Efter att allianspartierna lagt sin alternativbudget och lovat att inte bryta ut delar av S-MP-regeringens budget var finansminister Magdalena Andersson (S) i måndags (den 10 november) övertygad om ”att vår budget kommer att gå igenom riksdagen”.
Anderssons övertygelse grundas dock bara på förhoppningen om att det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna inte röstar på Alliansens budgetförslag, utan lägger ned sina röster och därmed låter regeringens budget vinna.
Men besked dröjer från den tillförordnade SD-ledningen om hur man ska rösta, samtidigt som partiet höjer sin rasistiska profil och tydligt markerar att man är för vinster i välfärden. Tillsammans med allianspartierna ämnar SD att rösta emot regeringens förslag om att landstingen inte ska påtvingas privata vårdcentraler.
Sverigedemokraterna är dock ”mer oförutsägbara än vanligt, med en sjukskriven partiledare”, som Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson skrev den 10 november.
Hur det går med budgeten kommer nog inte att blir klart förrän strax innan dagen D, den 3 december, då riksdagen genomför sin budgetomröstning.
Det är inte heller säkert att regeringen avgår och att det blir nyval om budgeten faller. Allianspartierna och regeringen vill inte ha nyval.
Socialdemokraterna, som har döpt regeringen till ”samarbetsregeringen”, önskar inget hellre än att budgetomröstningen blir början till ett nytt klimat som ger regeringen möjlighet att dumpa Vänsterpartiet som samarbetspartner och bryta upp från vad Stefan Löfven kallat ”den fördummande blockpolitiken”.
Det nya samarbetet mellan LO-toppen och Svenskt Näringsliv, som inleddes efter valet, står också som modell för vad Löfvens Socialdemokrater vill etablera i riksdagen. En tredjedel av landets kommuner styrs idag av blocköverskridande koalitioner. I 23 kommuner regerar socialdemokrater och moderater tillsammans.
Exemplet från ”arbetsmarknadens parter” och trenden lokalt kommer också att ge bestämda avtryck på riksplanet. Det kan inte ens uteslutas att en ny M-ledning ger förutsättningar för ett närmare samarbete mellan regeringen och M, särskilt om den politiska krisen fördjupas samtidigt som det ekonomiska läget försämras.Men det är i första hand Folkpartiet och Centern som statsministern helst vill samarbeta med.
Att allianspartierna inte bryter ut delar ur regeringsbudgeten kan inte tolkas som något annat än att man hoppas på framtida överenskommelser med regeringen.
Det lär säkert inte dröja länge innan regeringen ger sitt välvilliga svar i form av steg mot en samling bakom fortsatt högerpolitik med hänvisning till att Sverigedemokraterna måste hållas bort från inflytande.
Något som i sin tur riskerar att ge SD ytterligare möjligheter att parasitera på det missnöje och den besvikelse som detta kommer att föda. Samtidigt som delar av etablissemanget, oavsett vad man idag säger, inte kommer att vara främmande för att ta efter SD.
Kampen mot rasism kan därför inte kopplas bort från kampen mot högerpolitik och kapitalism och för ett socialistiskt massalternativ. ■
