Sanningen som försvann

2006-08-29 21:47:10




Sanningen om Sverige (Bokförlaget DN) heter en ny uppmärksammad bok som kom ut i förra veckan. Det är ingen tillfällighet att den ges ut i samband med valet, mycket av den ”sanning” som presenteras är ett eko av högeralliansen. Bara ett par av inläggen (boken är en antologi med bidrag från flera) avviker från den gängse borgerliga propagandan.

Att boken ändå är värd att läsa beror på att den avslöjar innehållet i nästa våg av attacker mot arbetare, arbetslösa och sjuka, unga och gamla. Därmed skisserar bokens författare också, omedvetet, de framtida kampavsnitten.
På omslaget till Sanningen om Sverige står att de som ”skriver är landets mest inflytelserika makthavare, opinionsbildare och intellektuella… från höger och vänster”.
Men det finns knappast någon som kan kallas ”vänster”, de flesta av bokens proffstyckare befinner sig på högerkanten och skriver om just ingenting. Ytterst få berör egentligen de frågor som ska besvaras; hur skapa nya jobb och vem ska betala framtidens välfärd? Endast Torbjörn Tännsjö (professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet) invänder mot uppfattningen att det inte finns något alternativ till kapitalismen och argumenterar för att samhället ska äga företagen.

”Jobblös tillväxt”

”Sverige har blivit världsmästare i jobblös tillväxt”, konstaterar bokens redaktör Mats Ögren i förordet.
En jobblös tillväxt har präglat hela den kapitalistiska världsordningen under senare år. Arbetslösheten i världen var lika hög 2005 som året innan, samtidigt som världsekonomin växte med hela 4,5 procent. Vad värre är, var femte arbetare i världen tjänar inte tillräckligt för att ta sig över fattigdomsgränsen – 1 dollar per dag (drygt 7 kronor) – vilket är en lika stor andel som för tio år sedan.
Överhuvudtaget har den nuvarande konjunkturuppgången präglats av att väldigt lite eller inget kommit arbetarna till del. I många länder, t ex i Tyskland och USA har arbetarnas reallöner sjunkit under senare år. Inte minst inom eurozonen har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå under den senaste konjunkturuppgången.
I Sverige har det varit en tillväxt som nästan helt gått de arbetslösa, sjuka, ensamstående och andra lågavlönade förbi. Vad gäller arbetslösheten så ökade den under 2002-2004, trots att ekonomin växte med 2-3 procent per år. Den nuvarande konjunkturuppgången i Sverige, som inleddes 2002, har varit unik i två avseenden: aldrig har arbetslösheten varit så hög och aldrig har det tagit så lång tid innan jobben blev fler.
Resultatet av denna utveckling märks i ökade klassklyftor.
Trots att samhället aldrig varit så rikt, inte minst potentiellt, reser kapitalismens krav på nya nedskärningar och privatiseringar, sämre arbetsrätt samt ”bättre villkor för företagandet”. Det sistnämnda är ett mantra som upprepas av nästan samtliga medverkande i Sanningen om Sverige, oavsett om skribenterna kallar sig socialdemokrater eller moderater.

Som högeralliansen

Enligt exempelvis Jan Nygren finns det för ”få riskkapitalister i Sverige” och för många som inte är ”anställningsbara”. Hans recept är mer privatiseringar – bort med den så kallade stopplagen, som hindrar vinstdrivande företag från att ta över driften av sjukhus, något som flera instämmer i (däribland Ilmar Reepalu, kommunalråd (s) Malmö), sämre anställningstrygghet, fler på F-skattsedel (anställda blir egenföretagare utan rättigheter). Han avslutar sitt inlägg med: ”socialdemokratin måste vända sig mot mitten”. Det vill säga bli än mer nyliberalt, som centern ungefär.
Jan Nygren var tidigare s-minister (bl a vice statsminister) och ordförande i socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. Idag är han vice vd i Saab och ordförande i Näringslivets Säkerhetsdelegation (en organisation inom Svenskt Näringsliv). Nygren var den som uteslöt hundratals ”offensivare” (idag Rättvisepartiet Socialisterna) ur SSU i början av 1980-talet, ett beslut som var en viktig ingrediens i socialdemokratins och SSU:s högerkurs. Jan Nygrens egen utveckling är en spegelbild av socialdemokratins under de 25 senaste åren.
Det var socialdemokratin som öppnade alla dammluckor för ”marknaden” och det var s-regeringarna efter 1994 som på allvar rev sönder det sociala skyddsnätet. Inte ens Bildtregeringen, den moderatledda 1991-94, ”gick så långt i åtstramningar som senare s-regeringar skulle göra. Under 1990-talets s-regeringar fick vi nämligen bevittna en saneringspolitik som slog alla rekord och inte bara höll massarbetslösheten vid liv utan också bidrog till att alstra en aktiebubbla”, skriver Göran Greider.

”Marknaden tog över”

Den förre s-finansministern Kjell-Olof Feldt, å sin sida, verkar mest stolt över att ha gett makten till vad han kallar den finansiella marknaden med sina avregleringar under 1980-talet. Sedan dess har det enligt samme Feldt varit ”finansmarknaderna” som bestämt politiken. En ordning som han inte är speciellt missnöjd över.
Sviterna efter 1990-talets kris finns fortfarande kvar, se särskild artikel.
Men varför kommer inte jobben i tillräcklig grad och varför ställer kapitalisterna och politikerna krav på fortsatt borgerligt systemskifte?
BNP/capita i Sverige var i början av 1990-talet 200 000 kronor och 2005 drygt 274 000 kronor (i fasta priser, prisökningarna är bortskalade), BNP/capita är värdet på ett lands totala produktion fördelat på dess invånare och ett mått, om än långt ifrån heltäckande, på välstånd.
Sverige har alltså inte blivit fattigare och nivån vad gäller produktion, produktivitet, teknik, kunskap o s v har aldrig varit högre. Efter kraschen i början av 1990-talet har dessutom den svenska ekonomin utvecklats snabbare än konkurrentländernas i EU och nästan lika snabbt som USA:s. Vinsterna är högre än någonsin, enbart Vattenfall tjänar per kvartal en summa motsvarande drygt 500 kronor per invånare i Sverige.

Tre huvudskäl

”Sveriges BNP växer snabbare än andra länders. Varför märks det då inte i våra plånböcker?” tvingades till och med Dagens Industri fråga i mitten av augusti. Och varför sätter BNP-tillväxten (över fem procent andra kvartalet i år) inte sina tydliga spår i jobbstatistiken?
Skälen är i huvudsak tre: 1/ såren efter 1990-talets kris, 2/ nedskärningspolitiken och 3/ kapitalismens stagnation som resulterat i spekulation istället för långsiktiga satsningar. Det sistnämnda är en oundviklig följd av att kapitalismen är ett system för produktion av vinster i första hand.
”Höga reala avkastningskrav förhindrar många investeringar”, erkände SEB i sin prognos Nordic Outlook, februari 2005. De höga vinsterna och de låga lönelyften gör att företagen inte behöver investera, aktieägarna får sina miljarder ändå. Denna plundring är ensam det största hotet mot samhällsekonomin och jobben.
Men om detta står inget i Sanningen om Sverige, där är det tunt med sanningen. Istället läggs ansvaret på alla som av något skäl slagits ut från arbetsmarknaden, drygt en miljon människor vilka anklagas för att ha skapat ett ”bidrags-Sverige”.
”Sänkta ersättningsnivåer gör att fler söker sig ut på arbetsmarknaden”, säger Laura Larson vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), ett forskningsinstitut under Näringsdepartementet, rakt ut. Utan att ge argument eller förklaringar. Det är som om arbetslösheten beror på att det finns för få jobbsökande och inte för få lediga jobb. Liknande saker, om än med andra ord, säger exempelvis moderatledaren Fredrik Reinfeldt som också medverkar. Bidragen är helt enkelt för höga, det lönar sig inte att arbeta är vad moderaterna går till val på. Samtidigt som man föreslår mer bidrag, skattelättnader och subventioner för företag och rika.
Arbetslösa och sjuka ska piskas att acceptera otrygga jobb till lägre lön via sänkt arbetslöshetsersättning och mer tvång. Kampanjen mot det påstådda fusket och propagandan om ”en ny samhällsklass av bidragstagare” är första steget mot sänkta ersättningsnivåer och en låglönemarknad.

Lönesänkningar

Lönerna ska pressas ned och de som arbetar ska tvingas jobba längre. Flera av skribenterna motiverar detta med argument om att antalet äldre blir fler och om hotet från kapitalets globalisering i form av en växande global arbetskraftreserv i Kina och Indien. Urban Bäckström, chefen för Svenskt Näringsliv, talar om en ”utbudschock” av arbetskraft som drastiskt kommer att pressa ned lönerna även i Sverige ”oavsett om vi vill eller inte”.
”Företagarna måste få tjäna pengar – annars blir det inga jobb”, säger Bäckström vidare.
Som om företagen inte tjänar pengar idag – minst 400 miljarder kronor. En tiondel av den summan skulle räcka till att skapa 200 000 nya offentliga jobb.
För att denna extremt höga vinstnivå ska bestå måste arbetarnas andel av produktionen förbli på samma rekordlåga nivå som idag (”Företagsvinsterna i förhållande till lönernas storlek har stigit till samma nivåer som på 1940-talet”, enligt Dan Josefsson i Ordfront Magasin 26 november 2005).

Nya attacker efter valet

Det betyder nya attacker, oavsett vem eller vilka som bildar regering efter valet.
Därför blir man inte förvånad över att den skribent i boken, Anna Thoursie, chef för den påstått radikala tankesmedjan Agora och före detta LO-ekonom, som tilldelats uppgiften att hitta hållbara argument för kortare arbetstid omöjligt kan lösa den. Hennes slutsats är att de som arbetar måste jobba mer och längre, eftersom kortare arbetstid med bibehållen lön blir ”för dyrt” för företagen. Ingenting sägs om kamp – allt reduceras till en fråga om vad kapitalismen anses ha råd med. Och det är naturligtvis inget, åtminstone inte idag, kanske imorgon. Hur samhällets resurser ska fördelas är en kampfråga och avgörs i levande strider mellan klasserna.
Spekulation istället för investeringar är ett bestämt kännetecken för dagens kapitalism, inte minst den svenska. Motvilligt tvingas även Kjell-Olof Feldt, en (s)ann vän av kapitalismen, att påpeka : ”De stora vinster som skapats av den ökade produktiviteten och de låga kostnadsökningarna i låginflationslandet Sverige investeras till en växande del i passiva tillgångar, statsobligationer och andra räntepapper, eller öses tillbaka till aktiemarknaden genom uppköp av egna aktier”.
Med andra ord – kapitalismen är rakt igenom parasitär.
Aktieutdelningen är i många företag numera större än investeringarna. Det har gått så långt att TCO-ekonomerna 2005 rubricerade en konjunkturrapport: ”Utdelningar går före investeringar – bromsar jobbskapandet”.
”Investeringarna i tillverkningsindustrin är för låga. Att de i fjol ökade är positivt, men ökningen kom från en absolut bottennivå 2004. Investeringsnivån är tyvärr även efter uppgången fortfarande historiskt sett mycket låg. Investeringsnivån i svenska teknikföretag vad gäller maskiner och annan utrustning är idag endast 75 procent av vad som brukar vara normalt (över en konjunkturcykel). Och fjolåret var det tredje sämsta året i modern tid” (debattartikel av bl a TCO:s chefekonom Lena Hagman, Dagens Industri 10 februari i år).
De investeringar som gjorts har framför allt ägt rum i byggbranschen och gruv- och energinäringarna, ”men nu avtar byggfesten” (Svenska Dagbladet 24 augusti).

Kapitalismens plundring

Kapitalismen förmår inte ens i sina bästa stunder utveckla produktionskapaciteten i samma takt och utsträckning som förut. Det betyder en tillväxt med få jobb.
Myntets andra sida är att de som har jobb får jobba mer för mindre och industrijobben blir färre – 60 000 jobb i tillverkningsindustrin har försvunnit de fem senaste åren.
Därför finns det ingen kapitalistisk väg tillbaka till full sysselsättning, vilket skribenterna i Sanningen om Sverige bekräftar på sitt sätt genom att kräva nya privatiseringar inom vården, sänkta ersättningsnivåer, låglönemarknad och fler antifackliga lagar (exempelvis förbjuda sympatiaktioner, Vaxholm verkar ha skrämt slag på det borgerliga etablissemanget). De föreslår också sänkta skatter på förmögenheter och vinster samt sänkta arbetsgivaravgifter.
Alla förslag utmynnar i att det måste det bli sämre innan det blir bättre, vilket betyder ökade orättvisor istället för jobb.

Per Olsson