Socialdemokraternas ständiga reträtter i kombination med det fortsatta allt mer desperata sökandet efter samarbetspartners bland högeralliansens partier gör nyvalet i mars till en osäker affär.
Till borgarpressens och Alliansens stora förtjusning är S-ledningen med Stefan Löfven i spetsen på väg att göra det egna partiet till regeringskrisens främsta offer.
Sedan nyvalet aviserades i början av december har Socialdemokraterna hunnit med flera helomvändningar till höger i syfte att visa Alliansen och kapitalisterna att man är beredd att ”bjussa på makten”, för att citera LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
Till Dagens Nyheter den 11 december säger LO:s ordförande, som också sitter i Socialdemokraternas högsta ledning, att han hoppas att nyvalet ska leda till ett samarbete mellan S och de så kallade mittenpartierna – Centern och Folkpartiet, som är högeralliansens mest uttalade antifackliga partier.
Ett första villkor för att nå ett sådant samarbete är att S, enligt Karl-Petter Thorwaldsson, visar sig vara beredda på att bryta upp från regeringssamarbetet med Miljöpartiet och, skulle han kunna ha tillagt, att dumpa de uppgörelser som regeringen har slutit med Vänsterpartiet. Det har Socialdemokraterna nu gjort och S ämnar inte att gå till nyval med S-MP-regeringens budget som grund. Vad som kommer istället är än så länge skrivet i stjärnorna.
Även om Stefan Löfven har sagt att partiet står fast vid den uppgörelse som S-MP-regeringen slöt med Vänsterpartiet om vinster i välfärden är den utfästelsen lite värd med tanke på att S först och främst vill ha ”samarbete över blockgränserna”.
Vad S-topparna mest diskuterar är vem och vilka de ska samarbeta med. Den nuvarande S-toppen flirtar ogenerat med C och FP medan den förre statsministern Göran Persson önskar ett samarbete med Moderaterna.
Socialdemokraterna tycks ha tappat ”självförtroende” i sin iver att undvika konflikter, skriver Aftonbladet i en ledare den 12 december under rubriken ”Rädda sossar vinner inga val”. Men detta tillstånd inom S är en oundviklig följd av den högerkurs som partiet har slagit in på sedan mitten av 1980-talet. Det som började med avregleringen av kreditmarknaderna för nära 30 år sedan och därefter följdes av regeringen Perssons världsrekord i budgetåtstramning under 1990-talet blev till dagens socialdemokratiska förtroendekris. Inom S yttras ingen som helst opposition mot högervridningen.
Djupet i förtroendekrisen visas av att Socialdemokraterna till och med efter åtta år med Reinfeldt & Co gjorde sitt näst sämsta val någonsin. Vänstervindarna under 2014 gick S helt förbi och årets valresultat var betydligt sämre än 2006 då Alliansen tog över.
Tiden i regeringsställning mildrade inte Socialdemokraternas förtroendekris. Tvärtom.
På tröskeln till 2015 har det blivit än mer tydligt att kampen mot rasism och all högerpolitik också måste bli till en kamp för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – för ett nytt socialistiskt arbetarparti och för demokratiska kämpande fack. ■
