politiska skäl, utan för att Pär Nuder ville hämnas gamla oförätter som han ansåg blivit utsatt för.
Håkan Juholt var en uppstickare inom ett S-etablissemang som bara ett uppror underifrån kunnat störta. Försöken att skapa en nyordning inifrån med ett vänsteruppbrott i filttofflor var dömt att misslyckas och skulle leda till överkörningar inför offentlig ridå.
Varje U-sväng som Håkan Juholt tvingades göra spelade dessutom hans motståndare i händerna. Håkan Juholt sa i sitt första maj-tal att Socialdemokraterna var emot en förlängd svensk Libyeninsats.
Men eftersom han inte tog strid för sitt löfte kunde han köras över av en liten klick S-riksdagsledamöter, som gjorde upp med Alliansregeringen om en förlängd, upptrappad Libyeninsats för att sälja JAS Gripen och putta Sverige än närmare NATO.
Redan i oktober 2011 var det nära att Håkan Juholt blev avsatt efter att en grupp ur S-ledningen, med LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin i spetsen, försökt genomföra en palatskupp på ett hemligt VU-möte (verkställande utskottet, som är det högsta beslutande S-organet mellan kongresserna).
Bakgrunden var den storm som utkastet till Socialdemokraternas alternativa höstbudget hade orsakat, som innehöll ett ja till Rutavdraget och som saknade de efterlängtade och utlovade förbättringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen.
Anledningen var att Håkan Juholt inte ville bryta de kapitalistiska budgetramarna, vilket i sin tur gav hans motståndare en möjlighet att framställa sig som socialförsäkringens försvarare och slippa den debatt om vinster i välfärden som Juholt/Suhonen önskade.
A-kassedebaclet skulle förfölja Håkan Juholt. Gång på gång såg partiapparaten till att läcka ut information till media och hålla den hets han utsattes för vid liv. Presskriverierna och de många ”affärerna” började även ge avtryck i vikande opinionssiffror som tog udden ur den inledande ”Juholteffekten”. S-pampar krävde öppet att Håkan Juholt skulle avgå och trots att den nya partiledaren rest landet runt för att tala på S-möten hade han enligt egen utsago ”inga krigare”, förutom Daniel Suhonen.
En ganska stor del av den drygt 500 sidor långa boken ägnas åt det VU-möte som i januari 2012 beslutade att tvinga fram Håkan Juholts avgång. Det var ett möte med en dagordning fylld av feghet och härskartekniker för att nå till det på förhand fattade beslutet: Håkan Juholts avgång, som han offentliggjorde dagen efter på ett möte hemma i Oskarshamn.
”Nu har Mona o Niklas Nordströmgänget i förening med LO:s ordförande och män med egna maktambitioner som Österberg, Östros och Eneroth vunnit slaget. Men kriget ska de inte vinna”, skrev en stukad Håkan Juholt i ett sms till författaren. Hur det framtida ”kriget” mot högerpolitik och S-byråkrati utvecklas avgörs i hög grad av kamp och händelser utanför socialdemokratin.
I den senaste SIFO-mätningen har S rasat ned till samma låga nivå som partiet fick strax innan Håkan Juholt avgick. S-krisen fortsätter. ■
