| BOK | Stulet land |
| Författare: | Lennart Lundmark |
| Förlag: | Ordfront, 2008 |
En egentligen orimligt stor del av diskussionen kring samernas rättigheter har kommit att handla om vem som var först. Lundmark börjar med att klargöra att det inte är någon som idag med säkerhet kan säga hur länge gruppen samer har funnits i de norra delarna av Skandinavien och Ryssland. De flesta arkeologer har nämligen övergett försöken att koppla mångtusenåriga lämningar till en viss etnisk grupp som finns idag. Att se samer som ett ”naturfolk” som levt i isolerad harmoni med naturen är djupt felaktigt, enligt Lundmark.
Gruppen samer har, precis som gruppen svenskar, vuxit fram genom århundradenas blandning av folk på Nordkalotten. Däremot vet man att det har bedrivits renskötsel i området sedan lång tid tillbaka, och i storform sedan 1500-talet. Det var genom renskötseln samerna fick sin särprägel, inte genom sin ”ras”. Sådana klargöranden är nödvändiga. Inte minst med tanke på att det var mindre än ett sekel sedan rasbiologin stod på topp i Sverige och det rasbiologiska institutet drog över landet med sina skallmätningsinstrument.
Gruppen samer har heller aldrig varit homogen. I våra dagar syns det när renägande samers intressen inte delas av jagande och fiskande samer. Historiskt har det också bland samer uppstått olika klasser, där de renägande samerna, kallade flyttlappar, stod högst och köpte de oftast renlösa men hantverksskickliga sockensamernas arbete. Lägst stod tiggarlapparna. De båda lägre gruppernas tillvaro liknade mer andra av bondesamhällets diversearbetares och vallhjons än flyttlapparnas.
På samma sätt har förtrycket av samerna löpt parallellt med andra förtryck. Det har hårdnat i tider av kris och krig, då de härskande makterna i Sverige kommenderat ut sin befolkning i krig, förlängt arbetsdagen för arbetare och lagt hårdare beskattning på bönderna. Samernas lycka var länge att de inte var bundna till någon plats. De kunde lätt röra sig över lappmarkens nationsgränser om skattetryck eller kronokrav blev för hårda. Samerna hade så att säga ryggen fri, vilket bland annat bidrog till att de länge slapp militärtjänstgöring.
Å andra sidan blev förtrycket av samerna många gånger extra brutalt. Lundmark nämner särskilt den så kallade Nasafjällstiden på 1600-talet, när kronan inledde sin gruvbrytning i fjällvärlden och blev beroende av samernas transporter. Men att köra malm i slusstrafik gick inte att kombi-nera med renskötselns rörlighet, och många samer flydde till Norge. Med våld försökte man få samerna att stanna, och ertappade rymlingar straffades med tortyrliknande metoder. Parallellt inleddes kristnandet av samerna. Samma process drabbade den övriga befolkningen. Medan samerna på olika sätt försökte förmås att överge sina gamla gudar, avrättades hundratals runtom i Sverige för häxeri. Samerna fick sina offerplatser förstörda, de bötfälldes och pryglades för avguderi. Men bara en avrättning är känd. Resultatet blev i vilket fall ofta skralt: när de begav sig in till samhällena för att sälja sina varor besökte samerna sedesamt kyrkorna – på fjället upprätthöll man relationerna med de egna gudarna.
I de här delarna av boken önskar jag att Lundberg hade uppehållit sig längre. Det brukar nämligen vara så att ju mer man rotar i vilka gemensamma intressen som förenar människor, ju mer brukar man komma fram till att klass skär genom etnicitetsgränserna. Sannolikt finns många tillfällen i historien då samer och de fattiga svenskarna i norr hade gynnats mer av att samarbeta än av att låta sig splittras av den rasistiska kilen.
Samernas rättigheter är i slutändan en fråga om mark. Lundberg påpekar att detsamma gäller andra ur- sprungsfolk, som Nordamerikas indianer. Jag skulle vilja tillägga att parallellen kan utsträckas till andra för- tryckta grupper, som palestinierna i Israel eller kurderna i Turkiet.
Juridiskt hade samernas rätt till sitt land starkast skydd på 1700-talet, då den så kallade skattelappen – alltså en same som skattade för sin mark – hade rätt till alla markens resurser. Den rätten började rullas tillbaka under 1800-talets så kallade avvittring, då staten förklarade att den ägde all mark utom odlad mark och gårdstomter, en definition som samernas renbetesland givetvis föll utanför. Konsekvenserna blev ofattbara: bland annat förnekades samerna rätten att äga skog med motiveringen att de var så godtrogna att de utan vidare skulle hamna i klorna på första bästa markspekulant. Därför var det bättre om staten ägde skogen och lät samerna använda den.
Även i de fall där samernas rättigheter faktiskt stått under laga skydd, har de förbigåtts, ibland för att de hamnat i konflikt med andra lagar.
Eftersom Lennart Lundmarks viktigaste poäng verkar vara att visa hur samernas rättigheter har eroderats genom byråkratiska processer, är det inte konstigt att huvuddelen av boken ägnas åt att försöka bena ut alla juridi-ska felsteg och missförstånd som har gjorts under århundradenas lopp. Men avsnitten om samernas egen organisering står ändå ut som bokens mest intressanta och jag tycker att Lundmark hade kunnat ge dem större utrymme. Ur kampen mot förtrycket har samernas egna organisationer tagit form. I början av 1900-talet gjordes ett första försök med Lapparnes centralförbund och första numret av Samefolkens Egen Tidning gavs ut 1919. Det kan tyckas sent, men med tanke på att det var först på 1970-talet som rasistiskt influerade lagar, begrepp och övervakningsmyndigheter slutgiltigt rensades bort, är det inte så konstigt.
Politiskt är samernas inflytande fortsatt mycket begränsat. Deras centrala organ Sametinget har till exempel ingen beslutsmakt när det kom- mer till marktvister. Och förutom Sveriges styvnackade vägran att ratificera ILO-konventionen, pågår det värsta förtrycket av samerna i de svenska domstolarna. Samernas rätt till mark sipprar idag oftast ner till att bli en fråga om sedvänja och enligt den svenska juridiska traditionen av processrätt läggs bevisbördan oftast på samerna, skriver Lundmark. Så förlorade till exempel en sameby i Norrbotten nyligen sin rätt till vinterbete eftersom de ålades att bevisa att de använt marken till renbete 90 år före 1972, då renbeteslagen kom. Det var, så klart, en omöjlig uppgift.
Lundmark verkar se att en stor del av politikernas ovilja att ta i samernas frågor ligger i rädslan för att förlora väljare. Och det är sant att samernas kamp för att få bedriva renskötsel står i direkt konflikt med markägares och jägares intressen. Sant är nog också att mycket av den gamla rasismen finns kvar. Men att förklara politikernas ovilja med rädsla för att tappa röster känns ändå som en papperskonstruktion, som dessutom riskerar att förstärka den falska bilden av två konkurrerande grupper – stammar rent av: samer och icke-samer. Norrlands inland består långt ifrån bara av samer, markägare och jägare.
Istället kan man fråga sig vad poli-tikerna har att förlora på att ignorera samernas ställning. Idag är svaret ingenting: samerna är bara en av många svaga grupper vars röster inte tillåts höras och vars behov inte tillgodoses av de politiska partierna. Och precis som för arbetare, studenter, fattiga och kvinnor stavas vägen framåt för samer organisering underifrån.
Ulrika Waaranperä
