Samhället borde ta ett större ansvar för de som faller igenom skyddsnäten, menar Anna Hågestam, kvinnojourens ordförande i Sundsvall.
Den 25 november uppmärksammade Sveriges kvinno- och tjejjourer FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. I Sundsvall arrangerade kvinnojouren en ljusvandring från torget till kyrkans hus där det bjöds på fika, underhållning och föredrag om kvinnojourens historia med mera.
På mötet berättade Elisabeth Unander att när de bildade jouren i Sundsvall 1981 var den bland de första i Sverige. Det fanns bara på ytterligare två-tre orter. Hon berättar att de var en grupp kvinnor som hörde talas om liknande verksamhet i England där kvinnor organiserat sig och hjälpte utsatta.
När de först sökte stöd hos Sundsvalls kommun svarade kommunen med att de först skulle utreda om det förekommer kvinnomisshandel i Sundsvall! Tack och lov slutade det med att Sundsvalls kommun senare gav stöd i form av bland annat en lägenhet.
Gruppen startade en telefonjour och ett boende. De jobbade helt ideellt fram till 1984, då de fick anställa personal. Offensiv har också talat med kvinnojourens ordförande, Anna Hågestam. Hon berättar att de jobbar efter principen ”kvinna hjälper kvinna”.
– Vi är inte alltid experter på allt, men vi har en del erfarenhet och vill hjälpa. Vi vill kunna erbjuda en fristad för utsatta kvinnor. Hit kan man komma anonymt om man vill, förklarar hon och fortsätter:
– Många kvinnor kommer idag via socialtjänsten. Detta är bra för då kan de stå för lite bättre skyddsnät. Samtidigt finns det tillfällen då kvinnor inte är bekväma med att det förs journalanteckningar om dem. Ibland vill kvinnor komma och bo och veta att ingenting registreras om deras förehavanden. Det är såklart också möjligt att fortsätta komma anonymt.
Anna berättar att ett problem de senaste åren har varit att det är svårare att få nya boenden till utsatta kvinnor. Tidigare var det så att det kommunala bostadsbolaget Mitthem gav utsatta kvinnor förtur till lägenheter. Detta är borta nu. Det kommunala bolaget upplevs nästan som hårdare än andra. Detta gör att kvinnor blir kvar längre hos kvinnojouren och det blir platsbrist.
Det har under de senaste årtiondena dykt upp nya frågor för jourernas jobb med utsatta kvinnor, berättar Anna. En är till exempel hedersrelaterat våld. En annan är de så kallade ”importfruarna”. Hos dessa kvinnor blir det dubbelt svårt om det blir problem med våld och förtryck i relationen. De har ofta inget annat nätverk i Sverige än mannen. Att tvingas vända tillbaka till hemlandet är inte alltid ett alternativ då det kan vara förknippat med skam, förföljelse med mera.
– Samhället är hårdare idag. Många faller igenom skyddsnätet. De svaga grupperna är hänvisade till ideella föreningar. Detta kanske inte är helt fel, men samhället borde ta ett ansvar för detta, tycker hon.
Andra viktiga frågor är att det måste finnas tillgång till bostäder till utsatta som måste flytta.
– När det gäller kunskapen om mäns våld mot kvinnor finns det ingen i samhället idag som har större kunskap än de som arbetar på kvinnojourer. Det finns ingen utbildning som psykolog, socionom, sjuksköterska, läkare eller lärarutbildning som har det området som ett obligatorium på utbildningen. Man kan säga att vi på kvinnojourerna är experter på det området, mäns våld mot kvinnor, avslutar Anna. ■
