Enligt en ledare i Dagens Nyheter känner sig Fredrik Reinfeldt och hans regering missförstådd och illa behandlad av både medierna och den allmänna opinionen. Säkert är att regeringen och dess försvarsadvokater i sitt suveräna avstånd från vanliga människors villkor inte begriper deras fortsatta impopularitet, ”trots” tidernas drag i konjunkturen, ”generösa skattesänkningar”, ”skol- och valfrihetsreformer” och allt annat.
Kanske är det för att hämta styrka och kraft att inspirera sin modfällda regering som Fredrik Reinfeldt har tagit en rejäl USA-paus för att bland annat möta Kaliforniens ”Governator” Arnold Schwarzenegger. Säkert måste han frukta en utveckling där den folkliga motviljan snart kan övergå i aktivt motstånd. Någon Plan B, där fortsatta systemskiften suspenderas, finns inte.
I det tysta
Från den etablerade oppositionen och fackföreningsrörelsen är kritiken mot regeringen hittills ytterst lågmäld. Det är också, som Göran Greider noterat i Dala-Demokraten, sant att högeralliansens extrema systemskiftespolitik sker i en mycket nedskruvad ton där Reinfeldt till och med retoriskt hyllar ”Den svenska modellen” och kollektivavtal.Greider anar att förklaringen till denna ”intellektuella mardröm” kan vara att Sverige redan under loppet av 1990-talet blev ett långt mer borgerligt samhälle: från friskolerevolution till fristående Riksbank, från öppen EU- och förtäckt Nato-anpassning till en fackföreningsrörelse som i stort sett disciplinerats av massarbetslösheten.
Vad han undviker är att mer exakt tala om betydelsen av socialdemokratins (och stödpartiernas), och de tongivande fackledningarnas, förborgerligande och medlöperi. Nästa vecka genomför till exempel Kommunal en kongress, där förbundsledningen mitt i ett katastrofalt passivt upplägg av sin avtalsrörelse föreslår att den demokratiska socialismen stryks ur förbundets ändamålsparagraf.
Det är deras sätt att helt anpassa sig till ett nyliberalt köp- och sälj- eller beställar- och utförarsystem i kommuner och landsting som de aldrig under hela resans gång ifrågasatt.
Faktum är att den upphandling av all kommunal verksamhet utom myndighetsutövning som nu beslutats i Stockholms stad starkt påminner om den ”nattväktarstat” som arbetsgivarföreningen SAF förespråkade redan 1980 (där bara polis, domstolar, fängelser, försvar och fyrtorn ansågs behöva bestå i offentlig regi). Bakgrunden var storföretagens nyliberala krav på nya marknader och mindre pålagor, när vinsterna föll under 1970-talets krisår, och den offentliga sektorns samtidiga tillväxt.
S inledde systemskiftet
Men det var under den socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldts så kallade kanslihushöger som de nyliberala strukturförändringarna utreddes och sedan lanserades av Ingvar Carlssons s-regering i slutet av 1980-talet.Det är sedan en utveckling som rullat på, om än i olika tempo, under både Bildtregeringen och Göran Perssons s-regering, för att nu utmynna i nya, dramatiska ketchupeffekter.
Utförsäljningarna av statliga företag började under Bildt-regeringen med utförsäljningen av ett tjugotal statliga företag, däribland av läkemedelsjätten Pharmacia. Detta kritiserades till en början – men fortsattes sedan – av s-regeringen med till exempel Nordbanken. Och det var under Perssons regering och med vänsterpartiets stöd som utförsäljningen av Telia Sonera påbörjades och mandat gavs till regeringen att fortsätta. Konsekvenserna kan på sikt bli lika katastrofala som i fallet Pharmacia, som försvann till utlandet med en stor del av forskningen.
De som fortfarande bortom allt förnuft hoppas på s kommer att bli grymt svikna. Den nya s-ledaren Mona Sahlin slits visserligen mellan motstridiga krav. Hon måste å ena sidan markera viss opposition till regeringens nyliberala excesser och lova vissa ”återställare”, som 80 procents a-kassa, i vissa vitala frågor för LO-ledningen. Men å andra sidan måste hon också tillgodose kraven från sina egna förborgerligade partivänner på en fortsatt ”förnyelse” under en ny s-regering, till exempel med en anpassning till Björklunds skolpolitik. Konsekvensen blir en ytterst svag s-opposition, som också förlamar v, medan mp i alla fall kan hämta viss styrka från klimathotets krav.
Men den ännu dominerande tystnaden även underifrån, som börjat plåga alltfler, kommer inte att bestå. Det larm som ännu bara kan anas kommer att tillta i takt med att de fulla konsekvenserna av systemskiftets alltmer gapande klassklyftor, tilltagande kaos och piskrapp drabbar både arbetare, tjänstemän, arbetslösa, föräldrar, elever och förortsbor. Och det är från arbetsplatser, skolor och förorter som motståndet kommer att växa.
A-kasseprotesterna hösten 2006 var ett första exempel. Den första effektiva ”vilda” strejken i Norrbottens gruvor sedan 1969-70 är kanske en ännu viktigare stormsvala, som kommer att följas av fler och visa att ryktet om arbetarklassens död är betydligt överdrivet.
Nytt klassamhälle?
”Lever vi i ett nytt klassamhälle med klasskamp?” var den yrvakna frågeställningen i ett efterföljande Kvällsöppet i TV4.Ett test på beredskapen att redan nu agera är de initiativ som tas till en helst LO-ledd, men annars organiserad underifrån, protestdag mot högerregeringen i samband med riksdagens öppnande och inför höstens budget den 18 september.
Den största utmaningen är politisk; att med utgångspunkt från de folkliga protesterna försöka ena bredare allianser av oppositionella protestgrupper och kampvilliga fackföreningar, förklara orsaker och sammanhang och vinna stöd för ett tydligt, socialistiskt alternativ till det nyliberala systemskiftet. Utan detta kan hotet i stället växa från sverigedemokraterna och andra rasister.
Därutöver måste argumentationen skärpas för ett nytt, socialistiskt arbetarparti.
Arne Johansson
