Under de två åren sedan valet har varken LO-ledningen eller den socialdemokratiska oppositionen på allvar försökt mobilisera till kamp mot högerregeringen. Politiskt har s snarast anpassat sig till Reinfeldt, nu senast i jakten på sjuka.Mona Sahlin lovar ett fåtal begränsade återställare och förbättringar om hon vinner valet 2010. Men även detta kan dras tillbaka om den ekonomiska tillväxten är för svag.
I allmänhet verkar de socialdemokratiska riksdagsledamöterna tro att högeralliansen vann valet för att deras löften var populära och moderna, trots att opinionssiffrorna visar motsatsen.
S-toppens anpassning till högern gäller det mesta:
sjuka: ”Vi har nog haft ett synsätt på arbete att om man är sjuk eller har det för jobbigt så ska man inte behöva arbeta”. Så motiverade Ylva Johansson i s-ledningen varför partiet nu anser att kraven på sjuka ska öka. Sjuka ska enligt förslaget arbeta minst en gång i veckan.
Jobben: LO-kongressens krav på bland annat 90 procents ersättning och avskaffade karensdagar är inte ”ett realistiskt alternativ”, enligt s-talesmännen Sven-Erik Östberg och Luciano Astudillo.
De vill istället ha ökad kontroll av de ”arbetssökandes aktivitet” och en tidsbegränsad a-kassa.
skolan: Mona Sahlin och partiets skolpolitiker Marie Granlund har efterlyst ”en blocköverskridande överenskommelse för utvecklingen av den svenska skolan de kommande 10 åren”. Alltså tror Sahlin på en uppgörelse med den ökände Jan Björklund.
S-toppen har även anslutit sig till större delen av högerns skattepolitik. Mona Sahlin och hennes ekonomiske talesman Thomas Östros vill framstå som bättre företrädare för små och stora företag än regeringen. På DN Debatt skrev de att ”småföretagarna har ignorerats” och att svensk ekonomi behöver ”stärkt konkurrenskraft”.
Den socialdemokratiska politiken följer efter moderaterna även på andra fält.
I riksdagen tänker s tillsammans med moderaterna rösta igenom EU:s nya grundlag. S-styrda kommuner fortsätter med privatiseringar och nedskärningar. Socialdemokraternas nya bostadspolitik uppmuntrar till omvandling av hyresrätter till bostadsrätter, utförsäljningar av förorternas bostadsbestånd och ökad hy- resdifferentiering. Staten ska öka kraven på flyktingar, till exempel på var de ska bo.
Sedan tidigare har socialdemokrater och moderater röstat tillsammans i riksdagen för att stoppa en amnesti för gömda flyktingar.
Mona Sahlin verkar också stödja en upprustning av militären efter Georgienkriget.
Högerkursen har inte hindrat vänsterpartiet att fortsätta att sträva efter en koalition med socialdemokraterna. V-ledaren Lars Ohly vill ha gemensamma arbetgrupper, som inkluderar miljöpartiet, för en gemensam politik. S-ledningen har svarat att vänsterpartiet då måste ställa upp på riksdagens budgetlag med tak för utgifterna.
Både LO och vissa fackförbund, t ex Kommunal, har genomfört pliktskyldiga protester mot högerpolitiken.
Men verkliga mobiliseringar, som en landsomfattande protestdag och en politisk strejk, har avvisats. De fackliga ledningarna har inte heller formulerat krav och tagit strid för arbetarpolitik: stopp för privatiseringar, upprustning av offentliga sektorn och så vidare.
Istället har LO-ledningen nu inlett samtalen med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal. Direktörernas huvudkrav är försämring av strejkrätten – t ex längre varseltid och stopp för sympatiåtgärder. De vill också försämra lagen om anställningsskydd.
Redan idag är det många som inser att en ny s-regering inte kommer att betyda ny rättvisare politik, även om det också finns många som hoppas på det mot bättre vetande.
Uppgiften för arbetare och ungdomar som vill ta kamp är därför större än bara demonstrationer och protestdagar.
Rättvisepartiet Socialisterna står för att det behövs ett nytt kämpande arbetarparti med en demokratisk socialistisk politik. Arbetet för ett sådant parti börjar med aktiv kamp på basplanet mot högerpolitiken.
För att bygga ett nytt arbetarparti krävs också kamp för att bryta fackföreningarnas band till s och arbetsgivare och omvandla facken till riktiga kamporganisationer.
Per-Åke Westerlund
