Sarkozys förfall

2010-08-25 16:14:11




Jägarens gamla talesätt ”Lita aldrig på ett skadat djur” är en träffande illustration av regeringen Sarkozys senaste ageranden. Den explosiva kombination av kriser som omger den franska kapitalismen har pressat etablissemanget till att spela ut det rasistiska kortet.

Häxjakten på romer har svept över Frankrike sedan slutet på juli. Nästa månad fattar parlamentet beslut om en ny lag, vilken bland annat berövar invandrare som dömts för brott sitt franska medborgarskap.
Åtgärderna är ett desperat försök att avleda uppmärksamheten från regeringens egna misslyckanden med att lösa de problem som samlats på hög under åratal av liberal politik, och framförallt, att försöka krossa den avgörande klasskamp som kommer.
Den 26 juli skrev New York Ti­mes: ”Sarkozy vrider sig under trycket från det 61-procentiga missnöjet med regeringens politik som nationella opinionsmätningar avslöjar, liksom av den eskalerande skandalen kring en nyckelminister, kontantgåvor och särskilda tjänster från Frankrikes rikaste kvinna. Massiva gatuprotester mot den föreslagna pensionsreformen kommer sannolikt att äga rum i september.”

Frankrikes politiska elit har skakats av en rad skandaler, vilket har bidragit till att Sarkozys stöd rasat till bottennivåer. Detta sker mot bakgrund av den pågående ekonomiska krisen i industrin, liksom i den offentliga sektorn. Ilskan mot Sarkozy förstärks också av den pensionsreform som är en av hörnpelarna i det nya sparpaketet.
Regeringens hårda attacker mot romer och resande har syftat till att tömma hälften av de drygt 600 läger som finns i landet inom loppet av tre månader. Bara på tre veckor har 50 av dessa läger demolerats. Lägrens invånare har utvisats till främst Rumänien och Bulgarien, där de oundvikligen kommer att möta ännu värre fattigdom och diskriminering. De franska myndigheterna har till och med ­börjat ta till fingeravtryck och liknande identifikationsmetoder för att försäkra sig om att de inte återvänder.
I Frankrike, liksom på andra håll, tvingas romer leva under fruktansvär­da sociala och hygieniska omständigheter på grund av den mångåriga di- skriminering och det förtryck de har utsatts för. För den franska tidningen Libération förklarade en romsk man: ”I Bulgarien hade vi ingenting, vi gav oss av för att vi inte fick några jobb och hade blivit vräkta från vårt hus. Mina två barn gick aldrig i skolan i Bulgarien, på grund av brist på peng­ar, men också för att vi diskriminerades av lokala myndigheter.”

Den sortens systematiska disk­riminering har nu kopierats av den franska regeringen. Mannen fortsatte: ”Och här [i Frankrike] sätts det upp så många vägspärrar att det i praktiken blir nästan omöjligt för oss att jobba. Allt är organiserat så att det blir omöjligt för oss att integreras.”
Precis som tidigare visats av händelseutvecklingen i Italien, legitimerar regeringens politik öppet rasistiska och våldsamma attacker på romerna.
När regeringen nu lanserar sitt ”krig mot otrygghet” är det inget an­nat än ett rasistiskt splittringsförsök som ska överskugga de sociala strider som kommer att äga rum under den kommande perioden. Det sistnämnda demonstreras av att regeringen väljer att lägga fram lagen i senaten samma dag som fackförbunden utlyst en nationell protestdag mot pensionsför­sämringarna.
Den 4 september är massiva demonstrationer utlysta i Paris och and­ra städer. CWI och dess franska sek- tion, Gauche Révolutionnaire, mobiliserar inför protestdagen.

Även om Sarkozy vill försvaga arbetarklassen till varje pris, är det långt ifrån säkert att han har de resurser som behövs.
Sarkozys regering härjas av en politisk kris och bland arbetare, fattiga och unga vinner regeringsmotståndet mark.
Septemberdemonstrationerna blir ett avgörande prov på om den uppen-bara svagheten i Sarkozys regering inger unga och arbetare tillräckligt självförtroende för att organisera kamp.
Det är som tidskriften Foreign Policy beskriver: ”Frankrikes gator kan snart komma att fyllas av militanta fackföreningar, rebelliska jordbruka­re, strejkande offentliganställda och upproriska ungdomar.”
Men nu riktas kritik mot Sarkozy också från högerhåll. Dessa högerröster höjs inte för att de är det mins-ta bekymrade över romernas eller in- vandrarnas situation eller över att de medborgerliga rättigheterna attacke­ras, utan för att de är rädda att Sarko­zys attityd kan provocera fram okon- trollerbara protester underifrån.
Till kritikerna hör också före detta premiärministern Dominique de Villepins utbrytargrupp. Det är samme Villepin som i april 2009 uttryckte sina farhågor om ”risken för revolution” i Frankrike.

Flera av de högerpolitiker som nu aktivt försöker distansera sig från Sarkozy för att inte gräva sin politiska grav hoppas på att den samarbetsvilliga attityden bland fackföreningarnas ledare kan vara tillräcklig för att avvär-ja höstens planerade protester. När det gäller fackledningen har de antagligen rätt.
För att Frankrikes arbetare ska lyckas få ner regeringen på knä, krävs ett beslutsamt ledarskap som kan dri­va kampen bortom den gräns som den konservativa fackledningen sätter. I det kritiska ögonblicket är bygget av ett parti som intervenerar kon- sekvent i klasskampen, på arbetsplatser och i facken, och argumenterar för ett tydligt program för socialistisk förändring avgörande.
CWI i Frankrike kommer att göra sitt yttersta för att underlätta den här processen under de klasskonfrontationer som antagligen kommer att äga rum under den kommande perioden.

Cedric Gerome, CWI

---

CWI/Gauche Révolutionnaire står för

• Ett omedelbart slut för allt våld mot, diskriminering och förföljelse av romer, resande och alla minoriteter: stoppa stigmatiseringen!
• Ett omedelbart stopp av utvisningarna.
• En lagstadgad garanti för romers och resandes rätt till sanitet och infrastruktur.
• Ett omedelbart stopp för lägerrivningarna stoppas tills frivilliga alternativ erbjuds i form av vettiga bostäder för de familjer som berörs.
• Slopa förslaget om tillbakadraget medborgarskap för invandrare som dömts för brott.
• Försvara och utöka den offentlig servicen – och gör den tillgänglig för alla.
• För allas rätt till arbete och rimlig levnadsstandard – oavsett ursprung, kön eller religion.
• Nej till andra klassens medborgare – för allas lika rätt!