Såren efter 1990-talets krasch finns ännu kvar

2006-08-29 21:41:46




Såren efter 1990-talets djupa kris är långt ifrån läkta. Den svenska kapitalismens kraschlandning 1991-95 slog ut en femtedel av alla industrijobb, en tredjedel av alla byggjobb och hundratusentals offentliga arbeten.

”500 000 personer i den offentliga sektorn och 150 000 i den privata drabbades av reduktioner på hel- och deltidsbasis. Denna drastiska förändring ledde till arbetslöshetssiffror som senast sågs vid trettiotalets ekonomiska katastrof. Och fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps”, skriver stressforskaren Aleksander Perski i Sanningen om Sverige.
Mellan 1990 och 1993 steg arbetslösheten i Sverige från 1,7 till 8,2 procent. Sedan dess har den öppna arbetslösheten aldrig varit lägre än 4 procent.
Denna oemotsvarade jobbslakt ägde rum parallellt med att klimatet på arbetsplatserna blev allt hårdare. Pressen på och kontrollen av de anställda ökade samtidigt som oron ständigt var överhängande om att hamna i den växande kön av arbetslösa.
Häri finns skälen till varför de långa sjukskrivningarna ökade och allt fler slogs ut.
”Under perioden 1992–2000 blev drygt 1 800 000 svenskar någon gång arbetslösa i någon form. Detta motsvarar ca 40 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Av dessa var ca hälften arbetslösa i minst två år” (Socialstyrelsen Social rapport 2006).
På ett oåterkalligt sätt – till det sämre – förändrades Sverige från nittiotalets första år.
Det var främst de lågavlönade kvinnorna som drabbades när politikerna skar ned samtidigt som behoven växte.
Trendbrottet betydde också att den offentliga sektorn inte längre, som under de två decennierna innan nittiotalet, kunde kompensera för de jobb som försvann inom industri och privat sektor. Det betydde att arbetslösheten permanentades på en hög nivå, jämsides med att allt fler slogs ut. Detta ägde rum samtidigt som rehabiliteringen drogs ned, vilket gjorde det ännu svårare att komma tillbaka.
Den ökade pressen på arbetsplatserna har lett till ett ökat antal sjukdomar orsakade av stress och psykisk ohälsa. Arbetsmiljön har inte förbättrats som exempelvis Niklas Ekdal, Dagens Nyheters politiske redaktör, hävdar i Sanningen om Sverige.

Ökad press och utslagning

För de flesta kvinnor och många män försämrades arbetsmiljön mellan åren 1991 till 2003. Kraven i arbetet ökade samtidigt som det egna inflytandet minskade.
Kvinnliga arbetare hade redan 1991 de sämsta villkoren och 2003 hade avståndet till övriga grupper ökat.
Möjligheten för kvinnliga arbetare att påverka villkoren i arbetet har minskat drastiskt.
År 1991 kunde hälften av dem påverka sin arbetstakt, år 2003 kunde enbart en tredjedel göra det. Under denna period fick också fler kvinnliga arbetare ett enformigt arbete och färre kunde ta en kort paus för att prata. (Arbetsmiljön 1991–2003 Klass och kön, LO-rapport från 2005).
Mer än hälften av Kommunals kvinnor har problem med skuldror och nacke. Ryggbesvär och psykisk oro är vanligt bland vårdanställda. Ökningen av långtidssjukskrivna är direkt kopplad till minskningen av personal inom vården och omsorgen, konstaterade Kommunal i en rapport förra året. Men det följs inte av handling utan Kommunals ledning fortsätter att vara en megafon för socialdemokraternas nedskärningspolitik.

Makt över jobbet

Makt över jobbet ger mindre stress. Det betyder fler anställda och att facket ska ha sista ordet vid exempelvis omorganisationer.
En omedelbar förkortning av arbetstiden utan lönesänkning och på de anställdas villkor skulle skapa jobb till fler och möjlighet till mer fritid och samvaro.
Det finns enorma behov av nyanställningar inom skola, vård och omsorg.
Kollektivtrafiken behöver byggas ut och rustas upp, det behövs nya industriella satsningar och ett program för att utveckla alternativa energikällor – för en hållbar utveckling.
Ett minimum är 30 000 nya nettojobb de kommande åren.
Det är helt enkelt inte möjligt med bibehållen kapitalism. Perioden 1987-2003 skapades knappt några nya nettojobb i Sverige, en unikt lång stagnationsperiod. De nya jobb som nu skapas räcker inte på långt när som kompensation för de arbetstillfällen som gått förlorade.
Vad som krävs är en plan för arbete åt alla – vars utgångspunkt är samhällets gemensamma behov.
En demokratisk plan och fördelning av gemensamma resurser är bara möjlig om storföretag och banker förstatligas under arbetarnas kontroll och styre. Först då kan alla människor få en reell möjlighet att utveckla sina talanger och förmåga samt gemensamt, utan konkurrensens utslagning och hot om arbetslöshet, forma ett nytt socialistiskt samhälle.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!